Alla gamla goda tider var en gång dålig ny tid

Jag har kaxigt sagt flera gånger att juli är en lugn månad när det kommer till filminspelningar. Men riktigt så har det hittills inte varit fallet detta år, utan det har faktiskt varit ganska fullt upp med inspelningar än så länge. Visserligen har juli månad precis börjat, men det brukar ofta tvärdö ungefär efter midsommar och sedan får man knappt några filminspelningar överhuvudtaget förrän i augusti. Men nu har det dråsat in ett antal inspelningar sedan midsommar – vilket förstås är jätteroligt. Jag tycker det är jättekul att gå på dessa inspelningar och det är lika roligt varje gång ett produktionsbolag ringer och frågar om man vill vara med. Visst är det lugnare än i normala fall, det måste jag ändå säga – men det är fler inspelningar än vad det brukar vara den här tiden på året. Sen är det alltid lika störigt att jag inte kan säga så mycket om de inspelningar jag varit med i. Det är först när slutprodukten publicerats eller sänts som jag kan säga någonting – men då kan jag säga desto mer förstås.
På sistone har det inte varit så många filmer som jag synts särskilt mycket i, utan jag har mest figurerat i bakgrunden. Men det är ju så tillvaron är som statist, ibland syns man mycket och ibland lite mindre – och ibland knappt alls. Många gånger ska man verkligen veta att det är min rygg eller nacke som passerar förbi i en scen för att man ska kunna se det. Andra gånger syns jag mer tydligt och mina anhöriga börjar nog vid det här laget tröttna på att jag sitter och pekar och säger ”titta, där jag!”.

Sen undrar man ibland vad man gör på vissa inspelningar. Jag minns så väl när jag en gång blev inringd för en inspelning med extremt kort varsel. Man ringde nämligen vid halv sju på morgonen och väckte mig och frågade om jag kunde komma till en inspelning så fort som möjligt. Det var så akut att man till och med skickade en taxi att hämta upp mig hemma för att köra mig till inspelningen. Väl på inspelningen var det lång väntan och till sist fick jag vara med – då ville man att jag skulle gå förbi så att min skugga föll på ett visst vis. Så det var alltså min skugga man ville ha med, inte mig som person. Och jag tänkte att den skuggan skulle vem som helst ha kunnat åstadkomma – man hade inte behövt ringa in en statist för några hundralappar i timmen och dessutom pynta för en taxi. Men jag klagade inte, jag fick min betalning och en inspelning att sätta upp på CV:t.
Annars är det sällan man rings in med så kort varsel, även det där med att vara ute i god tid inte direkt är signifikant för filmbranschen. I alla fall inte när det det kommer till att boka in statister. Ofta ringer man en eller ett par dagar innan inspelning och frågar om man vill vara med – och det gäller att inte boka upp sig för mycket på annat om man vill ha sina filminspelningar. Men det är alltid en balansgång, inte minst för mig som timvikarie – för jag får bättre betalt för ett pass på jobbet än en filminspelning. Oftast i alla fall, för att vara statist är sällan särskilt bra betalt.

När jag nu inte jobbat natt, har jag försökt hålla en mer eller mindre normal dygnsrytm och stigit upp i bra tid på morgnarna. Jag har fått mycket gjort vad gäller firman och har även påtat med en hel del annat här hemma. Det börjar bli dags för halvårsrapport på firman och jag måste lämna in kvitton och andra underlag till redovisningsbyrån senast mitten av juli för att allting ska stämma i min redovisning. Jag har inte så värst mycket att lämna in, eftersom jag löpande försöker se till att sköta min redovisning. Men en del kvitton är det som ska in i systemet närmsta dagarna, så jag kommer ha lite arbete med min redovisning trots allt. Det är sådant som hänger med att vara företagare, även om man har ett litet företag – som jag. Det är mer arbete än man kan tänka sig att vara företagare och det är många timmar obetalt arbete man lägger ner på exempelvis bokföring och redovisning för att myndigheterna ska bli nöjda.
Förhoppningsvis blir det några nätter att jobba så här i slutet av veckan, det skulle verkligen behövas för ekonomins skull. Jag har angivit min tillgänglighet för de nätter jag kan jobba, men har hitintills inte blivit inkallad att jobba denna vecka. Men det kommer, det är jag övertygad om – för jag vet att det behövs folk, det är så det brukar vara. Som timvikarie vet man aldrig när man ska jobba och vilka tider man får, utan man får ta det som erbjuds helt enkelt. Det är på gott och ont naturligtvis, det är sällan jag haft så mycket tid som på sistone, men det blir förstås också mindre pengar än om man jobbat heltid.

Annars är det en skön tillvaro jag har just nu, med tider som jag till stor del kan styra själv. Det är sällan jag haft en sådan lyxig tillvaro rent tidsmässigt som jag har idag. Och dessutom jobbar jag ju numera och har en inkomst jag förhoppningsvis kommer att kunna klara mig på – så jag slipper ligga samhället till last och gå på bidrag, vilket känns ännu skönare. Det har inte känts så värst roligt att behöva vända sig till samhället och be om hjälp de senaste månaderna, samtidigt som det ju är fantastiskt förmånligt att kunna få hjälp när livet krisar. Även om det är svårt att klara sig på de bidrag man får, så är det i alla fall till stor hjälp för att kunna klara sig varje månad. Jag hade inte klarat mig utan att stämpla under de gångna månaderna, det är en sak som är säker.
Får jag ekonomin att fungera, så är det så här jag vill ha min tillvaro och kunna styra över min tid så mycket som det bara går. Arbeta är ett måste, men kan man sedan kombinera det med sådant som är roligt så är det ju bara en fördel. Och numera kan jag kombinera jobb med att ägna mig åt filminspelningar, vilket är rent fantastiskt. Jag hinner skriva, blogga, filma – och jobba. Allt i en salig blandning och mycket utifrån tid och ork.