Den sista idioten är tydligen inte född än

Ovan mejl har cirkulerat en hel del på sistone och själv har jag i skrivande stund fått det flera gånger. Och jag vet inte om jag förfasas åt, våndas över eller skrattar åt att det finns folk som fortfarande uppenbarligen går på dessa mejl. Men allra mest skulle jag nog ändå säga att jag provoceras av att folk är så fruktansvärt lättlurade. Alla mejl som inte kommer från en känd avsändare brukar jag läsa en gång extra bara för att vara på den säkra sidan att det inte är spam – och i princip alltid genomskådar jag blufförsöken när dessa bedrägerier kommer. I det här fallet var det extra enkelt att genomskåda, eftersom jag inte ens äger en bil utan bara hyr bil när behovet uppstår. Och har man körkort och en liten gnutta allmänbildning, så vet man att fordran för parkeringsböter går till fordonsägaren och ingen annan. Med andra ord, skulle jag ha ådragit mig en parkeringsbot på en hyrbil, hade det varit hyrbilsfirman som fått krav på betalning – inte jag.
Dessutom är dessa spam så vedervärdigt lätta att genomskåda, att jag verkligen inte kan förstå att man lyckas lura någon överhuvudtaget med dem. Hur kan bedragarna till exempel vara så puckade att de lägger in en sidfot med texten ”Luxemburg” i ett mejl som ska föreställa komma från en svensk myndighet?? Bara där drar jag öronen åt mig direkt.

Jag minns så väl när jag för något år sedan fick ett mejl angående mina surfarvanor på olika porrsajter. Enligt avsändaren skulle man ha dels ha tillgång till all min information såsom data, foton och webbhistorik. Men inte nog med det – man skulle ha tillgång till alla mina meddelanden, sociala nätverk, e-postmeddelanden, chatthistorik och kontaktlistor. Till det hade man kapat min webbkamera och filmat mig medan jag surfade runt på olika porrsajter och skulle ha det trevligt med mig själv. Ironiskt nog hade jag strax innan gjort research inför ett tänkt blogginlägg (som det sedermera inte blev någonting av) – som skulle handla om filmade våldtäkter som lades upp på olika forum på nätet. Jag hade sett ett nyhetsinslag på TV i ämnet, om en tjej som blivit utsatt för en våldtäkt – och som att strö extra salt i såren, hade gärningsmännen filmat hela övergreppet och lagt ut filmen på internet. Jag minns hur jag tänkte på hur dumma i huvudet folk måste vara – det är ju som att be om att åka dit. Så jag var helt enkelt tvungen att googla runt lite och se hur lätt det var att hitta dessa filmer – och det var inte särskilt svårt. Jag hittade den ena filmen mer vedervärdig än den andra på olika mindre rumsrena hemsidor.
Några dagar senare damp det här mejlet alltså ner i min inkorg, där någon påstod sig ha spårat min webbistorik och hotade med att sprida den liksom bilder på mig när jag onanerade till filmerna om jag inte betalade motsvarande $1.500 i bitcoins. Och jag måste erkänna att jag först blev lite svettig när jag läste mejlet. Även om jag verkligen inte onanerat till vad jag sett, så hade jag ju trots allt besökt en del obskyra sidor med mycket tveksamt innehåll. Men så läste jag mejlet några gånger till och ganska snart insåg jag att det trots allt var spam. Jag raderade mejlet och brydde mig inte mer om det. Men efter ett tag läste jag om det hela i tidningen – och tydligen hade ganska många gått på det hela och valt att betala den begärda summan. Och jag förstår inte att man inte läser mejlet en extra gång när det kommer? Varför tänker du inte till en gång till när ett suspekt mejl dyker upp?

Det hade varit en helt annan sak om dessa bedrägerier var väldigt proffsigt utformade och faktiskt var väldigt trovärdiga. Mejlet som berörde mina påstådda porrsurfarvanor var skrivet på tämligen felfri engelska – och man inte läste så noga och inte tänkte efter ordentligt kanske det inte är helt förvånande att man låter sig luras. Men mejlet som ska föreställa komma från Transportstyrelsen är så otroligt tafsigt utformat att ingen normalbegåvad människa torde gå på det – och detsamma gäller trots allt de allra flesta mejl av samma karaktär. De är oftast så otroligt dåligt utformade att jag inte alls kan förstå att man överhuvudtaget låter sig luras, jag kan liksom inte köpa det överhuvudtaget. Inte minst när vi numera är så upplysta om dessa spammejl, dessa mejl som är skapta för att försöka lura oss på olika sätt. Det var annat när mejl var ett ganska nytt påfund, då hände det att till och med jag ytterst enstaka gånger gick på dessa blufförsök. Dock har jag aldrig blivit lurad på pengar eller fått min dator kapad, som ju somliga råkat ut för. Vissa saker har jag dock aldrig gjort och dit hör att lämna ut mina kontouppgifter eller annan personlig information.
Detsamma gäller alla de bedrägerier som blir allt vanligare, där – framförallt – äldre blir lurade till att lämna ut kortuppgifter, bankuppgifter eller på uppmaning av någon loggar in på sin bank med bank-ID. Visserligen är det många som säger att dessa bedragare låter oerhört förtroendeingivande, att de kan vara väldigt manipulerande. Men jag tänker på hur ofta banker och andra instanser går ut med att de aldrig begär att någon lämnar ut dessa uppgifter eller begär att man ska logga in någonstans med bank-ID. Själv skulle jag be vederbörande fara och flyga om jag blev uppringd av någon som begärde detta av mig. Jag är oerhört skeptisk till att lämna ut känslig information till en främmande människa, till och med när det jag själv som ringt upp vederbörande – som om jag till exempel själv ringer till banken i något sammanhang.

Idag är vi trots allt så upplysta kring det här med bedrägerier, att det borde vara svårt för bedragarna att bedriva sin ljusskygga verksamhet. Oavsett om det rör sig om mejl eller telefonsamtal. Och kan man som bedragare inte ens anstränga sig att utforma ett trovärdigt mejl när man ska försöka lura någon, ja då är det ännu svårare att förstå att de faktiskt lyckas. De flesta av oss borde vara tillräckligt upplysta för att inte gå på dessa bedrägerier, hur förtroendeingivande bedragarna än uppträder. Det borde gälla alltifrån att klicka på okände länkar till att logga in någonstans på någons uppmaning eller att lämna ifrån sig kort och kod. Sen hör man ju i första hand om dem som blivit lurade och inte lika mycket om dem som just bett bedragarna fara och flyga – som jag hoppas att de flesta av oss skulle göra.