allkonstnarenJag stod emot ganska länge när det gäller det där att gå med i Facebook. På något vis kände jag inte att jag hade något behov av det utan valde att hålla mig utanför sociala medier. Men slutligen föll jag för trycket och gick faktiskt med. Och jag måste säga att jag ändå tycker att det är rätt kul med Facebook, även om jag är lite av en periodare när det kommer till hur aktiv jag är där. Jag har kontakt med personer som jag inte träffat på decennier, somliga har jag inte träffat sedan jag gick första klass – för snart 40 år sedan. Och det är kul att se vad det har blivit av folk sedan dess, vad folk gör nuförtiden.
Men det är minst lika roligt med folk man lärt känna i vuxen ålder, som kolleger eller klasskompisar från högskolan. Att se vad folk gör utanför jobbet, få någon form av inblick i folks tillvaro under resten av dygnet än när man bara är på jobbet. Man kan klaga på att sociala medier gör oss mer asociala, men jag tycker faktiskt att det – rätt använt – är precis tvärtom. Det är lättare att hålla kontakt med folk, att hålla kontakten även om man inte har varandras telefonnummer – och så vidare. Man tappar helt enkelt inte lika lätt kontakten med folk som tidigare, när man “enbart” var hänvisad till telefon och fysiska möten.
Må så vara att Facebook gör det lättare att vara social, det går inte att komma ifrån – men det ger också upphov till konflikter vi inte hade innan sociala medier gjorde sitt intåg i vår tillvaro. Själv har jag till exempel alltid haft en sträng policy kring vem jag lägger till på Facebook eller ej. Jag lägger inte till någon som “bara” följer min blogg, någon som jag precis börjat dejta eller i övrigt inte har en lite närmare relation till. För att hamna på min vännerlista, behövs lite mer än så – även om jag är tämligen frikostig med vem jag lägger till. Och ja, jag har faktiskt gjort några – om än ytterst få – undantag.
Men jag minns väldigt väl en tjej jag dejtade under en extremt kort period för en massa år sedan. Vi hade mejl- och telefonkontakt under några veckor och träffades väl två gånger eller något liknande. Redan efter att ha mejlat fram och tillbaka några få gånger, ville hon lägga till mig på Facebook – vilket jag blankt sa nej till. Och det tog hus i helsike kan jag säga! Tro det eller ej, men hon blev svartsjuk och började anklaga mig för att vilja dölja saker för henne och det med det andra.
Jag är även av den bestämda uppfattningen att det är upp till mig vad jag lägger upp på min Facebooksida, så länge jag är ärlig (och givetvis inte begår några lagöverträdelser). Till exempel har jag inte min födelsedag eller relationsstatus utlagd på Facebook – men kommer frågan på ett eller annat vis upp, säger jag givetvis som det är. Men här kommer vi in på en annan tjej jag dejtade ett tag, som hade ypperligt svårt att acceptera att jag inte la ut att jag var i en relation. Då ska förtydligas att det alltså inte står att jag är singel, det står alltså ingenting alls. Och det var inte frågan om att hon lite snyggt kunde säga att “Du, det skulle betyda mycket för mig om…” – nej då. Utan istället rev hon ner himmel och jord och ställde till världen scen över att jag inte hade en relationsstatus på Facebook. Hon hotade med att dumpa mig ifall jag inte la ut att jag var i en relation – och då behövde jag inte ens skriva att jag var i en relation med henne, utan bara att jag var i en relation. Jag fick till och med kommentaren att jag kanske skulle fundera över min inställning till vår relation om jag inte kunde lägga ut det på Facebook.
I en sådan sits blir jag bara obstinat, ingenting annat, och jag vägrade att lägga ut något av ren trots. Mitt motargument var givetvis att hon kanske skulle tänka över sin inställning till Facebook om det var så viktigt att det lades ut där. Fanns det inga seriösa förhållanden innan Facebook?
Jag skulle själv aldrig komma på tanken att lägga mig i vad en flickvän/dejt lägger ut på Facebook så länge hon är ärlig. Jag skulle givetvis reagera om en flickvän påstod sig vara singel, men står det ingenting alls skulle jag knappast ens lägga någon notis vid det. Sen minns jag så väl hur samma dejt blev svartsjuk över att jag lade till kvinnliga kolleger på Facebook – något jag heller inte kan förstå. Idén med Facebook är ju trots allt att hålla kontakten med andra människor, oavsett kön – är åtminstone min uppfattning. Det hela slutade med att jag tog en paus från Facebook under några veckor, vilket gjorde henne om möjligt än mer irriterad. Hur nu det ens var möjligt, eftersom hon då inte kunde störa sig på vad jag lade ut eller ej eller vilka jag lade till som vänner.
En annan sak som många tycks missuppfatta är detta med yttrandefrihet och sociala medier. Jo, faktiskt. För några år sedan lade jag upp ett inlägg på Facebook, som arrenderade i väldigt hätska diskussioner i kommentarsfältet. I spetsen gick en före detta kollega till mig, som började ägna sig åt mer eller mindre personangrepp i sina kommentarer. Det hela slutade med att jag stängde av kommentarsmöjligheten till inlägget och sedan plockade bort den före detta kollegan som vän. Han hade helt gått över gränsen för vad jag tyckte var okej helt enkelt.
Men det gick inte många dagar innan det damp ner ett mejl från honom, där han menade att jag kränkt hans yttrandefrihet genom att plocka bort honom som vän efter det inträffade. Jag skrattade mest åt mejlet, men bemödade mig aldrig att skriva något svar. Men det är en ganska väl utbredd missuppfattning att någons yttrandefrihet kränks för att man inte “får” lämna kommentarer i någons kommentarsfält eller på en blogg. Till dessa personer går det förstås bara att säga en enda sak: läs på litegrann!!
Och jag måste ändå säga att jag tycker Facebook har blivit lite läskigt på något märkligt vis, man har verkligen koll på oss medlemmar vare sig vill det eller ej. Det märks inte minst när annonser och vänförslag kommer upp på skärmen. Många vänförslag har en enorm träffsäkerhet och bygger inte alls enbart på gemensamma vänner eller bostadsort – som man kan tycka vore det mest rimliga. För ibland undrar jag verkligen hur Facebook har koll på att jag mer eller mindre känner vissa personer.
Som exempel kan nämnas att om jag följer en persons blogg – som inte alls har med Facebook att göra – så kan bloggaren dyka upp som vänförslag på Facebook. Detsamma har gällt personer jag haft kontakt med i andra sociala medier och för att inte tala om engångsligg – som jag kanske inte ens haft telefonnumret till. Jo, det är faktiskt sant. Så det är en viss träffsäkerhet när det kommer till vänförslagen som Facebook kommer med; det är absolut ofta personer jag känner/känner till på ett eller annat sätt – men hur sjutton vet Facebook detta?
Jag kan ibland tycka att det känns aningen obehagligt hur Facebook kan ha koll på vem jag har kontakt med utanför Facebook och sedan presentera vederbörande som potentiell vän. Säkert står det någonstans i det finstilta att Facebook får tillgång till mina kontakter i telefonen etcetera för att på så vis kunna tipsa om vänner, det förvånar mig inte det allra minsta. Men hur vet Facebook att jag träffat någon som jag inte ens haft inlagd i telefonen??
Jag ska inte sticka under stol med att jag emellanåt funderat över att gå ur Facebook med tanke på de konflikter som emellanåt blossat upp – eller på grund av att man nästintill kan känna sig “förföljd” av programvaran. Även om jag på det stora hela gillar Facebook, så kommer det lite smolk i bägaren på grund av dessa ting.
