Förr i tiden samlades man kring brasan, nu träffas man på Facebook

Det tog sin lilla tid innan jag gick med på Facebook. När jag gick med hade plattformen redan funnits ett tag och jag började nästan känna mig lite utanför när jag inte var med där. Till sist gav jag vika och lade upp en profil – och med tiden har jag liksom vant mig vid att vara på Facebook och har svårt att se en tillvaro utan denna plattform. Inte minst är det roligt att att se vad som hänt med gamla klasskompisar och kolleger som man inte haft kontakt med på många år. Många av mina facebookvänner jag inte träffat på de senaste 40 åren och på den tiden hinner det ju hända en hel del. Vissa har man gått lågstadiet med men inte haft kontakt sedan dess, så det är kul att återigen ha någon form av kontakt.
Med tiden har jag dessutom kommit fram till en viss ”policy” kring vem jag lägger till eller ej på Facebook, för inte vem som helst får vara vän med mig där. Till att börja med ska vi ha en etablerad relation för att jag ska lägga till dig som vän. Det vill säga att vi ska vara nuvarande eller före detta kolleger, klasskompisar, vänner, bekanta eller liknande. Det räcker inte med att ha chattat några dagar från en dejtingsajt (sådana vänförfrågningar har jag fått) eller att du följt min blogg utan att ens kommentera den. Och har du väl blivit min vän på Facebook finns det finns heller inga garantier att få förbli det, utan man måste visa att man förtjänar det. Du måste kunna bete dig och inte lägga ut vilken skit som helst i ditt eller mitt flöde för att jag ska behålla dig som vän. Sprider du rasism, hat eller annan dynga, då får du finna dig i att bli borttagen. Det kan även räcka med att du på ett eller annat sätt är otrevlig så rycker våra vänskapsband på sociala medier. För det är ingen rättighet att nyttja andras plattformar för sin egen agenda, så enkelt är det.

Jag har nämligen varit med om personer som jag chattat med några dagar på en dejtingsajt – på den tiden jag ägnade mig åt sådant – och som velat lägga till mig på Facebook. Då har jag sagt nej. Detsamma har gällt personer som följt min blogg utan att ens lämna en kommentar någon gång – det spelar ingen roll hur länge du följt bloggen, du blir inte min vän på Facebook för det. Det är precis som i livet utanför internet, man väljer sina vänner och sitt umgänge med omsorg, åtminstone gör jag det. Sen kan man givetvis ha så kallade internetvänner, alltså personer som man bara ”träffat” via just internet – som exempelvis trogna följare på bloggen som också är duktiga på att kommentera och som kanske också har en blogg som jag följer. Dessa personer kan vissa gånger bli vän med mig på Facebook.
Och blir du inte kvar som min vän, så kränks inte din yttrandefrihet – en kommentar som jag också fått någon gång när jag tagit bort folk från min vänlista. Jag minns väldigt väl när en person lämnat tämligen otrevliga kommentarer på ett inlägg jag gjort. Hen hade gått till ganska hårt angrepp emot andra som kommenterat inlägget och jag tyckte personen gick för långt – så vederbörande fick inte vara kvar som min vän. Då fick jag ett surt mail om att hen tyckte ha fått sin yttrandefrihet kränkt. Och hen var dessutom polis – och hade alltså inte bättre koll än så på yttrandefrihetslagstiftningen.

Något som visserligen förekommit under flera år, men som tycks ha ökat på sistone är det där med fejkade konton på Facebook. Jag vet inte hur många vänförfrågningar jag fått de senaste månaderna från konton som verkar vara mer eller mindre fejk och där man bjuder in till olika chatgrupper med sex som tema. Jag undrar hur många som egentligen går på detta nuförtiden? Vem vill lägga till en vilt främmande person som börjar snacka sex det första man gör? Jag kan liksom inte riktigt förstå det, att det verkar finnas män – som det ju måste vara i första hand – som går på detta. Det är för mig så fruktansvärt uppenbart att dessa profiler är fejk, att det är någon som något vis vill luras – men så kan det ju inte vara för alla uppenbarligen. Vissa går trots allt på detta, det är ju uppenbart.
Själv brukar och blockera och rapportera dessa profiler direkt när vänförfrågningarna kommer, helt och hållet utan pardon. Att jag rapporterar profilerna brukar ytterst sällan leda någonstans, men i och med att jag blockerar dem behöver jag själv inte besväras av just den profilen igen. Dock kommer det förstås nya profiler som försöker lägga till mig som vän, men de får precis samma bemötande. Jag skulle inte säga att detta är ett jätteproblem, men det är ändå ett irritationsmoment när man är ute på Facebook.