Tristess och åter tristess – längtar tillbaka till vardagen

Nej, jag borde egentligen inte klaga. Jag har varit hemma två dagar och varit sjuk, jag har varit hemma bra mycket längre än så och varit sjukskriven. Men jag hatar verkligen att bara gå hemma, framförallt när man inte kan göra något utan bara ska hålla sig hemma hela tiden. Jag har ju varit långtidssjukskriven tidigare, men då har jag i alla falla orkat och kunnat göra lite saker – nu bör jag hålla mig isolerad med tanke på att jag har Covid och det känns mindre roligt. Jag borde som sagt inte klaga efter bara två dagar hemma, men det börjar redan kännas tröstlöst. Som tur är har jag i alla fall än så länge kvar lukt- och smaksinne, så jag kan uppskatta att äta fortfarande. Jag hoppas innerligt att inte går så långt att jag tappar smaken, det skulle kännas oerhört trist. Igår kände jag mig aningen bättre, men idag kom ett litet bakslag och jag känner mig krassligare igen. Men jag pular i mig Alvedon och vätska och hoppas att jag blir bra snart igen. Jag har varken tid eller lust med att vara hemma och vara sjuk.

Det är minst sagt ovant att vara förkyld, jag brukar ytterst sällan åka på något av årsinfluenser och vinterkräksjukor när de går. Bortsett från min cancerdiagnos för några år sedan, har jag ingen aning om när jag var sjuk eller förkyld senast. Det är många år sedan… Jag hade någon magåkomma när jag kom hem från Spanien för drygt fem år sedan, det är nog senast jag var sjuk tror jag. Och influensa, ja det är säkert 20 år sedan jag fick det – och samma sak med en vanlig förkylning. Så det känns minst sagt ovant att vara krasslig när det är så pass sällan jag är det. Men jag brukar om sagt inte få någon ”mancold”, jag är inte den som klagar över sjukdomen i sig. Det är mer tristessen i att behöva gå hemma, att inte få gå ut som känns jobbig. Hade jag åtminstone kunnat röra mig ute, hade situationen varit en helt annan. Eftersom jag klarat mig hela pandemin, tänkte jag inte ens tanken att det kunde ha varit Covid jag fått när jag började känna mig krasslig. Jag tog det för en vanlig förkylning som snart går över. Och över hoppas jag visserligen att det snart är ändå, men jag hade ju hoppats på att det inte var Covid.

Jag kör med min vanliga huskur mot förkylning och hoppas att det hjälper någorlunda. Det är mycket vätska, sömn och Alvedon som gäller och det brukar hjälpa de ytterst få gånger jag är förkyld. Så mycket mer är det inte man kan göra, utan sedan får naturen ha sin gång och förhoppningsvis går det över snart. Sen ska man ju inte neka till att det far en del tankar genom skallen, att man funderar på om saker som långtidscovid och de personer som trots allt hamnat på intensiven när de blivit sjuka. Förhoppningsvis ska det inte bli så illa, med tanke på att jag tagit sprutorna som rekommenderats – men man vet ju aldrig. Det är förstås dumt att oroa sig i onödan, men det är svårt att inte tänka tanken när man hört så många skräckexempel om personer som fått Covid. Det är ju trots allt ingen vanlig förkylning vi pratar om. Jaja, det kommer väl ändå via sig – och de allra flesta blir ju bara förkylda av Covid, så det är bara att hålla tummarna att det blir likadant för mig.

Sen får man väl tillägga att man en dag som idag kanske ändå inte längtar ut, med tanke på vädret. Det regnat och snöat om vart annat och varit allmänt väldigt trist väder. Det gör kanske inte humöret särskilt mycket bättre, men man slipper väl ha dåligt samvete över att man inte kommer ut i alla fall. Jag vet inte vad som hade varit värst när man är hemma och är sjuk; vacker väder eller det väder som varit just idag. Men jag tror ändå att jag föredrar dåligt väder, så kan man sitta och kura här hemma utan att ha samvetskval över att man inte kommer sig iväg någonstans.

Nu hoppas jag på att snart vara tillbaka i vardagen igen, för jag vill verkligen vara tillbaka snart igen. Jobba som vanligt, gå på filminspelningar och ha den tillvaro jag brukar ha i normala fall. Det kändes väldigt surt att behöva gå hem från gårdagens filminspelning och imorgon är jag förmodligen inte i skick att går och arbeta. Grejen är visserligen att bara jag tar tillräckligt med Alvedon och vätska, så orkar jag hålla igång som vanligt. Det är väl just det som gör det hela extra surt. Hade det varit en vanlig förkylning, hade jag kunnat hålla igång som vanligt, men det går ju inte nu med tanke på att det inte är en vanlig förkylning. Istället får jag hålla mig hemma och ha det allmänt tråkigt och trist.

Ja, ni märker att jag inte är van vid att vara sjuk, eller hur?! Jag avskyr verkligen att bli begränsad av sjukdom, att inte kunna göra det jag vill och är van vid. Samma känsla kom när jag var långtidssjukskriven för min cancerdiagnos för dryga åtta år sedan. När jag fick mina cellförändringar för något år sedan, kunde jag ändå hålla igång litegrann och göra saker. Då kände jag mig inte lika begränsad trots allt.