allkonstnarenÄntligen har jag tummen ur a***et och faktiskt kommit mig iväg till gymmet. Jag har skjutit på hela grejen med att komma igång med träningen igen nästintill vansinne och ständigt hittat ursäkter till att inte börja träna igen – även intentionen hela tiden varit att jag ska börja igen, att det bara varit något av en formsvacka som gjort att jag inte kommit igång. Den största anledningen till att jag inte kommit igång med träningen igen har varit en alltför fullspäckad kalender. Jag har helt enkelt inte haft tid eller ork att träna. Sen har väl ekonomin i ärlighetens namn också spelat in. Mitt årskort på gymmet behövde förnyas i juli och jag har helt enkelt inte riktigt tyckt mig haft råd eftersom vi heller inte har något friskvårdsbidrag genom jobbet. Men nu har jag köpt ett nytt gymkort som jag betalar månadsvis via autogiro. Jag kan liksom inte hitta fler ursäkter till att stå över träningen när nu både tid och ekonomi tillåter träning igen.
Sagt och gjort, igår begav jag mig till gymmet och köpte ett nytt årskort. Sen gjorde jag slag i saken att ta ett första träningspass sedan juni. Jag hade inga stora förhoppningar på träningspasset och hade nog förväntad mig en kraftig nedgång i konditionen. Men mot alla odds lyckades jag tillryggalägga dryga åtta kilometer på löpbandet – långt mycket mer än jag trodde att jag skulle klara av.
Det kändes faktiskt rätt skönt att vara tillbaka på gymmet, där de allra flesta restriktioner nu släppts. Tidigare har duscharna varit avstängda och man har fått åka hem för att duscha. Det har varit begränsning i hur många som får vistas i lokalerna och man har ibland fått vänta utanför tills någon lämnat gymmet innan man fått komma in. Vissa av träningsmaskinerna har också varit avstängda för att man ska kunna hålla avstånd inne på gymmet. Jag har snällt fogat mig efter restriktionerna, även om det ibland känts lite besvärligt. Man får förstås ha förståelse för situationen med en pandemi, så det är inte så mycket att göra åt. Desto bättre och trevligare är det ju nu, när restriktionerna hävts och tillvaron är på väg till det normala – inte bara på mitt lokala gym.
Idag har jag känt av en lättare träningsvärk, framförallt i benen efter gårdagens språngmarsch på löpbandet. Jag brukar oftast inte få träningsvärk efter mina träningspass, så det bevisar väl bara att kroppen vant sig av med att vara i rörelse. Nu är tanken att jag ska återgå till min vana att träna minst tre gånger i veckan igen. Jag vill få tillbaka den kondition jag byggt upp innan träningsuppehållet liksom även gå ner i vikt.
Träningen innebär förstås en punkt extra i en annars ganska fullspäckad kalender. Men jag har bestämt att jag måste ta mig den tiden helt enkelt, det finns liksom inget alternativ. Jag kommer – som tidigare – inte vara benhård på att alltid hålla dessa tre dagar, självklart kommer jag synda vissa veckor och kanske bara träna två gånger. Men målsättningen skall vara tre pass och inget annat. Har det funkat innan och under pandemin, så ska det helt enkelt funka efteråt också.
Sen kommer min kalender framöver inte vara lika fullspäckad som den varit de senaste veckorna. Så mycket som jag haft inplanerat på sistone brukar jag inte ha. Så det kommer vara bättre med luckor framöver för att kunna planera några träningspass per vecka.
Nu återstår bara några dagars inspelning av det filmprojekt jag haft äran att vara statist i under hösten. Och tillvaron som statist har verkligen gjort att jag kommit till ställen jag inte trott att jag ska komma till. De allra flesta inspelningar är i Stockholmsområdet, men jag har emellanåt få ta mig till de mest otillgängliga delar av Stockholms län som man kan tänka sig. Utöver det har det blivit turer till Uppsala, Göteborg, Tallinn och några andra platser. De sista inspelningsdagarna i det här projektet kommer spelas in på Åland, dit jag åker i slutet av oktober för att spela in. Må vara att Åland kanske inte är den allra mest exotiska plats man kan tänka sig att åka till, men det är alltid kul att få förena nytta med nöje och få se sig om litegrann. Åland har jag nog inte varit till sedan jag var barn – om man bara ska räkna de gånger man varit iland. När man åker på Finlandskryssning är man ju inte ens iland på Åland, utan har fullt upp med att dricka drinkar i någon bar när båten för en kort stund lägger till där.
Jag kan tycka att det är lite kul bara att få komma iväg, bo på hotell några nätter, få åka lite båt och flanera en aning i taxfreebutikerna. Det blir ett härligt avbräck i vardagen på något vis. Är det något jag saknar från min tid på Trafikverket, så är det faktiskt att jag reste en del i jobbet. Det var aldrig några flashiga ställen man fick åka till, men det var ändå lite kul att just komma iväg, att bo någon eller några nätter på hotell och få en känsla av att vara på semester – trots att man ju faktiskt jobbade. Sen är aldrig tjänsteresor som glamorösa som man kanske kan tro. Man jobbar ju hela dagarna precis som när man är hemma och man hinner oftast inte göra så hemskt mycket mer än jobba äta och sova. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är något speciellt när man får bo på hotell och äta middag på restaurang om kvällarna.
