De flesta normalbegåvade människor blir illa berörda när det kommer till barn som far illa. Det sitter liksom i ryggmärgen hos de allra flesta av oss. Så när nyheten om de två barnen som knuffats från en balkong i Hässelby i söndags kom ut, var jag knappast ensam om att bli berörd och tycka att det är en fruktansvärd händelse. Man pratade till en början om att två personer i barnens närhet misstänkts för gärningen och även gripits av polis. Igår framkom det att de två misstänkta personerna är barnens föräldrar. Mamman har släppts även om misstankarna mot henne kvarstår, medan pappan nu sitter häktad misstänkt för mord och mordförsök. han ska även ha medgivit att han knivskurit barnen i sömnen och sedan slängt ut dem från balkongen på femte våningen.
Enligt vissa medier, ska pappan ha en historik av psykisk ohälsa och eventuellt drabbats av en psykos under söndagskvällen. Han ska nu genomgå en sinnesundersökning för att se om det var fallet att han faktiskt led av psykisk ohälsa i samband med händelsen. Frågar man mig, är det väl rätt uppenbart att något inte stämmer om man är kapabel till att knivhugga sina egna barn och sedan slänga ut dem från en balkong. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att något inte är som det ska i ett sådant läge.
