Att ta arbetet från en arbetare är som att ta drogerna från en narkoman

Lite drygt tre månader har jag gått hemma och inte haft ett vanligt jobb att gå till. Det enda jag haft är de relativt få uppdrag jag får på firman, men som ändå givit någon form av meningsfullhet att fylla vardagen med. Men jag har insett hur viktigt ett jobb är för ens identitet, för ens känsla av att vara en del av samhället och att känna att man har en funktion att fylla och inte minst det sociala sammanhanget. Jag har haft inställningen att söka det allra mesta som jag är behörig till och tänker lite att jag tar det jobb jag får, sedan får man söka sig vidare om man inte hittar drömjobbet direkt. På något vis är det den skyldigheten man har som arbetssökande, att ta de jobb som står till buds även om det kanske inte är det drömjobb som man har tänkt sig från början. Hittar man inte drömjobbet, står det dig alltid fritt att söka sig vidare. Sen ska det givetvis vara inom rimliga gränser, jag menar inte att man ska tvingas flytta hur som helst eller pendla oskäligt långt. Men visst ska man söka de jobb som står tillbuds, så enkelt är det.
Och det är också vad jag gjort under de månader som gått sedan jag slutade på Trafikverket i januari. Vissa jobb jag sökt har jag i ärlighetens namn nästan hoppats på att inte få, eftersom det varit jobb jag inte stått efter att jobba med. Men oavsett vad man jobbar med, så blir ekonomin bättre om man jobbar än om man går på A-kassa. Och det är det som ger mig drivet att söka jobb – och då även om det inte är drömjobbet med stort D. Vissa jobb som jag sökt och till och med gått vidare till intervju, men sedan inte fått har känts lite trist. Andra jobb har det kanske inte berört mig så mycket att jag inte fått, även om ett nej alltid är trist att få. Ibland när man får ett nej, känns det som att den potentiella arbetsgivaren inte givit mig en chans att visa vad jag går för – att de inte fattar vad de ”missar” när de väljer att inte anställa mig. 😜 Ja, det låter kanske lite kaxigt att resonera så – men ibland känns det faktiskt just så när man får ett nej på en ansökan.

Sen är det kanske inte helt kul att ta ett jobb som man inte vill ha heller, så är det ju. Men man måste ju ha en inkomst och oavsett vad man jobbar med, så är en heltidslön bättre än bidrag. Svårare än så är det inte, det behövs ingen professor i matematik för att räkna ut det. Och jag resonerar själv att jag hellre går till ett jobb jag inte vill ha till hundra procent än att jag går hemma på heltid. Jag kan bli riktigt provocerad av folk som hellre går hemma på bidrag än att göra något åt sin arbetslöshet. Beroende på hur du bor, så får du kanske finna dig i att pendla en bit eller rentav flytta en sträcka för att komma dit jobben finns. Personligen är jag till och med villig att skaffa bil för att kunna ta mig till min arbetsplats om det inte funkar med kollektiva färdmedel. Och det är lite det jag menar med att man får lägga manken till för att få ett jobb; lös situationen! Skaffa bil, ta körkort om du inte har, var beredd att pendla eller rentav flytta en kortare sträcka för att komma dit jobben finns.
Jag kanske inte är villig att flytta från Stockholmsområdet i första taget, men skulle mycket väl kunna flytta inom länet för att komma närmare min arbetsplats. Och jag är absolut villig att pendla en bit för att komma till mitt jobb. Jag har sökt jobb i Uppsala, på Arlanda och i Södertälje – samtliga orter som kräver pendling i någon form, alternativt att man flyttar på sig. Något som känns helt naturligt i min lilla – om möjligen lite trångsynta – värld.

Och trots allt har jag gått långt i flera rekryteringsprocesser under de månader som har gått sedan jag började att söka jobb. Även om det hittills inte blivit någon anställning, så har jag sprungit på anställningsintervjuer mer eller mindre varje vecka. Vissa jobb har känts roligare och intressantare än andra, det ska jag villigt erkänna. Men jag har hittills varit så selektiv i mitt jobbsökande att jag inte sökt ett jobb jag absolut inte kan tänka mig att ta. Vissa gånger har jag som sagt inte hoppats särskilt mycket på ett sökt jobb, men jag hade tagit det aktuella jobbet om jag blivit erbjuden det. Pendlat har jag gjort tidigare – och det kanske inte är optimalt, men jag gör det om jag måste för att få ett jobb. Flyttat för ett jobb har jag aldrig behövt, men det är absolut något jag skulle göra om det blev nödvändigt. Att jag flyttade till Stockholm en gång i tiden hade helt andra anledningar. Men jag aldrig ångrat flytten och har tack vare den haft vettiga jobb hela tiden under de år jag bott i Stockholm. Och jag hade garanterat flyttat hit förr eller senare ändå för att få jobb, det är en sak som är säker. För arbetsmarknaden på en liten ort som Hudiksvall är inte den bästa, det vet alla som bott eller bor på mindre orter. Jag hade en del visstidsanställningar, ofta på deltid – men det där med fast jobb var svårt att få. Det var först när jag flyttade till Stockholm som jag faktiskt fick min första fasta anställning.
Å andra sidan är det inte mycket jag gått arbetslös genom åren. Antalet månader jag varit arbetslös är lätträknade, utan jag har tagit de jobb jag kunnat få och slitit som ett djur för att vara självförsörjande. Det har varit alltifrån att dela ut tidningar om nätterna till mer avancerade jobb, men jag har alltid tagit de jobb jag blivit erbjuden utan att klaga. Sen kanske inte alla jobb varit jätteroliga att gå till, men då har jag sökt mig vidare och slutligen fått ett nytt jobb. Och det är så det funkar på arbetsmarknaden i den bästa av världar.

Sen har jag det oerhört förspänt som arbetssökande, de här tre månaderna har verkligen svischat förbi i en rasande fart. Jag har haft fullt upp från dag ett med intervjuer, uppdrag på firman, bokföring, barnvakt till syskonbarnen, extrajobb – och så vidare. Och jag är fullt medveten om att verkligheten ser annorlunda för många andra som är arbetssökande. För många är det givetvis så att jobberbjudanden inte är särskilt många, oavsett hur kräsen eller okräsen man är när man söker jobb. Det kan till och med vara svårt att få ett extrajobb. Och alla har givetvis inte möjligheten eller lusten att flytta till någon av våra storstäder där det är lättare att få jobb. Jag menar givetvis inte att ”alla” ska flytta till storstan för att få jobb. Men bor man på en pytteliten ort med några hundra invånare, då får du kanske lov att finna dig att pendla eller flytta in till närmsta centralort eller lite större ort/stad. Jag själv bor i Stockholmsförorten Bagarmossen och kan inte vänta mig att få jobb just här. Istället får jag finna mig i att pendla inom Stockholms län för att jobba, så enkelt är det bara. Och samma sak gäller om man bor på en annan mindre ort.
Sen går det givetvis inte alltid att jämföra Stockholm med att bo på en mindre ort. Men min poäng är att bor du på en ort som Delsbo, Forsa eller Iggesund (kolla Google maps om du inte känner till dessa orter), då får du kanske finna dig i att pendla in till Hudiksvall, till Söderhamn eller Sundvall för att jobba. Och bor du i Hudiksvall, kanske det inte faller sig helt onaturligt att pendla med bil eller tåg till Sundsvall eller Söderhamn. Sen menar jag inte att man ska tvingas flytta över halva landet för att jobba, det är inte rimligt. Grejen är att bor du i Stockholm, då är allt under en timmes resväg till jobbet bra – ligger du runt en halvtimme är det rena lyxen. Och lite mottot får man kanske ibland ha på mindre orter också, att man får ha upp till en timmes resväg till jobbet ibland. Själv pendlade jag i perioder till Söderhamn när jag bodde kvar i Hudiksvall – och tyckte inte det var något konstigt i det.

Men en sak är i alla fall säker – jag har svårt att se vitsen med att vara inskriven hos Arbetsförmedlingen! De jobb jag hittat både nu som arbetssökande och tidigare, har jag inte hittat den vägen. Jag går absolut in ibland och tittar på vilka jobb Arbetsförmedlingen lägger ut, men hittar ytterst sällan något jobb att söka där. Enda anledningen till att jag skrivit in mig hos Arbetsförmedlingen, är att jag måste det för att få A-kassa. Men om jag fått någon hjälp att komma ut på arbetsmarknaden igen? Nej, det kan jag verkligen inte skryta med att jag fått. Givetvis är det mycket mitt eget ansvar att få ett jobb igen, det går inte att komma ifrån. Men jag har inte fått tillstymmelse till försök från Arbetsförmedlingen att få en spark i rätt riktning ut på arbetsmarknaden. Nu är jag själv ganska företagsam när det kommer till att söka jobb och jag har sökt ett stort antal jobb under de veckor jag gått arbetslös. Så jag är egentligen inte särskilt orolig, utan jag är övertygad om att snart att ha ett jobb att gå till. Men jag tänker på alla som inte har samma driv som jag, som kanske inte har koll på vilka sidor man ska gå in på för att söka jobb – det finns folk som faktiskt behöver hjälp att komma ut på arbetsmarknaden igen. Och där spelar Arbetsförmedlingen en oerhört viktig roll.
Det pratas ofta om folks förtroende för olika myndigheter och jag måste säga att jag inte har särskilt högt förtroende för just Arbetsförmedlingen. De flesta myndigheter har jag förtroende för, men inte denna totalt handlingsförlamade myndighet. Jag tror inte på högerns metod, att skära ner på och privatisera Arbetsförmedlingen – däremot behövs en rejäl reformation och helt andra arbetsmetoder från en sådan viktig myndighet. Jag tror faktiskt att man skulle kunna stävja arbetslösheten på ett helt annat sätt än idag om bara Arbetsförmedlingen gjorde sitt jobb och stöttade oss arbetslösa att komma ut i arbete igen – och inte bara lämnar oss vind för våg att klara oss själva.