Att älska sig själv är början på en livslång romans

Ibland funderar jag över hur jag resonerade när jag började blogga för närmare 20 år sedan. Jag var verkligen groteskt ärlig och lade ut de allra mest nakna sanningar ni kan tänka er, det var ytterst få saker i mitt privatliv som jag verkligen utelämnade. Det var nog knappt att ens sexlivet var skonat, utan jag lade ut de allra mesta på bloggen om mitt mående, privatliv, dejter, chefer, rektorer och så vidare. Allt utan att ens tänka på vilka som faktiskt kunde tänkas läsa det jag skrev och lade ut till allmän beskådan på internet. Trots att jag länge hade många hundra besökare per dygn, tänkte jag aldrig så långt att vem som helst faktiskt kunde läsa det jag skrev, hur konstigt det än må låta. Eller rättare sagt, jag tror inte att jag riktigt brydde mig om det faktiskt – utan jag lät det vara så. På den tiden jag började blogga, pluggade jag fortfarande och behövde inte nödvändigtvis tänka på att potentiella arbetsgivare och kolleger läste min blogg. Jag behövde kanske inte riktigt tänka på att vem som helst kunde ta del om mina allra innersta tankar och alla detaljer som skedde i mitt privatliv.
Många saker är fortfarande ingen större hemlighet, jag kan fortfarande sådär i förbigående nämna att jag till exempel tar antidepressiva mediciner. Men jag lägger inte ut fler detaljer än så om mitt mående, för det anser jag inte att totala främlingar har med att göra – inte ens folk utanför min närmsta bekantskapskrets. Jag kan sköta mitt jobb och i övrigt leva som helst så länge jag tar mina mediciner – och det är väl trots allt det allra viktigaste. Och jag har aldrig misskött min medicinering, utan plikttroget tagit de tabletter som läkarna ordinerat. Men för sisådär 16-17 år sedan lade jag ut allt som rörde såväl sjukdomar som väldigt mycket annat som jag idag tycker är alldeles för privat för att lägga ut till allmän beskådan. Visserligen mådde jag mycket sämre då än vad jag gör idag, idag mår jag bra och lever ett helt normalt liv – så det finns liksom inte lika mycket att skriva om heller på den fronten.

Under några år var jag groteskt ärlig på bloggen och skrev extremt utlämnande inlägg. Men när jag väl kom tillbaka till Stockholm efter min studietid, började jobba igen och i övrigt var tillbaka till en mer ”normal” tillvaro – då var det något som hände i bloggandet. Jag bytte bloggplattform och bestämde mig för att helt enkelt lägga om bloggandet ganska radikalt och inte längre vara fullt lika personlig i mina inlägg – något som jag aldrig heller ångrat efter det. De ärliga blogginläggen borttagna sedan många år och idag går det nog knappast att hitta särskilt mycket av den information som jag lade ut om mig själv. Såvida du inte möjligen är en väldigt skicklig datahacker, då kanske du kan luska reda på vissa saker om mig som jag lade ut för nästan 20 år sedan – även om själva bloggen i sig från den tiden är borta. Men jag har lärt mig att dt där med privatliv trots allt är ganska så viktigt, även om man är bloggare och lägger ut inlägg mer eller mindre varje dag. Idag har jag inget som helst intresse i att vara alltför personlig i det jag lägger ut – utan tänker desto mer på vilka som trots allt kan läsa det jag skriver. Jag vet förstås att släktingar och vänner läser mycket av det jag lägger ut, sedan har vi kolleger och kanske även en och annan chef som också gör det. Och då är det viktigt att tänka på vad man lägger ut – numera tänker jag verkligen på att jag inte lägger ut något som jag inte vill att vem som helst ska få veta, som jag inte hade berättat ansikte mot ansikte.
Att jag fortfarande är öppen med min medicinering har helt enkelt med att göra att jag tänker att det inte är värre än att ta mediciner för epilepsi, diabetes eller någon annan fysisk åkomma. Jag tänker också att fördomarna säkerligen var fler kring psykisk ohälsa för 20 år sedan än de är idag. Med andra ord möts man inte längre av samma förutfattade meningar kring exempelvis depression som för 20 år sedan, då jag började ta dessa mediciner. Då fick jag ofta höra att jag inte fick köra bil på mina mediciner, att jag inte förmodligen inte hade någon humor på grund av mina mediciner, att om jag bara skaffade barn så skulle jag inte längre behöva mina mediciner – och en lång rad andra saker som inte stämmer överhuvudtaget. Jag känner inte till alla antidepressiva mediciner som finns, men det finns säkerligen sådana som gör att du inte bör köra bil – dock gäller det inte de mediciner jag tar. Jag har aldrig haft några restriktioner kring bilkörning eller några andra saker i tillvaron, utan kan leva precis som alla andra. Och på senare tid har jag heller inte upplevt lika många av dessa förutfattade meningar kring psykisk ohälsa som för 20 år sedan, därav väljer jag att vara öppen med den biten.

Men jag blev också väldigt förvånad när jag förra året blev uppsagd från Trafikverket delvis med motiveringen att jag utgjorde en säkerhetsrisk på grund av min blogg – och mina mediciner. Jag trodde trots allt att vi kommit längre än så år 2024. I ärlighetens namn trodde jag faktiskt att man var mer insatt i det där med psykisk ohälsa än så – för att sedan inte tala om det där med att ha en blogg. I min värld kan jag inte se skillnaden mellan att blogga och till exempel vara aktiv på Facebook eller X, du är lika stor säkerhetsrisk i samtliga fall – om du ens är en säkerhetsrisk. För mig är du inte per automatik en säkerhetsrisk för att du har en blogg, däremot kan du göra dig till en sådan om du missbrukar sociala medier – oavsett om det är en blogg eller ett konto på Facebook, X eller TikTok. Lägger du ut en massa dumheter i sociala medier – som vissa politiska åsikter, saker som har med jobbet att göra eller extremt personliga detaljer – då kanske du kan göra dig till en säkerhetsrisk. Men bara att ha en blogg gör dig inte till en säkerhetsrisk, punkt slut.
Jag har sedan många år vissa principer som jag inte ruckar på när det kommer till mitt bloggande – och det är bland annat att jag aldrig kommenterar detaljer kring mitt arbete. Jag kan kommentera arbetet i väldigt allmänna ordalag, som att jag har semester, jobbat väldigt intensivt under en period eller liknande – men mer än så går jag inte in på mitt arbete på bloggen. Det skulle aldrig falla mig in att lägga ut detaljer om arbetsuppgifter, lokaler, kolleger, chefer eller någonting annat. Och än mindre skulle jag diskutera konflikter, problem eller liknande i något blogginlägg. Skulle sådant förekomma på min arbetsplats, skulle jag ta det med lämplig instans istället – som facket, aktuell chef eller kollega. Men absolut inte lägga ut det i ett öppet forum på internet.

En annan princip är att jag aldrig lägger ut uppgifter om eller bilder på en person som inte godkänt en publicering. Jag kan visserligen göra vissa enstaka undantag, men de är få och görs ytterst, ytterst sällan. Lägger jag ut något om en annan person, då är grundprincipen att jag ska uttrycka mig på ett sådant sätt att det är svårt att härröra till vilken person det handlar om – det spelar ingen roll om det rör sig om en släkting, en kollega, en flickvän eller en vän. Detta gör att till exempel en flickvän i ett blogginlägg kan tituleras som ”bekant” – allt för att inte röja vem det egentligen handlar om. Om jag namnger en person, handlar det nästan uteslutande om offentliga personer – och då rör det sig oftast om saker som redan är publicerade i exempelvis media. Så jag är extremt återhållsam med att publicera saker som rör andra personer – så återhållsam att jag under många år inte ens offentliggjorde om jag var singel eller ej, allt för att inte lämna ut saker om andra personer.
Här är anledningen dock ganska enkel. Givetvis förstår jag oftast vad som kan tänkas vara okej att lägga ut eller ej om en annan person – jag tror säkert inte att min mamma har något emot att jag nämner en middag hos henne eller att en släkting har något emot att jag skriver att vi druckit öl en lördagskväll. Men börjar jag skriva om andra personer, finns alltid en oundviklig risk att man plötsligt skriver något som inte är okej – eller rentav gör att vederbörande råkar illa ut på något vis. Sen har man givetvis alltid risken att man blir misstänkt för förtal om man för frispråkigt ”lämnar ut” andra personer på nätet. Så just av dessa anledningar är jag extremt försiktig med vad jag skriver om andra personer på bloggen. Jag själv har valt att vara ”offentlig” genom min blogg – men ingen annan har bett om att få vara detsamma.

Så för att vara mån om både mig själv och andra, har jag blivit alltmer restriktiv med vad jag lägger ut på bloggen. Numera lägger jag hellre ut för lite än för mycket och avstår hellre en publicering än att jag lägger ut något som kan ha en negativ effekt för mig eller någon annan. Det har gjort att man har en del svåra avvägningar att göra när man kommer på ett ämne man vill blogga om – och vilka formuleringar som därmed är lämpliga att göra. Numera är det många år sedan jag fick någon svidande kritik för något som jag lagt ut på bloggen, men jag har i bloggandets linda blivit både JK-anmäld för förtal och uppkallad till min dåvarande rektor på högskolan för formuleringar jag gjort på bloggen. Detta var när det här med bloggar fortfarande var tämligen nytt och varken företag eller privatpersoner var särskilt vana vid att bli omnämnda på internet. Idag är det så vanligt att företag som exempelvis misskött sig blir omnämnda i sociala medier att det inte är något konstigt i det längre – det är snarare konstigt om det vore tvärtom.
Och det är också något som i mångt och mycket ökat konsumenters inflytande – just att vi kan sprida information om bra och dåliga företag genom bloggar eller andra sociala medier. Förr fick man förlita sig till traditionell media för att sprida nyheter om till exempel företag som misskött sig – men idag kan vem som helst sprida ordet, något som många gånger kan få en enorm spridning om man har lite tur. Och det är ju trots allt bara för företagare att vänja sig vid det nya klimatet och omständigheterna med hur information idag sprids. Oavsett om det är kunder eller de egna anställda som ligger bakom spridningen.