Tillvaron som man aldrig tar ledigt ifrån

Jag har vid det här laget bloggat på olika portaler i närmare 15 år. I normala fall brukar jag tröttna på saker med tiden, men just bloggandet har jag av någon anledning inte tröttnat på. Jag har haft kortare pauser, men alltid återvänt till bloggosfären tämligen snabbt. Det är något visst när man får respons på det man skriver, när man provocerar och väcker känslor. Genom åren har mitt bloggande skapat såväl vänner som ovänner – alla uppskattar inte när man skriver kritiska inlägg som ligger ute till allmän beskådan. Jag minns hur jag under högkoletiden blev uppkallad till rektorn efter att ha skrivit ett kritiskt inlägg om skolan. Eller när jag blev JK-anmäld av Däckhuset i Kalmar efter att ha fått ett dåligt bemötande där. Oftast är det inte så drastiska saker man råkar ut för som bloggare, åtminstone inte jag själv. Det rör sig oftare om upprörda och mer eller mindre otrevliga kommentarer i olika sammanhang.
Samtidigt vet jag också att jag har en rad trogna följare därute, som läser det mesta jag skriver. Många har hängt med sedan starten för cirka 15 år sedan, medan andra har tillkommit genom tidens lopp. Alla kanske inte alltid håller med om det jag skriver, men återkommer ändå till bloggen vilket givetvis är väldigt roligt.

Men man har aldrig ledigt som bloggare. Jag vågar inte tänka på hur mycket tid jag lägger ner på bloggen varje vecka. Det är ju inte så att man sitter vid datorn timme ut och timme in varje dag och håller på med bloggen. Men den finns ofta med i medvetandet och man klurar ofta över vad nästa inlägg ska handla om. Även om jag inte bloggar varje dag, så tänker jag nog på bloggen varje dag. Funderar på vilket ämne nästa inlägg ska kretsa kring helt enkelt, eller vilka bilder man tar med mobilen som skulle passa att lägga upp. Så det är ett heltidsarbete som vilket annat som helst, om man räknar i antal timmars arbete man lägger ner. Sen är det få som tjänar några större summor på sin blogg. För min egen del täcker inkomsterna knappt vad bloggen kostar i drift varje år. Räknar man dessutom hur många timmars arbete man lägger ner, så är bloggen en ren förlustaffär rent ekonomiskt. Som för de flesta bloggare – skulle jag tro – håller man på för att det är kul, inte för pengarnas skull. Om man sedan hamnade i sitsen att ha en jäkla massa besökare och faktiskt kunna tjäna lite större summor, så hade jag naturligtvis inte tackat nej. Men för de flesta av oss går det förstås inte så bra för bloggen, utan man får vara glad för de småslantar man drar in.

Sen har jag märkt en tydlig tendens när det gäller besökssiffrorna. Länge var jag väldigt personlig och privat i mina inlägg, jag lade ute de mest privata saker på bloggen. Då hade jag höga besökssiffror, flera hundra besökare varje dag. Men så för några år sedan bestämde jag mig för att hålla hårdare på mitt privatliv och inte lägga ut det mest privata på bloggen. Och vips har besökssiffrorna markant gått ner. Jag har visserligen fått en del nya besökare sedan jag lade om strategin, men jag har märkt en markant minskning i antalet besökare sedan jag blev mindre privat i mina inlägg.
Och det märks fortfarande en skillnad mellan olika inlägg, vilka som drar till sig besökare eller ej. De gånger jag faktiskt är lite mer personlig, då får jag fler visningar av just det inlägget. Så man märker ju på så vis vad som går hem hos er som läser, man måste väl våga vara lite personlig helt enkelt. Sen är det skillnad på att vara personlig och privat. Vissa personliga saker kan jag absolut offentliggöra på bloggen, medan jag inte skulle gå in på sådant som är privat.
Jag går inte längre in på djupet och diskuterar mina depressioner till exempel, något som min blogg kretsade väldigt mycket kring för tillbaka. Det är lite för privat tycker jag numera. Sen kan jag vara personlig och till exempel skriva om min cancer, som inte är fullt lika känsligt att lägga ut på internet.

Jag har dock på sistone konstaterat en konstig sak i bloggosfären, som jag inte varit med tidigare. Genom åren har jag följt en hel del olika bloggar och har för vana att lämna en kommentar ibland om det är något inlägg som berör lite extra. Jag är inget nättroll och har för vana att inte vara otrevlig utan hålla god ton i mina kommentarer, även om jag inte håller med bloggaren i det hen skriver. Men det nya fenomenet är att en bloggare blockat mig från att lämna fler kommentarer – och en annan låter sonika bli att publicera mina kommentarer. Detta trots att jag – som sagt – inte är otrevlig på något vis när jag kommenterar. Och just på dessa två bloggar kan jag inte minnas att jag ens haft några meningsskiljaktigheter med de aktuella bloggarna, utan bara kommit med positiva kommentarer.
Nu är det ju inte hela världen att om man får sina kommentarer publicerade eller ej, i ärlighetens namn ska jag väl erkänna att jag inte bryr mig så värst mycket. Men jag har själv som policy att publicera alla kommentarer på min egen blogg, så länge de inte är alltför otrevliga, kränkande eller liknande. Jag gör det för att jag tänker att det förhöjer läsupplevelsen för den som följer bloggen. Så jag förstår i ärlighetens namn inte varför man väljer att inte publicera schyssta/trevliga kommentarer. Även om jag egentligen inte bryr mig, så stör det mig litegrann trots allt.