Det är dyrt att leva, men i priset ingår en resa runt solen varje år

Imorgon har jag varit på skäret en vecka och det är dags att åka hem. Det har varit en avkopplande vecka längst ute i Söderhamns skärgård, med fint väder, god mat, vågskvalp och måsskri. För vi har haft tur med vädret med solsken, vindstilla och i princip inget regn. Det var i söndags som det kom lite regn under förmiddagen, men i övrigt har vädergudarna varit på gott humör och serverat perfekt midsommarväder. Vi har varit utomhus större delen av dagarna, grillat, ätit de flesta mål mat utomhus – precis som det ska vara när det är svensk sommar. Även om vi befinner oss i södra Norrland, så är det tämligen myggfritt härute, vilket är fruktansvärt skönt. Annars brukar det vara jobbigt att sitta utomhus när myggen kommer, men här i skärgården slipper man dessa små odjur.
Jag har vanemässigt hållit koll på diverse väderappar för att inte överraskas av oväder när det är dags att åka in till stan imorgon. Det är enklare idag att hålla kolla på väderprognoserna och veta i god tid hur vädret kommer vara de närmsta dagarna. Man behöver inte ens slå på TV:n för att se vädret i slutet av nyheterna, utan man har prognoserna i en app i telefonen. Och under de gångna dagarna har prognoserna för onsdag blivit allt bättre och lovande. Det viktiga är vindarna och att man inte överraskas av exempelvis dimma. Om det sedan regnar är egentligen inte hela världen – även om man helst slipper även regn. Men som prognosen nu ser ut, kommer det vara strålande sommarväder med svaga vindar, med andra ord perfekt väder för att åka båt in till stan.

Det är många gånger genom åren som man annars överraskats av dåligt väder när de varit dags att åka in till stan. Jag minns så väl den gången jag för många år sedan skulle åka hem och hade ett tåg att passa ner till Stockholm. Jag skulle åka mitt på dagen för att vara hemma framåt eftermiddagen och sedan börja jobba dagen efter. Men när jag kom upp på morgonen, blåste det kraftigt ut och regnet gick på tvärsen över ön. Jag insåg att det inte skulle gå att åka in till stan i den lilla, öppna båt som vi då hade. Jag bestämde mig i alla fall för att packa och göra mig i ordning och helt enkelt hoppas på att vindarna lade sig tills det var dags att åka in. Men tiden gick och vindarna lugnade inte ner sig, snarare tvärtom. Håglöst vandrade jag fram och tillbaka i stugan och undrade vad jag skulle ta mig till. Skulle jag behöva ringa till jobbet och ta en extra dags semester för att jag var fast i skärgården? Och med tiden insåg jag att jag skulle missa bussen från småbåtshamnen till tågstationen. Jag hade fortfarande lite tid kvar tills tåget skulle gå, men det såg allt mörkare ut.
Men plötsligt – som om någon tryckt på en knapp – lade sig vindarna och jag såg min chans att hoppa ner i båten och komma iväg till tåget. Jag ringde till Söderhamns taxi, bokar en taxi till 30 minuter senare och kastar mig ner i båten för att åka in till stan. Och jag hann med mitt tåg den gången, jag behövde inte ringa till jobbet för att säga att jag var fast i skärgården på grund av vädret.

Eller som en annan gång när jag skulle in till stan för att åka hem. Jag steg upp tidigt för att hinna med att packa innan det var dags att bege sig till tåget mot Stockholm. Efter frukosten packade jag och gick igenom allt i stugan för att inte glömma något. Jag låste, stängde av elen och gasolen, tänkte noga igenom att jag inte glömt något. Så begav jag mig mot stan, men hade en gnagande känsla av att jag glömt något. Känslan ville inte släppa under båtresan in och jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag bara visste att jag glömt något, men kunde inte komma på vad.
Men så kom in till hamnen och skulle hoppa ur båten – och då kom jag på vad det var jag glömt. Jag hade nämligen glömt skorna och sonika åkt in till stan helt barfota. Och någon tid att åka tillbaka ut till ön för att hämta skorna hade jag inte, för då skulle jag missa tåget. Som tur var, hade jag ytterligare ett par skor med mig, som låg i resväskan. Så jag fick sonika låta de glömde skorna stå kvar tills jag kom ut nästa gång.

Att man ibland glömmer saker går inte att gardera sig emot eller förutse. Vädret kan man däremot förutse och jag har lärt mig att hålla koll på väderprognoserna för att inte överraskas av dåligt väder när man ska hem. Har man bil, är det oftast inte hela världen om man kommer iväg lite senare än planerat – men ska man med ett ett tåg är det ju lite annat, det blir liksom per automatik att man behöver tajma in tider och klockslag. Det är i år första gången på åratal som jag valt att ta tåget och inte hyrt bil, så det känns lite ovant – nästan handikappande – att inte ha friheten som bil trots allt innebär. Plötsligt är det buss och taxi som gäller om man ska någonstans inom stan – och även i en tämligen liten stad som Söderhamn blir det avstånd ibland. Bussen in till stan från småbåtshamnen tar drygt 20 minuter och en taxiresa går loss på över 400 kronor – bussarna går dessutom ungefär varannan timme, så man vill inte missa en buss direkt.
Så man inser hur bortskämd man är när man bor inom Stockholms tunnelbanenät, där det går ett tåg var tionde minut mer eller mindre dygnet runt. Även om det är avstånd även i en storstad, så är kollektivtrafiken bättre utbyggd och det är lättare att ta sig någonstans utan bil än vad det är på mindre orter.

Det känns någonstans lite vemodigt att åka hem imorgon, jag vet trots allt inte riktigt när det blir av att komma ut nästa gång. Förmodligen blir det först i slutet av juli är början av augusti nästa gång. Så det kommer ta närmare en månad innan jag kommer ut igen – och det känns någonstans lite trist. Just i år blir det förmodligen lite mer flängande mellan Stockholm och Söderhamn och lite mindre sammanhängande vistelser på skäret eftersom jag jobbar (igen) och inte kommer ha möjlighet att ta ut någon semester. Men eftersom jag i nuläget har en timanställning, så kommer jag förstöra att styra mina jobbtillfällen litegrann så att jag här och där har lite sammanhängande ledighet och kan exempelvis åka till stugan. Man får trots allt nyttja fördelarna med att ha en timanställning när man inte har någon semester att ta ut, så är det ju bara.
Jag har faktiskt börjat titta lite på datum för nästa eventuella tripp upp till Söderhamn, något som ju ska klaffas med resten av familjen som också. Eftersom vi är flera hushåll som delar på stugan så måste man samordna lite med de andra och kan inte bara åka ut när det som mest behagar. Samtidigt är stugan lite av ett nav för oss i familjen sommartid, där man träffas och har trevligt sommaren igenom. Det är inte fullt lika ofta vi ses i stan under somrarna faktiskt.

Nu ber jag en stilla bön för att tåget går som det ska imorgon och att det inte är något strul i tågtrafiken. Det var ju lite strul när jag skulle åka i onsdag, då det var ett större strömavbrott på Stockholm central. Men tåget gick i princip i tid, vilket ju var jättebra – eftersom jag hade tider att passa när jag kom fram till Söderhamn. Jag hann dock med det jag skulle och kom ut till skäret frampå eftermiddagen, för att äntligen få varva ner och ta det lugnt några dagar. Nu är midsommar definitivt över för i år och vi kan summera en vädermässigt fin midsommarhelg. Jag kom i säng ovanligt sent på midsommarafton och hann med att se soluppgången på midsommardagens morgon innan det var dags att krypa i säng. Det är verkligen sällan jag är uppe så pass sent, givetvis med undantag för när jag jobbar natt. Numera orkar man inte festa hela nätterna på samma vis som för 25 år sedan, man får betala ett högt pris för att hålla igång en hel natt. Men bortsett från att det blev sent, så tog jag det tämligen lugnt så jag var hyfsat pigg och fräsch på midsommardagen.
Just det där med att se soluppgången har varit en återkommande ”tradition” i stugan sedan jag var tämligen liten. Det är inte alla år man orkar och det är inte alla år som vädret tillåter att man ser soluppgången. Ibland är det mulet och soluppgången går inte att se, andra gånger orkar man helt enkelt inte vara uppe till frampå morgonkvisten. Det går dock inte att komma ifrån att man blir äldre och inte orkar på samma sätt som för några decennier sedan.