Ta aldrig ett jobb där vintervindar kan blåsa upp dina byxor

Den stiltje som rått i arbetssökandet tycks ha hävts trots allt och det har börjat ticka in lite intervjuer igen. Det känns skönt eftersom jag nästan blivit lite orolig när det inte blivit några intervjuer i de processer där jag sökt anställning. Men på senare tid, har det ändå kommit lite intervjuer och det känns som att man börjar få hopp om livet trots allt. Om inte annat för självförtroendet är det bra att åtminstone komma på en intervju här och där – det gör att man ändå får lite hopp om att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden snart. Jag har i grunden inte varit särskilt oroad eller bekymrad över situationen, men när det går en tid och jag inte ens kommer på intervju, då får självförtroendet sig en liten knäck – det går liksom inte att komma ifrån.
En process har jag redan kommit ganska så långt i redan och ligger bra till för att eventuellt fortsätta att gå vidare som det verkar. Det är givetvis långt ifrån klart att jag får jobbet, det är fortfarande en hel del tester som ska gås igenom. Jag ska genomgå psykologiska tester, hälsotester och en del annat. Men visst boostar det självförtroende att man ändå gå vidare i en rekryteringsprocess.

Jag har även putsat till mitt CV litegrann genom att utelämna somliga saker, lägga till somliga andra och hoppas på att det ska öka mina chanser till ett nytt jobb med tiden. Det är alltid svårt att skriva ett CV och jag är glad att jag har en mall, som jag sedan modifierar för varje ansökan jag skickar in. Jag fasar över den dag jag av någon anledning skulle behöva skriva om hela mitt CV, det ligger många timmars arbete bakom att ha ett välskrivet sådant. Men jag försöker sticka ut ur mängden litegrann, genom att slänga in lite bilder, länkar och ha en snygg layout på hela ansökningsdokumentet. Och till viss del verkar det funka, för jag kommer ju på intervju med jämna mellanrum. Jobb har jag ju dessutom fått genom åren, så något måste jag ju trots allt göra rätt.
Detta är första gången jag gått arbetslös under en lite längre tid, så det känns någonstans väldigt ovant, det måste man ju ändå säga. Till en början under min arbetslöshet, ringde telefonen mer eller mindre konstant, från tidig morgon fram till sent på eftermiddagen. Sen har detta liksom avtagit litegrann, det har inte ringt fullt lika ofta de senaste veckorna. Samtidigt har det också varit lite svårare att hitta lämpliga jobb att söka – vilket förstås går hand i hand med antalet telefonsamtal från potentiella arbetsgivare. Det har under en period inte varit fullt lika många intervjuer som till en början, under de första veckorna jag gick arbetslös – till stor del förmodligen för att jag inte hittat fullt lika många jobb att söka.

Det är ibland som en ketchupeffekt när det kommer till arbeten, så har jag tyckt även tidigare när jag har sökt jobb genom åren. Ibland finns det hur många jobb som helst att söka, ibland finns det nästan inga alls. Och så – plötsligt – kan det återigen finnas hur många arbeten som helst att söka igen. Så det kommer och går, det måste man ju säga. Så kanske jag nu har chansen på ett jobb, när det återigen börjar släppa litegrann.
Men så tycks det vara oavsett vilken typ av jobb man söker. Detta fenomen gäller även på statistfronten, när man söker statistjobb. Ibland kommer det så många jobberbjudanden att man får tacka nej eftersom de krockar med varandra – ibland får man nästan inga erbjudanden alls. Så ketchupeffekten går att appliceras på många ting. Lagom när man är på väg att ge upp och tror att man inte kommer att få fler erbjudanden, då exploderar det och så vips har man massor av erbjudanden igen.

Lite kräsen kan jag dock vara just nu ändå, färre jobb än så kommer det inte ut. Jag söker alla jobb jag kan hitta och där jag – givetvis – är behörig. Men somliga gallrar jag bort eftersom jag inser direkt att jag inte kommer att trivas eller helt enkelt inte skulle fixa det av någon anledning. Det kanske är ett jobb som är väldigt fysiskt, kräver extremt god lokalkännedom eller liknande. Jag skulle inte fixa att köra taxi i Stockholm, för även om jag hittar skapligt hittar jag inte tillräckligt bra för att köra taxi. Jag skulle nog inte fixa att vara brevbärare och springa i trappor längre heller. Annars känner jag att jag klarar det allra mesta, där jag i övrigt är behörig.
Jag har sökt ett stort antal jobb under de gångna månaderna och med bred marginal sökt de antal jobb som Arbetsförmedlingen kräver, så det är inga konstigheter på den punkten. De perioder det varit färre jobb att söka, har jag varit lite mindre kräsen – och tvärtom när det funnits fler jobb. Vissa jobb går definitivt bort, jag skulle inte kunna tänka mig att jobba i kundtjänst, som telefonförsäljare eller lokalvårdare. Detsamma gäller de allra flesta butiksjobb, jag har väldigt svårt att se mig själv jobba i butik – det ligger väldigt långt ifrån vad jag känner passar mig. Sen är det naturligtvis något helt annat om man är på väg att bli utförsäkrad, då får man tumma rätt rejält på sin kräsenhet.