Det daltas med IS-krigare medan skötsamma personer inte får stanna

Hemma hos familjen Mohammad i Saltsjö-Boo är chocken ett faktum. 28 september kom utlänningslagen ikapp dem när Migrationsdomstolen beslutade att Mehvan ska ut ur Sverige. Han har varit här i 20 år och har svenskt personnummer sedan 2006. Han jobbar, betalar skatt, har gjort bostadskarriär och bildat familj. Hans fru Jihan kom till Sverige 2011. Då hade Mehvan arbetstillstånd och Jihan fick tillstånd att resa in i Sverige som medsökande. Sedan dess har hon utbildat sig till barnskötare, sedan två år har hon fast jobb på en förskola i Nacka och parets svenskfödda barn – Sheila, 9 och Milan, 7, går i skolan.
Men varken den långa vistelsetiden i Sverige eller det faktum att barnen är födda här ger dem enligt Migrationsdomstolen rätt att stanna, vare sig enligt utlänningslagen eller Barnkonventionen. Två av domstolens ledamöter var dock skiljaktiga – så beslutet att familjen ska utvisas fattades med minsta möjliga marginal.
I familjen Mohammads fall kommer Migrationsdomstolen och familjens juridiska ombud till helt olika slutsatser när det gäller den legala vistelsetiden. Karin Gyllenring, som är familjens juridiska ombud, anser att Mehvan varit här legalt i 11,5 år av de 20 åren han vistats i Sverige. Hon räknar då med all tid som han sedan 2001 haft olika typer av uppehållstillstånd samt all den tid han väntat på olika typer av beslut. Migrationsdomstolen räknar endast de två år mellan 2011 och 2013 då Mehvan hade uppehållstillstånd och rätt att arbeta som legal vistelsetid.
Familjens anpassning till Sverige har därmed enligt Migrationsdomstolen skett under tiden som de varit illegalt i Sverige – och då räknas den inte. När det kommer till barnen konstaterar domstolen att de visserligen aldrig besökt Irak, men att de har släktingar där, vilket gör att de har ”starka band dit”. Domstolen tycker också att sju och nio år är ”förhållandevis kort tid” av deras barndomsår – och därför kan de utvisas utan att det strider mot Barnkonventionen.

För familjen Mohammad är utvisningsbeskedet en katastrof. Pappa Mehvan kom till Sverige som 19-åring från Irak 2001. Efter fyra år hade han fått avslag på sin asylansökan, men utvisningen kunde inte verkställas då Irak inte tog emot medborgare som inte frivilligt återvände.
Efter en lång rad olika turer där han bland annat hade tillfälligt uppehållstillstånd under ett par år fick han ett svenskt personnummer. Det gjorde det möjlig för honom att arbeta och betala skatt. Det gjorde han – även under de perioder han inte hade uppehållstillstånd. 2011 fick han till slut arbetstillstånd och hans fru Jihan fick rätt att komma till Sverige som medsökande.
När arbetstillståndet skulle förlängas 2013 upptäcktes en administrativ miss som kom att bli förödande för Mehvan. Den dåvarande arbetsgivaren hade av misstag betalat in en kollektiv olycksfallsförsäkring sex månader för sent – vilket gjorde att Mehvan fick avslag.
Även när detta beslut överklagades var två ledamöter i Migrationsdomstolen skiljaktiga. De menade redan då att hans vistelsetid var så lång att han kvalificerade sig för uppehållstillstånd. De ansåg inte heller att han kunde lastas för att hans arbetsgivare gjort fel. Avslaget var ändå ett faktum, eftersom domaren röst i målet vägde tyngre.
I det här läget valde familjen att söka asyl för att få stanna. Den nya ansökan innebär en ny process, ett nytt överklagande och ett preskriberat beslut som i sin tur ledde till ytterligare en ansökan om asyl 2019. (Källa: DN)

Jag kan ibland bli så trött på hur stelbent svensk lagstiftning och tolkningen av densamma kan vara. Lite då och då läser man i media om personer som får avslag på sina asylansökningar trots att de gjort allt rätt för att integreras i det svenska samhället. Här har vi en familj som gjort precis alla rätt du kan göra för att bli en del av det svenska samhället, men de får ändå inte stanna. Ställer vi detta i kontrast till hur IS-krigare och personer som bedöms vara en säkerhetsrisk behandlas blir situationen absurd. För inte alls så länge sedan bedömdes ett antal islamister vara en säkerhetsrisk för det svenska samhället och de fick ett utvisningsbeslut. Men utvisningen kan inte verkställas på grund av situationen i hemlandet. De får alltså stanna och fortsätta vara en säkerhetsrisk. Medan en familj som gjort allt rätt inte får stanna.

Sen kan man diskutera situationen som kan uppstå när personer håller sig gömda år ut och år in och sedan tycker att de ska få stanna med hänvisning till lång vistelsetid i Sverige. I min värld ska du givetvis inte kunna hålla dig undan ett utvisningsbeslut i åratal och sedan få ett uppehållstillstånd för att du befunnit dig länge i Sverige. Det ska heller inte gå att i det oändliga överklaga olika beslut för att slutligen få stanna för att man befunnit sig länge i Sverige. Missförstå mig nu rätt! Självklar ska man kunna överklaga beslut, det säger jag ingenting om. Men det ska inte gå att dra ut på processen i åratal, framförallt om det innebär att du i slutändan kanske får stanna enkom med hänvisning till din långa vistelsetid i Sverige. Sen kan det självklart tillkomma omständigheter under processen gång som gör att bedömningen kan ändras från ett avslag till du får stanna, så är det ju faktiskt.

Kort och gott ska ett nej vara ett nej och det ska inte gå att dra ut på processen i det oändliga. Det ska heller inte gå att uppehålla sig illegalt i Sverige för att sedan få stanna. Men här har vi en familj som gjort allt rätt och jag kan för mitt liv inte se varför de inte kan få stanna. Migrationsdomstolen anser till och med att barnen – sju och nio år gamla och födda i Sverige – varit i Sverige förhållandevis kort tid, vilket känns som ett horribelt resonemang. Sju år av ett barn liv är en lång tid och går inte alls att bedöma på samma sätt som för en vuxen person.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1