De flesta av oss lever inte inom ramen för våra inkomster då vi inte skulle kalla det för att leva

Det tär verkligen på ekonomin att vara arbetssökande, pengarna räcker inte på långa vägar så långt som man skulle vilja. Varje månad är det tricksande och fixande för att få pengarna att räcka så långt som man skulle vilja att ändå ska göra. Då är jag ändå glad som har min firma, som ger lite extrainkomster utöver A-kassan. Det där med att spara pengar går inte att tänka på, utan prio ett ligger ständigt i att få pengarna att räcka till betala räkningarna från månad till månad. Spara pengar får jag göra när jag väl börjar jobba igen, så enkelt är det. Men jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte haft mitt lilla extraknäck som statist och kunnat dra in lite extrapengar den vägen. Ekonomin hade absolut inte gått ihop utan firman, det är en sak som är säker – det är bra att ha företagskontot att plocka pengar ifrån ibland, inte minst framåt slutet av månaden.
Även om heltidsanställd vill man givetvis alltid ha mer pengar, men pengarna räcker åtminstone till det viktigaste och lite mer därtill – till skillnad från när man går på A-kassa. Men jag har nu det ultimata tillfället att kunna förhandla till mig en vettig lön när jag väl blir erbjuden en anställning. Jag har alltid blivit väldigt obekväm när det kommer till att förhandla om lön och jag vet inte riktigt varför. Det är den naturligaste sak i världen egentligen att man förhandlar om den blivande lönen innan man anställs. Men jag tycker att det är obekvämt och lite läskigt på något vis att löneförhandla – jag tror att det på något vis har med att göra att man inte vill göra sig obekväm innan man ens påbörjat en anställning.

Inte minst ur en ekonomisk synvinkel ser jag verkligen fram emot att få börja jobb igen – och förhoppningsvis kan jag förhandla mig till en vettig lön när jag väl blir erbjuden en tjänst. Jag vet att jag ligger väldigt bra till för ett par tjänster jag sökt och väntar nu på den fortsatta processen för att se hur det går. Och så fort jag väl börjar jobba, bör ekonomin komma på fötter igen. Jag har liksom lite svårt att acceptera att pengarna inte räcker så långt som jag vill att de ska göra – jag är van vid lite dyrare vanor än vad jag för tillfället har råd med och det känns ganska tufft på något vis. Det skiljer flera tusen i inkomst om man jämför A-kassan med en heltidslön – så det gör verkligen skillnad. Hittills har jag haft en del besparingar att ta av och gått en del välavlönade statistuppdrag vilket båda delarna gjort att jag kunnat bibehålla en hyfsad levnadsstandard. Men lite ekonomisk har jag fått vara och därmed se över de utgifter jag har för att inte gå alltför mycket back ekonomiskt.
Alla som någon gång gått på A-kassa eller sjukpenning vet hur tufft det kan vara, att pengarna inte på långa vägar räcker så långt som man skulle vilja. Jag kan nog tycka att dessa bidrag inte riktigt hängt med i den ekonomiska utvecklingen genom åren. Även om tanken givetvis inte är att man ska kunna ha någon lyxtillvaro om man går på A-kassa eller sjukpenning, så ska det ändå skapligt täcka de utgifter man har – och det är väl inte riktigt så att pengarna räcker till det man vill. Det är knappt att det täcker det viktigaste, vilket väl ändå borde vara tanken med dessa bidrag.

Jag längtar inte på något vis efter att vara ekonomiskt oberoende, jag vet inte om man blir så värst mycket lyckligare av att ha mer eller mindre obegränsat med pengar. Men visst skulle det vara trevligt med en bra lön, att ha en lön som med råge täcker ens utgifter och gör att man kan stoppa undan en bra summa varje månad. Och där kommer man väl in på biten att man får vara lite mer hårdhudad när det kommer till att förhandla om en lön en när man blir erbjuden en anställning. Jag måste komma förbi det där med att det känns obekvämt att förhandla om lönen och istället ta lite plats på den punkten.
Sen vet jag att det hos vissa arbetsgivare inte finns särskilt mycket utrymme att förhandla om lönen, utan att det redan är fastställt att man får en viss lön när man börjar – att det är samma lön för alla. Och det har jag ännu svårare att tackla på något vis, för jag tycker ändå att lönen ska vara en förhandlingsfråga och inte något som bara är färdigbestämt. En individuell lönesättning ger trots allt incitament att anstränga sig lite extra på jobbet och faktiskt kunna få några kronor extra för det i slutändan. Så lite svårt har jag att förlika mig med att alla får samma summa oavsett arbetsinsats, bakgrund och meriter.

Man säger ofta pengar inte gör människan lyckligare, men jag vill ändå hävda att pengar hjälper till för ens välmående. Alla har vi nog haft perioder i livet då pengarna inte räckt och jag tror att de flesta av oss kan skriva under på att det tär mycket på psyket att inte veta om pengarna räcker månaden ut. Man mår garanterat bättre om man vet att pengarna täcker de viktigaste utgifterna och man kan ha ett sparande i någon utsträckning. Självklart kan man inte köpa allt för pengar, det är jag den första att skriva under på. Blir du svårt sjuk, spelar det inte alltid någon roll hur mycket pengar du har. Till viss del kan pengar hjälpa när vården inte räcker till, om du har råd att själv bekosta specialistvård till exempel. Men vid en slutgiltig dödsdom spelar pengarna absolut ingen roll, så enkelt är det bara.
Sen kan man inte köpa riktiga vänner för pengar, det går liksom inte. Men har du hälsa, en bra familj och goda vänner – då är det liksom detaljer med pengar som saknas för många av oss. Och visst gör det mycket till att ha en bra ekonomi för välbefinnandet, det står jag bestämt fast vid.