Ingen vet om döden inte är det bästa som kan hända människan

I helgen kom beskedet att skådespelaren Örjan Ramberg gått ur tiden och vips kommer hyllningar kring detta ”manliga geni” på teaterscenen. Och jovisst, han var säkert en stor skådespelare, det råder det nog inga som helst tvivel om. Sen respekterar jag givetvis sorgen hos familj, vänner och människor som på olika sätt stod honom nära. Men när hela teaterbranschen talar om vilken förlust Rambergs bortgång är, måste man våga tala om hela bilden. Stor begåvning – eller genialitet – på scenen får inte sudda ut saker som våld, hot, domar och hur människor kring honom behandlades. Konstnärlig begåvning får nämligen aldrig bli ett frikort från de krav på respekt och jämställdhet som ställs på alla oss andra. Under årtionden har nämligen teatern haft en mycket besvärande tradition att tolerera män med ett stort konstnärligt kapital på ett sätt som aldrig accepterats av andra. Människor omkring dem har fått anpassa sig, tiga och lämna plats. Med några års erfarenhet inom filmbranschen har jag själv märkt av hur vissa (manliga) skådespelare behandlas. De tillåts liksom bete sig som divor, drägg och allt möjligt annat som aldrig skulle tillåtas på de flesta andra arbetsplatser. Det finns liksom en acceptans för raseriutbrott och personangrepp, något som skulle vara helt oacceptabelt utanför branschen – hur duktig du än är på ditt jobb. Skulle jag själv dömas för misshandel av min sambo och sitta inne för det, vet jag inte om jag skulle få vara kvar på min arbetsplats – det är ytterst tveksamt. Och det skulle absolut bli svårare att få ett nytt jobb med en misshandelsdom i bagaget – men så är det inte inom teatern, där det nästan är en merit att att vara ett stort drägg.
För hur reagerar den ”reguljära” arbetsmarknaden på om du suttit inne för kvinnomisshandel? Skulle det vara lätt att få nytt jobb? Skulle du få vara kvar på ditt jobb om du åkte dit för misshandel? Inom teater-/filmbranschen är det dock rätt accepterat verkar det som, vilket trots allt är väldigt uppseendeväckande. Det är nästan som att det blir lättare att få nya uppdrag och jobb som konstnär efter olika domar eller andra snedsteg. Själv får jag liksom en klump i magen när jag ser någon av dessa våldsverkare i rutan, jag ser mer det än att vederbörande är duktig på det han gör på scen eller i rutan. Jag vet inte hur många gånger inspelningar fått avbrytas stundtals för att ”stjärnan” i scenen som ska spelas in har en riktigt dålig dag. Det har varit raseriutbrott och det ena med det andra som gjort att inspelningar inte kunnat fullbordas som planerat – och jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa personer är hemma mot sin familj. Så med all respekt för att det finns personer i sorg när en offentlig person går bort, men det måste gå att prata om hela bilden, allt som rör den aktuella personen. Inklusive de negativa och ibland rent av onda sidorna av personens liv.

Men efter några dagar, tycktes trots allt debatten kring Rambergs bortgång vända, plötsligt plockar vissa medier bort artiklar där hans ”storhet” som skådespelare hyllas, plötsligt kommer artiklar om att Ramberg kanske inte var Guds bästa barn – och vissa teaterkolleger vittnar om diverse upptåg och raseriutbrott från Rambergs sida. De flesta av oss vet också hur stormigt hans förhållande med Josefin Nilsson var – och vad han gjorde emot henne. Och att då hyllas som en stor stjärna efter sin död känns aningen absurt, hur mycket respekt jag än har för hans anhörigas sorg. Självklart finns det sannolikt personer i hans närhet som inte ser honom som ett monster, utan som en pappa, bror, vän eller god kollega – och det måste man trots allt respektera. Men jag vet också vad det rapporterats i media, vad Ramberg dömts för och gjort genom åren – saker som borde vara helt oacceptabla i ett civiliserat samhälle. Men det gäller uppenbarligen inte alla, utan somliga tillåts gå över gräns efter gräns bara för att de är genier inom sitt yrke – hur absurt är inte det på en skala?! Jag brukar få en hel del beröm på mitt jobb för det jobb jag gör, men jag har svårt att tro att man skulle acceptera att jag spöade skiten ur min sambo för det – allra minst om jag faktiskt dömdes för det.
Varför blir jag då så upprörd när det kommer till det hör med våld i nära relationer? Jo, jag har egen erfarenhet som brottsoffer när det kommer till just våld i nära relationer, för det finns trots allt också kvinnor som är förövare när det kommer till den här typen av brott. Hela den historien går att läsa här för den som vill – och då kanske ni också förstår varför jag blir så upprörd som jag blir av sådant här. Min knäppa sambo från detta förhållande var absolut duktig på många saker, hon hade sångröst som få och var duktig på att laga mat. Men för den sakens skull, skulle det aldrig falla mig in att hylla henne som någon form av geni efter hennes död. Jag skulle absolut känna medlidande med hennes nuvarande anhöriga, som kanske inte har samma bild av henne som jag – men jag skulle fortfarande stå fast vid vad hon gjort mot mig. Trots att hon aldrig dömdes för de hon gjorde.

Missförstå mig nu rätt, jag önskar inte livet ur någon – inte ens en kvinnomisshandlare eller mitt ex som utsatte mig för det hon utsatte mig för. Jag tänker att det här är personer som behöver vård och hjälp, som helt enkelt är sjuka på något sätt. Det tragiska i sammanhanget är att det oftast är personer utan sjukdomsinsikt, de inser inte att de gör fel. Mitt ex ansåg inte att hon gjort något fel, trots upprepade anklagelser om saker som var helt tagna ur luften. Detsamma gäller säkerligen Ramberg, som garanterat hävdat att han skött alla sina relationer helt klanderfritt. Det tragiska i sammanhanget är olika kommentarer jag läst kring Rambergs död, där vissa hävdat att det är han som haft otur med kvinnor, att det är han som träffat ”fel” kvinnor – att folk helt enkelt försvarat hans agerande och lagt skulden på kvinnan. Och jag kan inte förlika mig med att det finns personer som resonerar på detta sätt, att det finns personer som faktiskt tycker att det är offrets fel. Är det då även ett våldtäktsoffers fel att hen blir våldtagen? Är det mitt fel att jag haft inbrott eller fått bilen stulen? Nej, självklart är det inte så – utan hela skulden för ett brott ligger alltid hos förövaren, punkt slut. Men det är något som inte alla kan förstå uppenbarligen, det har jag inte minst förstått efter att ha följt debatten kring Örjan Rambergs död. För det finns faktiskt vissa – även om de är ganska få – som tar honom i försvar och hävdar att ingen skuld ligger hos honom.
Så prata gärna om att någon är duktig på sitt yrke, men vi måste ändå se hela bilden! Du kan vara duktig på ditt yrke men samtidigt vara ett svin rent privat. Jag misstror inte att mitt ex skötte sitt arbete, för det tror jag att hon gjorde – men hemma var hon av ett helt annat skrot och korn. Där var hon ett svin, ett svartsjukt svin som inte kunde bete sig eller sköta ett förhållande på korrekt vis. Jag önskar inte livet ur henne, men hoppas att hon kan få hjälp att komma tillrätta med sina svartsjukeproblem. Och jag hade hoppats att även Ramberg fått sådan hjälp och kanske kunnat avlida och bli ihågkommen som en stor skådespelare och inte han som spöade på kvinnor när han fick tillfälle.

Källor och relaterade länkar

Expressen 1