Den som har ett hem har alltid något att längta bort ifrån

Häromdagen läste jag en artikel om Leo, som hyr en lägenhet på Gärdet i Stockholm. Trean på 168 kvadratmeter kostar hela 90.000 i månaden – vi pratar alltså dryga miljonen om året bara i hyra för en stor lägenhet i centrala Stockholm. Leo har nu gått till domstol för att få besittningsrätt i lägenheten liksom att få hyran sänkt till 21.741 kronor i månaden. Besittningsrätten är nu klar, men hyran är ännu inte färdigbehandlad i skrivande stund. Dock måste jag ju säga att jag har svårt att tycka synd om någon som faktiskt har råd att betala hela 90.000 i månaden bara i hyra. Det betyder att man har en månadsinkomst på över 100.000 och jag tänker att du måste ju ha väldigt stora möjligheter att få bra lån till en bostadsrätt med en sådan inkomst. Eller varför inte leva väldigt billigt under en period för att sedan kunna köpa en lägenhet kontant? Jag är fullt medveten om att alla inte kan få lån trots bra månadsinkomster – du kan exempelvis ha betalningsanmärkningar även om du har en bra lön. Sedan kan det förstås vara så att man inte vill köpa utan hellre hyr sin bostad – så som det är för oss till exempel, som aktivt valt att hyra och inte köpa vårat boende.
Men jag kan lugnt säga att om jag haft den inkomst som Leo trots allt måste ha, men små möjligheter till ett förstahandskontrakt på grund av exempelvis lång kötid – då skulle jag trots allt köpa ett boende helt utan att tveka. Så jag kan inte riktigt se problemet i ärlighetens namn – än mindre tycka synd om någon i den situationen. Med den inkomsten och om man spekulerar i att han inte har några betalningsanmärkningar, då borde det vara tämligen lätt att lösa sin boendesituation. Även i en stad som Stockholm, där det är ett jäkla träsk att få tag i någonstans att bo.

Det är trots allt få förunnat att kunna betala en sådan hyra, för de flesta av oss går smärtgränsen tiotusentals kronor därunder. Vi betalar lite drygt en tiondel av Leos hyra för våran trea – som visserligen ”bara” är på 84 kvadratmeter och ligger i närförort – och tycker det är fullt tillräckligt för två personer med tämligen normala månadsinkomster. Trots att vi båda tjänar helt okej, skulle det aldrig funka med en månadshyra på 90.000 – det är långt mycket mer än vi får ut varje månad tillsammans. Jag undrar i mitt stilla sinne vad man jobbar med för att ha råd med en sådan hyra?! Vad gör att man ens överväger sådana hyresvillkor? För de allra flesta av oss skulle det inte ens vara värt tanken att hyra en sådan lägenhet – inte ens i en månad. Vi snackar en månadshyra som nästan motsvarar årshyran för en normal trea, eller i alla fall en tvåa. Nu är det visserligen en stor lägenhet i ett attraktivt område det handlar om, men det är och förblir en ockerhyra och ingenting annat.
Det framgår inte av artiklarna om Leo vad han jobbar med, hur han har råd med en sådan hyra. Om jag är avundsjuk? Nej, det skulle jag inte påstå att jag är. Jag har en fullt fungerande ekonomi med den inkomst jag har – även om min inkomst med största sannolikhet är en bråkdel av Leos. Så jag skulle inte ens tänka tanken att hyra en lägenhet för 90.000, jag skulle inte ens anmäla intresse för den. Jag skulle inte ens kunna tänka att ”äh, det löser sig” med en sådan hyra. Kanske skulle jag överväga en lägenhet för 20.000 i månaden om det knep, men 90.000 – nej tack!

Jag tänker att det förmodligen oftast är företag som hyr lägenheter med sådana här månadshyror, det kanske inte är tänkt i första hand för privatpersoner. Självklart går att det tjäna stora pengar på att hyra ut andrahandslägenheter till företag, inte minst i Stockholm. Jag tittade själv lite på den möjligheten när jag hyrde ut min lägenhet här i Bagarmossen under min studietid i början av 2000-talet. Men lägenheten låg inte tillräckligt centralt för att jag med gott samvete skulle kunna ta ut tiotusentals kronor i månaden för lägenheten. Det slutade med att jag hyrde ut lägenheten utan någon form av vinst, utan jag tog bara ut en hyra som täckte mina egna omkostnader för lägenheten. Hade jag haft en mer centralt belägen lägenhet hade det förmodligen varit något helt annat, då hade jag kunnat hyra ut till ett företag för väsentligt mycket mer än så.
Sen håller jag med om att det är horribelt att bostadsmarknaden är som den är i Stockholm – det är som bäddat för att hyresvärdar ska ta ut ockerhyror. Jag är själv glad som fått förstahandskontrakt och dessutom lyckats byta till mig lägenheter i Stockholm utan pengar emellan eller att behöva betala några ockerhyror. Så jag är medveten om att jag haft tur när det kommer till boende. Jag hade dock gärna haft inkomsten som tillåter mig att betala en månadshyra på 90.000 kronor, det hade inte varit mig emot. Men den turen kommer jag nog aldrig att ha, så enkelt är det bara.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1 2