Snart dags för spruta nummer två

Nu börjar land efter land – inklusive Sverige – att lätta på Coronarestriktionerna. Smittotalen tycks gå ner på flera håll och kanske, kanske kan man börja ana ljuset i tunneln när det gäller denna långdragna pandemi. När allt startade förra våren trodde man knappast – eller, åtminstone inte jag – att det skulle bli så här långdraget och segt. Hade man vetat det då, hade det förmodligen känts oövervinnerligt och man hade förmodligen känt sig rätt knäckt. Men det går inte att komma ifrån att man nu börjar bli rätt less på alla restriktioner, att hålla avstånd och att inte kunna leva normalt. Allra mest saknar jag det sociala, att inte kunna umgås med folk på ett naturligt sätt. Liksom att inte kunna resa, bland det första jag kommer göra när allt detta är över blir nog just att boka en resa någonstans. Vart vet jag inte, huvudsaken är att komma iväg någonstans känns det som.
På senare tid har flera länder – inklusive Sverige – börjat öppna upp samhället igen. Kanske, kanske kan man nu sakta börja ana ljuset i tunneln när det gäller denna segdragna och envisa pandemi. Kanske kan vi snart börja närma oss en normal tillvaro igen trots allt. Vad nu ”normalt” kommer innebära efter ett drygt år med restriktioner och hemarbete för många människor. Arbetslivet kommer förmodligen inte bli som det varit för många. Även om jag själv inte uppskattar att jobba hemifrån på heltid, vet jag att det trots allt är många som gör det för att få vardagspusslet att gå ihop. Färre möten kommer förmodligen vara fysiska utan snarare ske elektroniskt, tjänsteresor kommer förmodligen bli färre och jag undrar om vi kommer återgå till hälsa genom handskakningar och kramar på samma sätt som innan pandemin?
Trots att jag tillhör dem som levt så normalt man kunnat göra under pandemin, så har jag kommit lindrigt undan och inte blivit smittad. Jag jobbade hemifrån några månader under våren och sommaren 2020, men började sedan plugga och skolan tog snabbt beslutet att inte förlägga merparten av undervisningen på distans. Något som gjorde att jag åkte till skolan i princip varje dag. Det jobb jag nu påbörjat på Securitas möjliggör inte hemarbete, utan jag måste vara på plats på jobbet inför varje arbetspass. Så jag har ändå varit ute i samhället och rört mig en hel del – dock utan att bli smittad. Sen har jag inte varit totalt oförsiktig. Jag har dock i övrigt försökt följa restriktionerna så gott det har gått genom att hålla avstånd, använda munskydd och tvätta händerna ofta. Och det har uppenbarligen hjälpt trots allt, eftersom jag inte blivit smittad.

Själv bestämde jag mig tidigt för att vaccinera mig när det väl blev min tur, det rådde liksom inga tvivel om att jag skulle göra det när chansen gavs – för att helt enkelt dra mitt strå till stacken för att få ned smittspridningen. Och i juni blev det dags för första sprutan, vilket kändes väldigt skönt. Idag har jag bokat tid för att ta min andra spruta, något som kommer ske om en dryg vecka. Ska vi komma tillrätta helt och hållet med smittspridningen, är det varje individs skyldighet att ta dessa sprutor, det är min bestämda uppfattning. Jag har väldigt svårt att förstå dem som väljer bort vaccinationen, ofta med de mest konstiga argument som tycks helt ryckta ur luften. Trots allt är vi i denna situation tillsammans och har ett gemensamt ansvar att komma tillrätta med det hela.