Datorn är det senaste tekniska framsteget för att effektivt fördröja kontorsarbetet

Inspirationen kommer och går, som den brukar göra i perioder – men även tiden sätter sina begränsningar när det kommer till att blogga och hinna få ut inlägg på en regelbunden basis. Jag har gått ifrån att ha 10-14 inlägg liggande i väntan på att publiceras till att bara att ha ett fåtal, i bästa fall. Och det är en kombination av brist på tid och brist på inspiration som gjort att jag hamnat där jag är just nu. Än så länge håller jag i alla fall mitt mål att publicera minst ett inlägg om dagen, vilket jag hittills gjort i en bit över 420 dagar. Min tanke är att försöka se om jag kan sätta någon form av personligt rekord, att se hur länge jag klarar av att publicera ett inlägg om dagen. Rekordet är visserligen redan satt för länge sedan, men nu triggas jag av att fortsätta skriva, att fortsätta publicera varje dag och hoppas förstås på att kunna göra så ett bra tag framöver. Sedan vet jag att jag förr eller senare hamnar i sitsen där jag av olika anledningar inte kan eller hinner skriva och förr eller senare kommer jag ha glapp på en eller flera dagar i produktionen av inlägg. Just därför försöker jag så långt det går att skriva inlägg som fördateras, att jag har inlägg upplagda för några dagar framåt ifall jag av någon anledning inte hinner skriva vissa dagar. För livet innehåller trots allt så mycket mer än bara bloggande.
Nästan lika mycket tid som skrivandet tar, lägger jag på att marknadsföra bloggen på olika sätt. Jag lägger upp länkar till det senaste inlägget i olika Facebookgrupper, sprider min bloggadress på olika sätt och ser till att så många som möjligt får reda på att bloggen existerar. Det tar mycket tid sprida budskapet, mer än det kanske ibland är värt. Men jag märker direkt skillnad på besökssiffrorna de dagar då jag inte gör denna marknadsföring utan ”bara” publicerar ett inlägg – det är en markant skillnad. Så jag finner mig att sprida budskapet när jag skrivit något, så vet jag att en och annan besökare ändå droppar in. I alla fall fler än om jag inte lät djungeltrumman gå.

Dock märker jag en tendens hos – vissa – som kommenterar inläggen jag skriver, inte minst de som lämnar kommentarer på Facebook. Nämligen att många inte läser hela inlägget innan man gör sig besväret att kommentera. Ibland tycks man bara läsa det lilla, korta utdrag jag lämnar som ”ingress” till länken på Facebook – vilken oftast säger väldigt lite om vad vad hela inlägget handlar om. Oftast är tanken med ingressen att locka läsare till inlägget och oftast får man helhetsbilden först när man läst hela inlägget – ungefär som när tidningarna skriver en ingress till en artikel. Och då blir vissa kommentarer liksom lite ”god dag yxskaft” om man säger så, det stämmer inte riktigt in på vad inlägget faktiskt handlar om. Så ibland kan kommentarerna bli en ganska rolig läsning, eftersom de inte riktigt passar in på vad jag faktiskt skrivit om. Själv följer jag en del bloggar också, men får i ärlighetens namn erkänna att jag är dålig på att kommentera det jag läst – vilket ibland ger mig lite dåligt samvete, eftersom jag vet hur mycket en kommentar kan betyda för bloggaren. Dock – de gånger jag bestämmer mig för att kommentera – försöker jag alltid att först läsa hela inlägget. Dels blir det enklare att kommentera, dels kommer min kommentar i det läget att bli mer relevant för inlägget. Och man slipper framstå som lat, som inte läst hela inlägget på en gång när man ändå varit i farten.
Sedan finns det naturligtvis personer som läser hela inlägget först innan de kommenterar, vilket är väldigt roligt – det är ju just det jag som bloggare hoppas på och vill att man ska göra. Någonstans vill man ju nå ut med det man skriver och sedan beröra så pass mycket att folk faktiskt lämnar reaktioner på det man skrivit. Det är sådant som driver en framåt som bloggare, något som gör att man faktiskt vill fortsätta att skriva och vara aktiv. Långt ifrån alla kommentarer hamnar här på bloggen, medan många hamnar i anslutning till länkarna i olika grupper på Facebook. Det gör förstås ingen större skillnad, alla kommentarer är lika roliga att få – men det är också lite tråkigt att så få anstränger sig att lämna en kommentar just på bloggen.

Jag har dock varit tämligen förskonad från näthat genom åren som bloggare, vilket är fantastiskt skönt. Visst har jag fått en och annan otrevlig, hotfull eller påhoppsliknande kommentar, men inte i den omfattning att jag skulle beteckna som näthat. Och det är trots allt väldigt skönt att slippa, jag kan tänka – mig att det är otroligt påfrestande för den som blir utsatt för sådant. På den tiden jag hade som flest besökare, kunde jag – rent naturligt, eftersom jag hade fler besökare än nu – också få fler otrevliga kommentarer. Det var inte alltid roligt att gå igenom kommentarerna som kom kommit in och jag fick ibland gallra ganska hårt bland kommentarerna. Då hade jag inställningen på bloggen att jag skulle godkänna kommentarerna innan de syntes på bloggen och det var nog rätt bra – för många var riktigt otrevliga. Sedan blev jag under en tid mer eller mindre ”förföljd” av ett psykfall som läste allt jag skrev och lämnade de mest konstiga kommentarer. Hon skrev saker om att hon hade elefanter i gardinerna och de mest märkliga ting. När hon till sist började lämna långa kärleksmejl i kommentarsfältet fick jag nog och blockerade henne.
Numera är de allra flesta kommentarer jag får relativt normala och jag behöver inte gallra särskilt hårt. Det känns på något vis som att det där med näthat har gått ner överlag, att folk inte drabbas av det lika mycket längre. Och kanske har folk börjat lära sig att bete sig även på internet och fatta att internet inte är något laglöst land där vad som helst är okej. Även om hat fortfarande förkommer naturligtvis, så är mitt intryck att det har minskat i omfattning och styrka. Vilket självklart är hur bra som helst – folk måste kunna bete sig även om de sitter i skydd av en dataskärm och ett tangentbord. Sen kan man ha olika åsikter och argumentera i olika sakfrågor, men det är en helt annan sak.

Sista dagarna har i alla fall inspirationen börjat gro igen efter en tids formsvacka på bloggfronten. Det har gjort att jag suttit en del vid datorn och kunnat vara ganska så produktiv när det kommer till nya inlägg. Givetvis har jag inte hur mycket tid som helst att sitta med bloggen, men jag försöker att hålla igång så pass mycket att det blir ett inlägg om dagen i alla fall – och det är tur att det finns möjlighet att fördatera inlägg så att man inte behöver skriva varje dag. På så vis kan jag få ut inlägg varje dag utan att nödvändigtvis sitta vid datorn dagarna i ända. När jag gick arbetslös på heltid, blev det mycket tid framför datorn, men då var det inte bara bloggen som tog tid utan jag sökte även jobb via internet. Men då hade jag något av ett heltidsjobb framför datorn och steg ofta upp tidigt för att hinna med allt som skulle hinnas med varje dag. Numera behöver jag inte söka jobb längre om jag inte får för mig att byta, så tiden vid skärmen blir lite mindre från och med nu – vilket knappast lär skada.
Nu har jag gått från att mer eller mindre skriva dag för dag under en period till att faktiskt ha en rad fördaterade inlägg igen. Och det gör att jag kan slappna av lite när det kommer till det där med bloggen, det blir liksom ingen anspänning när det kommer till att vara produktiv. Jag har visserligen inga fler krav på mig att vara produktiv än de krav jag själv ställer på mig, men det kraven kan vara nog så höga.