Din tankesmedja i etern
Jag har sedan länge tappat räkningen för hur länge jag har bloggat. Men det är minst 15 år som jag hållit bloggen igång på olika plattformar och under olika namn på bloggen. Jag har använt mig av blogg.se, webnode och en rad andra plattformar, det först sedan jag började blogga på wordpress för ett par …
Så kom den dag åtminstone jag själv har väntat på väldigt länge. Nämligen den dag då Facebook börjar ta betalt av sina medlemmar. Nu tar man i dagsläget inte betalt av alla, utan man får själv välja om man vill betala för sig eller ha annonser i sitt flöde. Men jag misstänker att Facebook haft …
Jag har i princip alla sociala medier du kan tänka dig. Facebook, Twitter, Instagram – och så min blogg förstås. I grunden tycker jag det är ett ganska trevligt påfund, annars hade jag inte varit så pass aktiv som jag är på sociala medier. Det är kul att hitta gamla klasskompisar, vänner, kolleger och ex och se vad det blivit av folk genom åren.
Jag stod emot ganska länge när det gäller det där att gå med i Facebook. På något vis kände jag inte att jag hade något behov av det utan valde att hålla mig utanför sociala medier. Men slutligen föll jag för trycket och gick faktiskt med. Och jag måste säga att jag ändå tycker att det är rätt kul med Facebook, även om jag är lite av en periodare när det kommer till hur aktiv jag är där. Jag har kontakt med personer som jag inte träffat på decennier, somliga har jag inte träffat sedan jag gick första klass – för snart 40 år sedan. Och det är kul att se vad det har blivit av folk sedan dess, vad folk gör nuförtiden.
Jag har bloggat i ganska många år vid det här laget och har genom åren lärt mig olika ”knep” för att sprida det jag skriver om. Det har egentligen så mycket med att göra att jag jagar läsare, utan just att ”få ut” det jag skriver om, att det kan hjälpa andra människor på olika sätt. Jag kommer ofta i kontakt med andra människor genom min blogg, andra människor som är i samma sits som jag i olika sammanhang.
Man får ibland bita sig i tungan som bloggare och vara försiktig med vad man lägger ut till offentlig beskådan på internet. När jag började blogga, var jag brutalt ärlig i mina inlägg och lämnade ut otroligt mycket när jag skrev. Men med tiden har jag blivit alltmer privat och är idag mycket mer privat än vad jag varit på många år när jag bloggar. Man ska ju tänka på att vem som helst kan läsa ens inlägg och att potentiella arbetsgivare, kollegor, släktingar och så vidare faktiskt kan ramla över det man skrivit. Det du skriver öppet på internet kan påverka chanserna att få jobb, att behålla ett jobb, dina relationer till släkt och vänner – och så vidare. Så numera är jag väldigt försiktig med vad jag lägger ut eller ej – är jag minsta tveksam, avstår jag hellre från publicering än att jag genomför den.
Jag har en rätt stenhård policy i sociala medier – inte minst på bloggen – att jag inte omnämner personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till det. Och framförallt lägger jag inte ut bilder på personer som inte uttryckligen sagt att det är okej. Sen gör jag några få undantag och det kan till exempel vara så att jag uttrycker mig väldigt allmänt, så att det är svårt att härröra till vem jag skriver om. Det kan också vara så att något redan är publicerat i till exempel media eller på internet (om du skriver om något på din blogg och jag vill blogga i samma ämne, kanske jag nämner dig om det är relevant). Sista undantaget är om det finns ett starkt allmänintresse i att vissa uppgifter publiceras, då kan jag också göra det.
Det här är ett ämne jag har haft uppe till diskussion tidigare på bloggen, men det tål tydligen att upprepas till leda. För jag blir faktiskt lite småtrött på det hela, det ska jag inte neka till. Titt som tätt får jag vänförfrågningar på Facebook från personer som följer min blogg. Och det är visserligen roligt att få en sorts respons från personer som följer bloggen. Men grejen är att jag inte lägger till ”vem som helst” på Facebook, så är det bara. För att jag ska lägga till någon på Facebook, ska det vara en person som jag har en mer uttalad relation till vederbörande än att hen följer min blogg. Det ska vara till exempel en kollega, klasskompis (eller en före detta sådan) eller släkting eller liknande, men att man följer min blogg räcker inte för att jag ska lägga till dig på Facebook.
Jag är stenhård på den biten, mycket för att det jag lägger ut på Facebook är lite personligare än innehållet på bloggen. Det gör att jag vill ha lite mer koll på vilka som finns på min vänlista. Jag vill liksom känna vederbörande på något sätt för att man ska få en plats på min Facebook.
Jag följer en rad andra bloggar, som jag besöker mer eller mindre dagligen för att läsa vad den aktuella bloggaren skrivit om. Det roligt att utöver övriga sociala medier läsa andra människors tankar om tillvaron och se vad som sker i deras tillvaro. Man kan få idéer och inspiration på saker att göra själv, läsa recept, få boktips och en lång rad andra saker.
Men det går inte att komma ifrån att man ibland undrar hur folk hinner med allt de tycks göra? Det är inte bara intrycket man får på diverse bloggar man får det intrycket, utan även på till exempel Facebook och Instagram. Man matas ständigt av allt roligt som folk tycks göra hela tiden.
Jag hänger ganska mycket i sociala medier, inte minst när jag är uttråkad i olika sammanhang. Och det är lätt att få intrycket att folk har massor av tid och pengar för att kunna göra både det ena och det andra. Jag kan själv känna att varken tid, pengar eller ork skulle räcka till allt som folk verkar ha för sig. Ska man lita på vad som läggs upp i sociala medier, är folk extremt aktiva och man undrar hur folk hinner med? Det dricks öl, reses, görs utflykter, umgås med nära och kära, fikas, bakas och lagas komplicerade maträtter.
Det är inte bara i min mejl som jag påbörjat en gallring. Jag är rätt less på alla massmejl jag får hela tiden och har påbörjat arbetet med att avsäga mig prenumerationen på alla massutskick jag inte vill ha – och så är det med den stora majoriteten av de massmejl jag får. Det är ytterst få jag ens läser, utan de allra flesta raderar jag fortare än det tagit att ta emot dem. Numera får jag i princip bara jag mejl jag trots allt läser mer eller mindre noggrant och det är faktiskt väldigt skönt.
Nu börjar nästa arbete, nämligen att gallra i vilka grupper jag är med i på sociala medier. Efter att ha ledsnat på massmejl som dyker upp i inboxen i tid och otid, har jag nu börjat störa mig på vad som dyker upp i flödet när jag besöker sociala medier. Åtminstone jag själv tillbringar ganska mycket tid vid olika skärmar och därmed även sociala medier, så jag tycker det är viktigt att det som dyker upp i flödet ger positiv energi.