En på miljonen

Ungefär en miljon svenskar tar idag antidepressiva läkemedel, med andra ord en tiondel av befolkningen. Undrar vad det säger om oss svenskar och dagens samhälle egentligen? Vi är ett av världens mest välmående länder, samtidigt som så många av oss lider av depression. Något torde vara ganska fel när så många är så nere att det behövs mediciner för att klara vardagen.
Vissa hävdar att det råder en överförskrivning av antidepressiva mediciner och så kan det kanske vara till viss del, men min högst personliga gissning är att förskrivningen av dessa mediciner till största delen ändå är befogad. Och det är en typ av mediciner som hjälpt oerhört många människor till en bättre vardag och att komma på fötter igen.
Jag har läst någonstans att runt 20-25 % av alla som drabbas av depression begår självmord och jag undrar vad den siffran skulle vara om det inte vore för de antidepressiva medicinerna. Hur många skulle då ta livet av sig som en direkt följd av depression?

Depression är inte att leka med, fråga mig – jag vet av egen erfarenhet. Jag har själv medicinerat för depression under många år och får nog finna mig i att ta dessa mediciner livet ut. Jag har varit långt nere under isen vissa perioder och vänt, även om det är länge sedan vid det här laget. Hade det inte varit för dessa mediciner är jag osäker på om jag hade levt idag, så illa var det i vissa perioder.
När jag själv insjuknade för över 15 år sedan var det inte helt lätt att få adekvat hjälp, det tog många vändor hos olika läkare, vårdcentraler och mottagningar innan en läkare faktiskt insåg allvaret och förskrev rätt mediciner. Jag hade då valsat runt i vårdkarusellen under åtskilliga månader och i bästa fall fått rådet att ta vitamintabletter för att må bättre.
Med hjälp från bland annat psykiatrin och har till slut kommit på fötter och mår idag bättre än på väldigt många år. Jag har kunnat sluta med vissa av den uppsjö mediciner jag tagit och håller nu antalet tabletter och mediciner på ett minimum utan att för den delen må sämre. Under många år fungerade inte sömnen överhuvudtaget, till stor del på grund av min depression. Idag sover jag hur bra som helst utan de sömntabletter som jag varit i behov av under åratal. Detta till trots att jag jobbar natt och hejvilt vänder och vrider på dygnet – något som normalt sett inte brukar vara bra för sömnen.

Något som jag idag mest skrattar åt, är alla de fördomar man möter kring ämnet depression. Fördomar som att man är farlig för andra, att man inte bör köra bil på antidepressiva mediciner, att man bör hållas inlåst – eller att bara är att rycka upp sig och/eller skaffa barn, så mår man bättre. Ja, ni hör ju själva vilka konstiga idéer det finns kring att drabbas av en av våra största folksjukdomar.
Jag har själv varit försiktig med att berätta om min sjukdom, mycket på grund av just dessa fördomar. Det har liksom format mig genom åren till att inte riktigt längta efter att vara ärlig med min sjukdomsbild. Även idag, när jag mår avsevärt mycket bättre än jag gjort på väldigt länge är jag återhållsam med att berätta. Man formas helt enkelt av de fördomar man möts av, så enkelt är det.
Tilläggas ska att jag under hela min sjukdomstid inte varit sjukskriven en enda dag som en följd av min depression. Jag har hela tiden jobbat heltid, jag har utbildat mig (jag har i skrivande stund två yrkesutbildningar), kört bil utan några som helst svårigheter, haft relationer och i övrigt haft en fullt fungerande tillvaro. Så de flesta fördomar stämmer alltså inte, men det är svårt att inte ta åt sig när man möts av dem.

Däremot kan jag själv mycket väl förstå dem som väljer att avsluta sitt lidande genom ett självmord, jag vet hur djupt ner i mörkret man kan sjunka som en följd av denna hemska sjukdom. Däremot hävdar jag å det bestämdaste att självmord varken är själviskt eller självvalt i dess rätta bemärkelse. När man tycker att döden är den bästa lösningen, är det något som är fel någonstans och man tänker helt enkelt inte klart. Man är helt enkelt övertygad om att jorden blir en bättre plats om man själv inte är kvar där, man inser inte att det blir en sorg för anhöriga och vänner.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1
Svenska Dagbladet 1