Våld i nära relationer

Idag publicerade Aftonbladet en artikel om våld i nära relationer, en artikel om en rad kvinnor och – i vissa fall – deras barn som tvingas leva gömda efter att ha utsatts för våld i en nära relation. Jag reagerar som alltid när jag läser sådana artiklar; jag börjar läsa med stort intresse, men orkar oftast inte läsa dem det slutet. Det är alldeles för jobbig läsning helt enkelt, jag känner en sådan fruktansvärd empati med de kvinnor som utsatts och en sådan ilska och hat emot de män som är förövare (det är ju trots allt oftast män som är förövarna i de här fallen). Jag orkar helt enkelt inte ta in det som står i artiklarna, det gör mig bara arg, ledsen och upprörd. I vissa fall har pappan umgängesrätt med barnen, som då tvingas träffa den person som utsatt dem och mamman för en massa hemskheter, något som för mig är totalt verklighetsfrånvänt. Jag kan inte för mitt liv förstå att ett barn ska tvingas umgås med den förövare som direkt eller indirekt orsakat dem så mycket skada. Det frångår liksom mitt förstånd att man i ena stunden ger barnet skyddat boende men i nästa tvingar det att umgås med pappan. Då är det något allvarligt systemfel någonstans.

För min egen del är det säkerligen på grund av mina egna erfarenheter, som gör att jag har så svårt att läsa dessa artiklar till slut. Det blir liksom en backflash till den relation jag själv genomgick för över 20 år sedan. Där förekom aldrig fysiskt våld, men desto mer psykiskt sådant. En extremt svartsjuk partner – som det var frågan om i mitt fall – kan ställa till med väldigt mycket skada och lidande. När jag idag läser igenom mitt inlägg om relationen, kan jag knappt fatta att det har hänt, att jag faktiskt genomlidit alla dessa saker – och jag förvånas fortfarande över att en vuxen person kan bete sig på det här sättet, som hon faktiskt gjorde.
Jag har aldrig behövt bo på något skyddat boende som följd av den våldsamma relation jag gick igenom. Men flytten från min hemstad Hudiksvall till Stockholm var en direkt följd av den uppslitande separationen. Jag flyttade helt enkelt för att att komma ifrån henne, eftersom hon vägrade lämna mig ifred. Jag såg det som enda utvägen, att faktiskt flytta därifrån.
Vad jag nog inte räknat med, var att hon faktiskt flyttade efter och inom en ganska snar framtid efter min flytt började höra av sig igen. Men sen tog det plötsligt stopp och hon slutade att höra av sig. I efterhand har jag förstått varför, hon har helt enkelt suttit i fängelse för mordförsök på den partner hon träffat efter mig, här i Stockholm. I det skedet trodde jag att jag kanske en gång för alla varit av med henne, att det inte skulle bli fler kontaktförsök från hennes sida.
Jag har till och med fått frågan några gånger, varför hon skulle vilja höra av sig till mig med tanke på vilken hemsk pojkvän hon utmålade mig för att vara när vi var ett par. Svaret är ganska enkelt; för att hon är hon och hon har gjort det förr. Hon har helt enkelt inte samma verklighetsuppfattning som vi andra. Så sent som för ett par år sedan, skickade hon en vänskapsförfrågan på Facebook. Jag skickade ett kort meddelande och bad henne mer eller mindre dra åt helvete – sedan blockerade jag henne på Facebook. Men det är bara en tidsfråga innan hon hör av sig igen på något annat sätt, det är jag helt övertygad om.

Och det är väl just min egen erfarenhet av våldsamma relationer som gör att jag berörs så illa av ämnet. Jag kan så väl sätta mig in i den skräck, den fasa det är att leva under sådana förhållanden. Något som måste vara många gånger värre om man utsätts för fysiskt våld. Och för många av dem som tagit sig ur en våldsam relation lever skräcken kvar när man måste hålla sig gömd.
Jag är glad att jag hade styrkan att ta mig ur den våldsamma relationen för över 20 år sedan. Det är fortfarande lite ångestladdat kring om hon kommer börja höra av sig igen och vad hon då kan ställa till med. Men jag skulle inte påstå att jag är rädd, snarare orolig. Men det går ändå att relatera till vad många måste känna efter en våldsam relation, där så mycket obehagligare saker kan hända om man springer ihop med ”sin” förövare.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1
Kompasskurs 1