Din tankesmedja i etern
Tobak är bland det värsta som drabbat mänskligheten. Inte minst med tanke på alla skadeverkningar. Jag har själv rökt i många år och lagt ofantliga summor pengar på cigaretter. Nu hoppas jag på att få fler att avstå…
För snart 20 år sedan tog jag steget att sluta röka och började istället att snusa. Framförallt av hälsoskäl, men även av ekonomiska skäl. Och jag har faktiskt aldrig ångrat mig, på det stora hela saknar jag inte ens rökningen utan trivs med tillvaron som ickerökare. Länge köpte jag snus direkt i butik, men har …
I år firar jag 32 år som nikotinist. Jag var bara 14 när jag började röka, först på deltid men så småningom dagligen. Sedan rökte jag fram tills jag var i 30-årsåldern, då jag övergick till att snusa istället – framförallt för hälsans skull, men också för att det blir billigare. Nu är det väl …
Sedan jag fick min cancerdiagnos för nio år sedan, har jag varit oerhört anti rökning. Samma dag som jag fick diagnosen, bestämde jag mig för att aldrig mer hålla i en cigarett – och det har jag faktiskt hållit. Jag har inte tagit en enda cigarett sedan jag blev sjuk, vilket känns som en enorm seger. När jag slutade röka helt, hade jag rökt till och från på hel- eller deltid i 15 år. Som mest rökte jag 1,5 paket röda Prince om dagen, vilket ju är tämligen mycket och jag skulle inte vilja veta hur mina lungor såg ut. Det krävdes uppenbarligen en tumör för att man skulle bli lite förståndigare och inse de allvarliga hälsoeffekterna av att röka. Om tumören hänger ihop med alla år som rökare är givetvis svårt att säga, jag kan ju ha fått den ändå. Men jag tror åtminstone själv att mina levnadsvanor – bland annat som rökare – inverkat på att jag blev sjuk.
Det har gått 17 år sedan jag slutade röka, även om jag feströkte till och från efter det. Men för nio år sedan slutade jag även med den ovanan. Då fick jag nämligen cancer och bestämde mig för att helt och hållet låta bli röktobak. På det stora hela saknar jag inte rökningen, utan tycker att det är oerhört skönt att ha blivit av med den ovanan. Jag snusar visserligen men dels stör jag ingen och dels är det mycket hälsosammare än om man röker.
EU vill tvinga Sverige att rejält höja skatten på snus. Om förslaget blir verklighet skulle en dosa General lössnus kosta över 120 kronor. Det skulle alltså bli dyrare att snusa än att röka – som är avsevärt mycket hälsovådligare. Uppgifterna har fått finansministern att reagera och man kommer stå upp för det svenska snuset säger man.
På många sätt längtar jag inte tillbaka till singellivets dejtande. Jag har haft min beskärda del av rötägg och det känns som att mitt största problem är att jag absolut skall bli ihop med dem också, jag kan liksom inte hålla mig till att dumpa dem när de börjar visa sina knäpphetstendenser. Vissa av rötäggen har visserligen förstånd nog att dumpa mig istället, vilket väl är att betrakta som en god gärning i många sammanhang. Det känns som att jag varit med om det mesta när det kommer till svartsjuka, översitteri, anklagelser, ryktesspridning, självmordsförsök och allt vad nu mina dejter/flickvänner tagit sig för.
Jag betecknar mig inte som särskilt gammal, men kan minnas somliga saker från när jag var liten som gör att det känns som att man växte upp på stenåldern. Jag minns hur det blossades och röktes hejvilt i min omgivning, nästan alla vuxna jag kände rökte i någon utsträckning. Själv började jag röka när jag var 14 år och tyckte det var superballt med rökning. Det var liksom något alla gjorde och jag ville inte vara sämre. Hur mycket jag än hostade, lik förbaskat skulle jag lära mig att dra halsbloss – och hade väl någon konstig föreställning om att tjejerna tyckte jag var jätteball. Vilket de förmodligen inte gjorde, men det fattade ju inte jag.
Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.
Jag var bara 14 år när jag började röka, en vana som jag sedan hade under väldigt många år. Som mest rökte jag 1,5 paket Röd Prince om dagen innan jag slutligen bestämde mig för att sluta 2008. Istället övergick jag till att snusa och hade det inte varit för snuset, hade jag förmodligen börjat röka igen. Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och kan emellanåt verkligen sakna en cigarett i vissa situationer. Som till morgonkaffet, tillsammans med en kall öl eller ett glas vin på en vårvarm uteservering eller liknande.
När jag var 14 år började jag smygröka och har sedan dess varit fast i nikotinets grepp i princip oavbrutet. Under de knappa 30 år som gått har jag bara haft några få kortare uppehåll, men inga längre sådana. 2007 slutade jag röka och övergick till att snusa istället. Mycket för hälsans skulle, men också …