Arkimedes andra princip – när ens kropp nedsänkes i vatten ringer telefonen

Nu tänker jag snacka lite telefonkultur, ni vet det där med hur man beter sig när man pratar i telefon. För det tycks vara något som folk totalt har glömt bort i dagens högteknologiska samhälle – detta trots att vi nog aldrig har ägnat så mycket tid åt våra telefoner som vi gör just idag. Vi kikar ständigt i våra telefoner, men tycks inte ha en aning om hur vi ska bete oss när vi pratar i den. Exempel? Ja, visst har jag det! Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från ett för mig okänt nummer, men satt och körde bil så jag kunde inte svara. Att jag får samtal från okände nummer är inget ovanligt, det händer då och då när det ringer produktionsbolag eller andra potentiella kunder till min firma. Och jag gjorde som jag brukar göra när jag jag har missade samtal från okända nummer – jag kollade upp det på nätet för att se att det inte var en telefonförsäljare. Eftersom jag inte hittade något som tydde på att det var en försäljare, ringde jag upp numret. Det gick ett antal signaler innan en dam svarar i andra ändan. Hon svarade inte med namn eller så – utan bara med ett rätt bistert ”hallå”. Jag valde att ha förbiseende med det, presenterade mig artigt och förklarade att jag hade en obesvarat samtal från det aktuella numret.
Detta följdes av att jag mer eller mindre fick en utskällning. Hon hade minsann inte ringt upp mig och hon krävde att jag omedelbart skulle ta bort hennes nummer från min telefon. Bland annat. Jag blev så paff, så överrumplad att jag inte kom mig för att ta diskussionen utan bara lade på luren. Men någonstans kan jag inte låta bli att ställa mig några frågor kring det som skett. Någon hade uppenbarligen ringt upp mig från det aktuella numret, det råder det inga tvivel om. Så damen ifråga hade förmodligen bara ringt fel – men varför inte helt enkelt erkänna det? Säg i en bra ton att det var en felringning – sen är det hela ur världen. Jag själv trodde att det var något produktionsbolag som ringt, så därför ringde jag upp. Jag brukar göra precis så när jag har obesvarade samtal från okända nummer. Och jag kan inte se att jag gjort något fel, så att jag förtjänade en utskällning av den dignitet som jag fick. Framförallt brukar det vara äldre personer som klagar på yngre för en bristande telefonkultur. Men här får jag faktiskt anledning att klaga på en äldre dam för bristande beteende i telefon. Jag var artig och frågade bara om hon ringt upp mig – vad i det gör någon egentligen förbannad? Jag kan liksom inte riktigt se problemet…

En annan gång satt jag på en buss mellan Solna och Danderyd på väg till ett jobbmöte. Vid en hållplats hoppade en yngre tjej ombord på bussen och satte sig på sätet bakom mig. Det tog inte många minuter så ringde hennes telefon och det tycktes vara en väninna som ringde henne. Efter att ha avhandlat diverse ämnen kom de in på min medpassagerares pojkvän och deras gemensamma sexliv. Det tog inte många minuter, så hade jag koll på parets ställningar i sängen, liksom att killen alltid somnade direkt efteråt. På något vis kunde jag inte låta bli att le för mig själv när jag hörde tjejens samtal med sin väninna. Personligen skulle jag aldrig sitta och diskutera så privata saker i kollektivtrafiken eller övrigt på en offentlig plats – varken i telefon eller öga mot öga med en annan person. Jag är ytterst restriktiv överhuvudtaget med att prata i telefon i kollektivtrafiken.
Ett annat otyg som också börjar bli allt vanligare, är folk som pratar i högtalartelefon på bussen eller tunnelbanan – något jag själv tycker är fruktansvärt irriterande. Jag är inte det minsta intresserad av att höra andras telefonsamtal, allra minst om man har högtalartelefonen påslagen på maxvolym. Måste man absolut prata i telefon på bussen eller tunnelbanan, tycker jag man gör det så diskret som möjligt. Håll låg samtalston och slå inte på högtalarfunktionen – det är i alla fall min bestämda uppfattning. Men ju mer vi använder våra telefoner, ju mer verkar sunt förnuft bara försvinna. Vi skäller ut varandra för ingenting (som damen i exemplet ovan), stör varandra med hög samtalston på bussen och pratar om diskreta ämnen som våra medresenärer inte alls har med att göra – som det privata sexlivet.

Sen har jag själv allt oftare börjat ha hörlurar i öronen när jag åker kollektivt, även om jag bara ska åka en kort bit. Detta gör att jag – på gott och ont – inte hör så mycket av vad som händer omkring mig längre. Nackdelen är att jag inte hör några högtalarutrop, fördelen är att jag slipper höra telefonsamtal i högtalartelefon, samtal om folks sexliv och annat jag inte har med att göra. Men samtidigt går tiden fortare med lite musik i öronen när man ska åka någonstans – och jag brukar ha för vana att slå av musiken ifall tåget blir stående en längre stund, bara för att höra om det blir några utrop. Hur gör du för att slippa höra störande ljud i kollektivtrafiken? Störs du lika mycket som jag av folks evinnerliga telefonsamtal i det offentliga rummet?
Det är verkligen ytterst sällan jag själv pratar i telefon när jag är någon annanstans än hemma, eller åtminstone någonstans där jag kan tala ostört. Ringer det så svarar jag, men jag ringer bara samtal om det är ytterst viktigt och måste ringas just då. Annars väntar jag tills jag kan prata ostört, oftast för att jag inte tycker att folk har med att göra vad jag avhandlar i telefon. Det är något som bara berör mig och den jag pratar med – jag är hemskt ledsen för er som gärna vad jag vill höra vad jag pratar om! 😊 Det är i alla fall vad jag själv tycker är god telefonkultur – att inte prata i telefon i det offentliga rummet. Men måste du av någon anledning prata i telefon, så prata tyst och var inte alltför privat – av respekt till dig själv, den du pratar med och folk omkring dig.