Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal

Jag sitter och räknar åren och inser att det i dagarna är 26 år sedan millennieskiftet. 26 år sedan jag stod vid Slussen i Stockholm och räknade in det nya millenniet tillsammans med nyfunna vänner i Stockholm, där jag då bara bott i några månader. Jag kan inte fatta att det snart är 27 år sedan jag flyttade till Stockholm som 22-åring. Jag hamnade i en liten tvåa i Upplands Väsby, jobbade på Posten (nuvarande PostNord) och delade ut post bland lyxvillorna i Danderyd. Det känns inte som att det snart är 30 år sedan, jag kan liksom inte greppa det. Jag räknar vidare och inser att det i februari är 30 år sedan jag fick mitt körkort, i juni lika många år sedan jag tog studenten från Bromangymnasiet i Hudiksvall och 28 år sedan jag inledde mitt första samboförhållande. Snart är det det år 2026 och mindre än två år tills jag fyller 50 år. Jag minns så väl när mina föräldrar fyllde 50, hur gamla jag tyckte att de var när de uppnått denna ganska så respektabla ålder. När min pappa fyllde 50 var jag 23 år och tyckte att han egentligen borde ha fått en rullator eller åtminstone en käpp i födelsedagspresent. Själv känner jag mig inte som nästan 50, utan snarare som några dagar över 30. Eller något sådant.
2026 är det 20 år sedan jag påbörjade mina studier till sjökapten vid Sjöfartshögskolan i Kalmar, men jag minns än idag hur jag kämpade med studierna och till sist faktiskt fick ut mina papper – även om livet skulle ta mig till helt andra yrken än just sjökapten. Trots att jag alltid haft svårt för matematik, lyckades jag skrapa ihop toppbetyg i just matematik på högskolan – samtidigt som jag hade rejäla duster med lärare och rektorer om tentaresultat, kritiska blogginlägg och en lång rad andra saker. Jag minns till exempel när jag underkändes på en av de första tentorna vi skrev. Den ansvarige läraren gav mig en saftig utskällning med poängen ungefär att jag var en fara till sjöss eftersom jag uppenbarligen inte lyssnade på föreläsningarna skolan höll. Jag skrev ett kritiskt blogginlägg om det hela och tog även upp bemötandet jag fått med rektorn – som i sin tur läxade upp läraren för hur han bemött mig efter att jag underkändes på tentan.

När jag växte upp på 80- och 90-talen, kunde mina föräldrar prata om saker som då skett för 20 eller 30 år sedan. Då var det saker som skett på 50- eller kanske 60-talet och jag tyckte att det kändes så fruktansvärt avlägset i tid. När jag idag tänker 30 år sedan tillbaka i tiden, hamnar vi i mitten av 90-talet vilket inte alls känns så fruktansvärt avlägset. Jag tog studenten 1996 och minns utspringet från gymnasieskolan i Hudik som igår. Min morfar var en av dem som tog emot mig utanför skolan och han stack till mig en liten flaska champagne och grattade mig till studenten – mina medelmåttiga avgångsbetyg till trots. Min morfar tyckte jag skulle bli civilekonom, civilingenjör eller möjligen statsminister – men så blev det aldrig. Statminister skulle jag inte vilja bli och mina gymnasiebetyg skulle aldrig räcka till att plugga till att bli civilingenjör eller civilekonom. Dock skrev jag i min ungdom 1,8 på högskoleprovet, vilket räckte gott och väl till att komma in på Sjöfartshögskolan. Förmodligen hade det resultatet räckt till många andra utbildningar, men det var sjökapten jag ville bli. Sedan ändrade jag mig med tanke på det liv som tillvaron till sjöss innebär inte lockade längre – och nu är jag nöjd med att jobba iland men ändå ha närheten till sjöfarten genom det jobb jag har.
Jag tänker ofta på hur jag ser folk på tunnelbanan eller bussen och tänka att vi är någorlunda jämngamla, att det är personer som jag mycket väl skulle kunna gå ut och ta en öl med, ha en relation med eller vara polare med. Men så börjar jag räkna – och inser att jag kan vara både 20 och 30 år äldre än vederbörande. Det är ibland som att jag har svårt att acceptera min ålder – eller helt enkelt har blivit lite gubbsjuk. Tittar jag på sport, är de flesta utövarna yngre än mig och detsamma gäller om man tittar på exempelvis Melodifestivalen – många av artisterna är ofta yngre än mig. Och det känns lite konstigt ibland, att personer födda på 90- eller 00-talet nu börjar komma ut i vuxenlivet och är duktiga på diverse saker som sport eller musik. Inte för att det är så konstigt att unga vuxna är talanger inom olika områden, men för mig är man fortfarande ett barn om man är 25-30 år yngre än mig – inte en vuxen person som ska uppträda i Melodifestivalen eller tävlig hockey-VM eller OS. När sedan många gamla klasskompisar från högstadiet eller gymnasiet börjar få barnbarn, då inser jag att jag faktiskt börjar bli lite till åren.

Ibland känns det dock som att jag skulle vara född på stenåldern, när jag tänker tillbaka på hur det var under min uppväxt och skoltid. I lågstadiet hade vi vänsterhänta klasskompisar som tvingades öva på att skriva med höger hand, eftersom det var viktigt att skriva med ”rätt” hand. I skolbespisningen serverades vi rätter som pölsa, fiskbullar och lever – och så sent som på högstadiet hade vi maskinskrivning på schemat med frökan Majvor. Och fröken Majvor var en lärarinna av den gamla skolan, med skarpa, välpressade kjolar, strama frisyrer och spetsiga glasögon. Hon var som tagen från en film från 50-talet, trots att vi nu pratar tidigt 90-tal. Och det där med datorer existerade knappt under min uppväxt, det var flörst framåt slutet av 90-talet som det började bli en vanlig ägodel i många hem. Först när jag gick på gymnasiet, började man inse att det där med datorer var framtiden och att det kanske vore på sin plats med lite dataundervisning. Vi fick någon kurs där vi lärde oss lite om Windows, men det var verkligen ingen djuplodande kurs.
Jag minns när vi skaffade vår första TV med fjärrkontroll, vad lyxigt det kändes att inte behöva resa sig upp för att justera volymen eller byta kanal. Så var det video som var dåtidens streaming av TV-program man ville se men inte kunde se när de sändes. Videon programmerades ofta i förväg för att spela in program som sändes när man inte var hemma. Och på helgerna satt man vid radion och spelade in blandband från Trackslistan och Svensktoppen när de sändes i radion. Och minns ni är det spelades grammofonskivor?! Då fick man dans försiktigt och framförallt inte springa runt och stimma, för då kunde det bli hack i skivan. Något som det blev ändring på när CD-skivorna kom, då gick det bra att stimma hur mycket man ville när det spelades musik.