Vi måste utveckla en metod för konflikthantering som inte handlar om hämnd eller aggression

Sociala medier har funnits i sisådär knappt 20 år, men jag blir faktiskt förvånad att vi människor inte lärt oss hantera dessa medier bättre. Det känns som att näthat och annat ”trollande” borde vara tämligen förlegat vid det här laget. Men riktigt så enkelt är det inte, utan på internet tycks det allra mesta vara tillåtet och något man liksom får finna sig i. Ja, åtminstone om man frågar vissa personer – som tycks tycka att det är helt i sin ordning att sprida otrevliga kommentarer omkring sig i olika forum. Jag har bloggat sedan cirka 15 år tillbaka och tycker att jag borde vara ganska luttrad vid det här laget, men så är inte riktigt fallet. Det ska kanske tillstås att min personliga uppfattning är att näthatet ändå minskat, åtminstone för min egen del – jag tycker att de otrevliga kommentarerna inte är fullt lika många som de varit tidigare. Men lik förbaskat förekommer de tämligen frekvent fortfarande. Och jag har ständigt lika svårt att handskas med dessa troll som inte vet att uppföra sig bara för att de sitter bakom ett tryggt tangentbord.
Jag har genom åren mottagit hot, kränkningar, påhopp och en lång rad andra otrevligheter från för mig både kända och okända personer. Det har gått i vågor hur pass frekvent dessa otrevligheter förekommit, men helt fri tycks man aldrig bli ifrån dem. Vad är liksom problemet att i god ton förklara att man inte håller med någon? Jag är tämligen övertygad om att många av de personer som kommer med otrevlig/hotfulla kommentarer på internet inte alls skulle använda samma ton om man stod öga mot öga med vederbörande.

Sen ska tilläggas att på själva bloggen har jag på senare år varit oerhört förskonad från otrevliga kommentarer och påhopp. Det har varit någon ytterst enstaka kommentar i den tonen, men verkligen inte särskilt många. Då var det värre för kanske 5-10 år sedan. Däremot har jag för vana att dela mina inlägg i olika grupper på till exempel Facebook och LinkedIn – och där kan de otrevliga kommentarerna hagla desto tätare. Detsamma gäller om man skriver en tweet på Twitter som får lite större spridning, där kan också näthatet hagla otroligt tätt – och då i synnerhet ifrån meningsmotståndare förstås. Även om jag tycker att det har gått till det bättre, så finns det fortfarande alldeles för många som inte kan bete sig när de sitter vid ett tangentbord i skydd bakom en trygg skärm. Någon som kan förklara detta fenomen för mig?
Jag minns så väl när jag för några år sedan skrev en tweet som fick en oerhörd spridning och bara på några dagar lästs av tiotusentals personer. Då haglade kommentarerna över mig, de flesta positiva men också en stor del som var mer eller mindre otrevliga, hotfulla eller på annat sätt väldigt obehagliga. Vissa var så otrevliga att jag valde att polisanmäla dem, även om utredningen lades ner mer eller mindre omgående. Men lite så är tyvärr vardagen på internet idag, uttrycker man sina åsikter får man finna sig i hot, hat och påhopp. Mothugg är en sak, det kan även jag acceptera och ta utan några som helst problem – men jag har desto svårare för folk som på olika sätt helt enkelt inte kan bete sig.

Man får se till att ha en hel del skinn på näsan som bloggare och aktiv på olika sociala medier. Som ”vanlig” facebookanvändare märker man förmodligen inte så mycket av det näthat som råder många gånger. Men som exempelvis bloggare, där man ibland sticker ut hakan litegrann, får man utstå en hel del. Jag har fått de mest märkliga kommentarer – och då inte bara från totalt okända personer, utan även från personer som jag känner på olika sätt. Många hävdar att det tillhör yttrandefriheten att få komma med dessa kommentarer, vilket jag själv starkt ifrågasätter många gånger. Vissa kommentarer hamnar i en läskig gråzon för vad som är okej – medan andra mycket väl skulle kunna falla in under till exempel olaga hot. Många – oavsett vilken ton man använder i sin kommentar – gör sig inte ens ansträngningen att läsa hela inlägget, utan ibland bara rubriken och ingressen. I bästa fall.
Det har hänt att jag blockat personer som varit för otrevliga, andra har jag plockat bor från min vänlista på Facebook efter alltför hätska diskussioner. Då har jag ofta fått kommentarer om att man tycker att vederbörandes yttrandefrihet kränks, att personen har rätt att hävda sin åsikt. Och javisst – personen har i yttrandefrihetens namn rätt att uttrycka att jag är en idiot om det är vad man tycker. Men man har inte i yttrandefrihetens namn rätt att göra det på just min Facebooksida, twitterkonto eller blogg. Vissa behöver helt enkelt en lektion i just det där med yttrandefrihet. Den kanske vanligaste missuppfattningen är att man blir utsatt för censur om någon väljer att inte ge dig en plattform att uttrycka dina åsikter. Det kan vara tidningen som inte publicerar debattartikeln du skrivit eller det där Facebookinlägget som tas bort av den person som har sidan. Detta är alltså inte censur! Censur är nämligen förhandsgranskning från statens sida och/eller när en specifik åsikt uttryckligen är förbjuden. Om du vill ägna ditt liv åt att tycka att muslimerna ska kastas ut eller att feminismen gått för långt, så kommer du inte att kastas i fängelse för det, men du får sprida de åsikterna själv. Du kan aldrig kräva att andra ska göra det åt dig genom till exempel kommentarer på en blogg eller Facebooksida eller insändare i en specifik tidning.

Men visst är det märkligt att vi efter 20 år inte är bättre än så här på att hantera sociala medier? Jag har varit med om att skriva ganska beskedliga inlägg, där jag inte ens sticker ut hakan särskilt mycket – men ändå råkat ut för regelrätta påhopp. Jag försöker själv att hålla en god ton i mina inlägg och kommentarer, jag försöker att inte trampa folk på tårna i onödan och att poängtera när ställningstaganden är mina personliga åsikter och inga fakta. Men det hjälper oftast inte, utan påhoppen kommer i alla fall – i lite olika omfattning beroende på vilken spridning ett inlägg får. Ibland lockas jag faktiskt av tanken att hänga ut de värsta hatarna och hotarna, att skriva blogginlägg där jag hänger ut personerna med namn och bild. Men jag vill inte hamna i någon gråzon för vad som kan tänkas vara förtal, så jag håller mig ifrån att göra något sådant.