Etiketter

cellförändringar

Visar: 11 - 18 av 18 RESULTAT
Dagbok

Lördagsmys som inte går av för hackor

Även om jag är hemma på heltid för tillfället, så kommer jag inte ifrån helgkänslan när fredagen kommer. Är det inte märkligt när man trots allt är ”ledig” hela tiden? Jag har ju helg hela veckan egentligen om man ska hårdra det hela. Men vi brukar vara noga med det där med helgkänslan, även om man – som jag gör nu – är hemma på heltid. Fredag eftermiddag handlar vi hem till extra god middag, köper kanske en flaska vin och lite godis eller snacks. Just dt där med lite extra god mat under helgerna är något som vi håller ganska hårt på.
Jag är uppväxt med ”helgmat” och har svårt att förstå dem som kanske bara steker några pannkakor eller lite falukorv en lördagskväll. Inget fel i den typen av mat, men för mig är det inte helgmat – utan något man kanske lagar en måndagskväll. Jag är så van vid att man äter något extra gott under helgerna, att det är något man liksom unnar sig att jag har svårt att förstå något annat. Där kommer liksom mitt matintresse in och gör sig påmint på något vis. Jag vill ha variationen i maten att anstränga mig lite extra när det kommer till vad man äter under helgerna. På vardagarna får det gärna gå lite snabbt och lätt – och då är pannkaka eller falukorv perfekt. Men det passar sig inte en lördagskväll.

Dagbok Kampen mot cancer

Nya tider ger nya vanor

Det är lätt att vänja sig vid att gå hemma hela dagarna, man lägger sig snabbt till med nya vanor som man kommer få göra sig av med när det är dags att börja jobba igen. Det är skönt att själv kunna lägga upp sin tid, att inte ha tider att passa och att kunna sova ut på morgnarna. Jag har kommit på mig själv med att dricka ganska stora mängder kaffe varje dag, jag har i ärlighetens namn inte koll på hur många koppar det blir. Men fem till sex stycken kan det ledigt bli om jag inte ska iväg någonstans under dagen utan bara går hemma. Och det är väl lite fel tillfälle att dricka stora mängder kaffe med tanke på hur mycket priserna gått upp på sistone. Skulle man vara ekonomiskt lagt, borde man hålla nere på sin kaffekonsumtion just nu.
Jag har liksom byggt upp en ny – om än tillfällig – tillvaro kring att gå hemma och ha det ganska lugnt och skönt. Jag kan gå på stan och uträtta ärenden när jag känner för det, sköta vardagsbestyr, städa och tvätta lite som jag vill. Och det är trots allt ganska skönt på sitt lilla vis. Tre gånger i veckan försöker jag komma iväg till gymmet för att träna, inte bara för att jag oftast brukar göra det ändå – utan även för att läkarna ordinerar att jag försöker röra på mig så mycket som möjligt under min sjukskrivning. Det ska vara bra för läkningsprocessen efter strålbehandlingen säger man.

Dagbok Kampen mot cancer

Man blir inte rik på sjukpenning

Igår var det dags att göra räkningarna och det är inte direkt en angenäm sysselsättning när man går på sjukpenning. Det är inte direkt så att man blir rik av att gå på sjukpenning direkt, men det är ju å andra sidan ingen nyhet heller. Någonstans finns det ju en tanke med att man inte får full inkomst när man trots allt går hemma och är sjukskriven. Så det gäller att dra åt svångremmen och acceptera att man inte kan leva på samma sätt som när man jobbar heltid. Och sådant är läget, det är inte mycket att klaga på egentligen. Trots allt får man ju faktiskt vara glad att man får ersättning som täcker cirka 80 % av lönen så att man faktiskt slipper gå från hus och hem när man blir långtidssjukskriven. Det är inte i alla länder man har det så förspänt, snarare tvärtom.

Dagbok Kampen mot cancer

En lugn vecka 11

Så är det söndag och och vi kan lägga ytterligare en vecka till handlingarna. Jag har känt mig allt piggare ju mer tiden gått och börjar nu sakta känna mig redo att börja jobba igen om en vecka. De senaste nätterna har jag återgått till sova mer normala antal timmar och vaknat i bra tid då jag känt mig utvilad. Just sömnen har annars varit en av de biverkningar jag känt av mest under och efter behandlingen. Jag har haft ett enormt sömnbehov och sovit tio till tolv timmar per natt. Nu är jag tillbaka på mer normala åtta till nio timmar per natt och känner mig fullt utvilad när jag vaknar på morgnarna.
Jag tyckte till en början att det kändes mycket att ha så många veckors sjukskrivning efter avslutad behandling, men det har faktiskt behövts. Jag har varit jättetrött och haft en glupande aptit när det kommer till mat. Jag är i vanliga fall rätt stor i maten, men den gångna tiden har det varit värre än någonsin. Jag har ätit omåttliga mängder mat, vilket väl inte är jättebra för midjemåttet.

Kampen mot cancer Politik

Sent ska syndaren vakna

Så kom det till sist, beslutet från Försäkringskassan att jag beviljas sjukpenning för hela min sjukskrivningsperiod. Strax över två månader har processen tagit i anspråk och det har trots allt varit någon form av orosmoln kring det hela. Det är ju skräckexemplen man hör om i media, och ibland har man ju hört om folk som nekats ersättning på de mest märkliga grunder. Och visst har jag känt en oro kring att kanske nekas ersättning, även om det känts osannolikt någonstans.
Med tanke på den diagnos jag fått, har det känts osannolikt att jag skulle nekas ersättning. Men med tanke på hur mycket det dragit ut på tiden, så har ändå oron funnits där. Jag har för mittinre målat upp scenarier kring vad jag skulle ta mig till om jag skulle nekas ersättning. Eftersom jag i och med den långa handläggningstiden får ersättningen retroaktivt, hade det varit svårt att bara bryta sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet – något som i normala fall hade varit enda lösningen. Men i och med att jag får min ersättning så sent, hade det varit svårt att åtgärda det hela retroaktivt. Då hade jag stått där utan inkomst för flera veckor, något som kan vara mer eller mindre katastrofalt för de allra flesta.

Kampen mot cancer

När saker och ting faller i glömska

Så mycket har sista tiden kretsat kring flytten och att komma i ordning i den nya lägenheten att jag någonstans snudd på glömt bort varför jag faktiskt är hemma om dagarna och inte jobbar. Det har gått ganska precis en månad sedan strålbehandlingen avslutades och jag har sedan dess väntat på att bli kallad på återbesök och även en kallelse till magnetröntgen för att säkerställa att man fått bort alla cellförändringar.
Men tiden har gått och det har inte kommit någon kallelse. På något märkligt vis har jag även själv glömt bort det litegrann och inte tänkt närmare på det hela. Förrän det senaste dagarna, när tanken till slut faktiskt slog mig att det var underligt att jag inte hört något ifrån vården på ganska exakt en månad. Någon form av uppföljning vill man ju trots allt ha efter en sådan här behandling, inte minst med tanke på vilken typ av sjukdom det trots allt rör sig om.

Dagbok Kampen mot cancer

Tacksamhet deluxe – det går inte att ha det bättre!

För inte så länge sedan kom fakturorna från Region Stockholm avseende min vård under de senaste veckorna. Totalt betalar jag 1.000 kronor för sex veckors strålbehandling inklusive taxiresor till och från sjukhuset varje dag. Jag får sjukvård i världsklass med gott bemötande och utan något att i övrigt anmärka på. Och ovanpå det får jag en fortsatt god livskvalitet i många år till, till skillnad om jag inte kunna genomgå strålbehandlingen av någon anledning. Hade jag inte kunnat genomgå strålbehandlingen, hade jag snart blivit sjuk igen av de cellförändringar man upptäckt. Innan man upptäckte cellförändringarna, hade jag inte märkt av dem särskilt mycket mer än att jag blivit aningen fumligare i händerna. Men hade cellförändringarna fått fortsätta att växa och ta plats i ryggmärgskanalen, hade jag förmodligen snart varit tillbaka där jag var för drygt sju år sedan – då min tumör upptäcktes för första gången.

Kampen mot cancer

Fuck cancer

När jag fick mitt första cancerbesked för drygt sju år sedan, var det en riktig pers. Jag hade under en längre tid förstått att något inte stod rätt till. Under några månader hade jag tampats med orkeslöshet, nedsatt finmotorik och balans – och det var så eländigt påtagligt att det inte gick att ana något annat än att något verkligen stod fel till. På ett sätt var det nästan en lättnad att åtminstone få veta vad mitt mående berodde på, varför jag mådde som jag mådde.
Men tumören utgjorde ett stort orosmoment förstås, konstigt vore det ju annars. Jag sjukskrevs omgående när jag fick beskedet och det var nog tur, för jag hade förmodligen inte orkat gå till jobbet – vare sig fysiskt eller mentalt. Då var det inte bara oro kring tumören i sig och allt vad det innebar att få en sådan diagnos, det var också en oro kring den komplicerade operationen som skulle äga rum för att avlägsna tumören från den illa valda placeringen i ryggmärgskanalen i nacken. Det var mycket som kunde gå snett under operationen och det fanns en överhängande risk för nervskador efter operationen.
I efterhand har jag förstått att jag haft tur, som ”bara” har lite nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva efter operationen. När jag rehabiliterades efter operationen, träffade jag flera personer som gjort liknande operationer, men som hamnat i rullstol på grund av nervskador man fått under operationen. I den jämförelsen går det att leva med de få begränsningar som det innebär med nedsatt finmotorik i ena kroppshalvan.
Min största sorg efter operationen är att jag inte längre kan spela gitarr, något som jag precis lärt mig inte långt innan operationen. Nu står gitarren och samlar damm istället och jag får erkänna att jag glömt mycket av det jag kunde på just det området.