Att inte tala om sig själv är ett förnämt hyckleri

Halvvägs genom arbetsveckan och det är fullt tempo även denna vecka med inspelningar och jobb. Det är även denna vecka fullspäckat med jobb och andra projekt, vilket ju inte gör något när det kommer till ekonomin. Det gäller att jobba så mycket som möjligt när man är timvikarie, eftersom det annars inte blir så mycket till lön. Oftast ser mina veckor ganska lugna ut när man kommer upp måndag morgon, medan man sedan utpumpad kryper i säng fredag kväll efter en intensiv vecka. Fördelen är samtidigt att jag kan styra ganska mycket över när jag ska jobba och faktiskt kan tacka nej när det inte passar. Men det är alltid en balansgång – för tackar jag nej för mycket så slutar man slutligen att ringa.
Nu är jag i alla fall tillbaka till att åka kollektivt till och från jobbet igen, vilket känns lite kluvet. Man vänjer sig snabbt vid det som är bekvämt och just att ha bil – som jag haft de senaste veckorna – är ju extremt bekvämt. Jag sparar ungefär en timme om dagen på att ha bil till Södertälje, vilket naturligtvis blir ganska mycket tid i slutändan. Men nu är banarbetena över längs järnvägssträckan mellan Stockholm och Södertälje, så då återgår jag till det lite billigare färdsättet att åka kollektivt. Men det är självvalt att åka så och att inte införskaffa en egen bil – och framförallt sparar vi ganska mycket pengar på det viset. Sedan får man med tiden se om det kanske blir en bil trots allt, men i nuläget tillåter inte ekonomin en så pass hög utgift som en bil skulle innebära. Samtidigt känns det skönt att inte ha en bil att tänka på, att faktiskt kunna sätta sig på ett tåg och låta någon annan sköta körandet åt mig.

Jag har tittat på möjligheten att ta Mälartåg till Södertälje, men har nu jämfört restiderna och inser att jag inte kommer att spara nämnvärt mycket i tid på det sättet. Med lite tur kan jag vissa gånger tjäna 10 minuter på det viset, men då ska det klaffa hela vägen med byten och allt – vilket det inte alltid gör. Så jag låter bli att ta Mälartåg, utan håller mig SL även framledes. Det må vara aningen bekvämare med Mälartåg, men sparar jag ingenting i tid så är det bara dumt att lägga ut pengar på en dyrare resa. Och att flytta närmare Södertälje är just nu inget alternativ, vi trivs alldeles för bra med vårat nuvarande boende för att det ska vara ett alternativ. Jag har dessutom inget intresse i att flytta ut ifrån stan när vi nu äntligen hittat ett boende inom tunnelbanenätet och med överkomliga resor till stan. Sedan finns det många anknytningar till Södertälje inte bara pendeltågen – utan man kan ta direktbussar från olika delar av stan och på så vis smidigt ta sig till Södertälje. Så det finns liksom resvägar att välja på utan att blanda in andra operatörer.
Så nu får jag sonika vänja mig vid att pendla kollektivt framöver, vilket känns ovant men helt okej. Och nu kommer jag ju gå på timmar och inte jobba heltid, vilket ju innebär att jag inte kommer åka till Södertälje fyra till fem dagar i veckan – vilket ju är fallet om man jobbar heltid. Bilen har varit bra att ha medan jag jobbat heltid under min utbildning, men det kommer inte finnas samma behov av bil när jag inte jobbar nästintill heltid.

Nu har vår hyresvärd varit här och tittat till kopplingarna till diskmaskinen – och det var som jag misstänkte, att det inte var något fel på blandaren. Istället ligger felet hos diskmaskinen, som vid det här laget har X antal år på nacken. Och det är kanske inte så konstigt att en åtta år gammal diskmaskin börjar krångla, produkter av idag görs inte för att hålla längre än så. Maskinen är tämligen välanvänd och har gått i princip dagligen under de senaste åren – så det gör det till en tidsfråga innan den börjar krångla efter så många år. Sen kostar det ganska mycket att laga en diskmaskin, reparatörerna tar nästan 2.000 kronor bara för att komma hit – sedan ska maskinen lagas också. Samtidigt som man kan får en ny maskin för knappt 6.000 kronor. Det är visserligen mycket pengar, men frågan är hur mycket pengar man ska lägga på att laga en gammal maskin. Efter ett par reparationer är man ledigt uppe i vad en ny maskin kostar, det är den bistra sanningen. Rent miljömässigt är det vettiga att laga naturligtvis, men rent ekonomiskt är det inte riktigt försvarbart.
Visst hade det varit fantastiskt om disk- och tvättmaskin ingått i hyran för lägenheten och man bara kunnat ringa hyresvärden om något krånglat. Men nu är inte läget sådant, utan vi får själva bekosta ny maskin och reparation av densamma. Det är ett självvalt ”problem” förstås, det går trots allt att klara sig utan diskmaskin – vilket många gör. Men har man väl vant sig vid diskmaskin, är det inte helt lätt att klara sig utan. Så det kommer med tiden att bli en ny maskin och nu kommer vi att skaffa en fullstor golvdiskmaskin och inte en liten bänkdiskmaskin, som vi klarat oss på hitintills.

Med tiden blir det kanske även ny tvättmaskin, men det får vänta ett tag till trots allt. Den vi har funkar – peppar, peppar – bra fortfarande, trots att även den har ett antal år på nacken. Jag köpte maskinen innan jag och sambon träffades, så den är över 10 år gammal vid det här laget. Men med tanke på att tillverkaren erbjuder sju års garanti, så tänker i alla fall jag att den håller viss kvalitet. Och vi har varit nöjd med maskinen, inte minst med tanke på att den är kombinerad tvättmaskin och torktumlare. Det är så behändigt att kunna lägga in tvätt på kvällen, som sedan är tvättad och torr på morgonen. Förmodligen blir det en liknande maskin den dag vi köper ny, även om det också kostar därefter. Den nuvarande maskinen kostade för över tio år sedan knappt 10.000 inklusive hemleverans och installation. Jag har inte tittat något nämnvärt på ny tvättmaskin eftersom jag inte behövt, men misstänker att man hamnar någonstans där i pris även idag för en kombinerad maskin.