Ett gräl börjar inte med de första hårda orden – det börjar med svarsrepliken

1999 flyttade jag från min uppväxtstad Hudiksvall till Stockholm. Det har gått nästan 27 år, men jag kan fortfarande minnas min flytt oerhört väl. Inte minst minns jag den karl som hade lägenheten i Upplands Väsby – där jag bodde första tiden i Stockholm – före mig. Det var en annorlunda prick och inte minst en väldigt otrevlig sådan. Några veckor innan inflytt åkte jag till Stockholm för att bland annat titta på lägenheten, jag tyckte det var en fördel att ha sett den innan inflytt. Redan i samband med lägenhetsvisningen, gjorde han klart att han inte tänkte städa ur lägenheten i samband med flytten. Han skulle dammsuga lite, men resten fick jag minsann göra själv när jag väl flyttade in. Jag minns hur paff jag blev, för även om jag då som 20-åring inte flyttat särskilt många gånger så kände jag till reglerna kring att man måste flyttstäda när man lämnar en lägenhet. Förmodligen trodde den här karln – som var avsevärt äldre än mig – att han kunde lura en ung kille som mig när det kom till den där lilla detaljen med flyttstädning. Men där gick han bet ska ni veta. När jag väl skrivit på kontraktet för lägenheten, tog jag uppf frågan med städning igen och påpekade att han var skyldig att städa. Jag minns att jag fick ett mycket svävande svar om att jorå, det skulle väl bli städat då.
Jag trodde inte riktigt på honom, utan valde att ringa till hyresvärden och berätta om att de hade en snart före detta hyresgäst som inte tänkte städa ur lägenheten vid flytt. Hyresvärden hade – förstås – samma inställning som jag, en flyttstädning ska bara ske, punkt slut. Så en representant från hyrsvärden åkte sonika dit, pratade med mannen och påtalade att han var tvungen att städa lägenheten, annars kunde han bli ersättnignsskyldig för att en städfirma gjorde arbetet. Åh jäklar vad förbannad mannen blev! Jag minns hur han ringde upp mig, skrek i telefonen och talade om vilken idiot jag var som pratat med hyresvärden. Jag kontrade med att det bara var så att lägenheten skulle städas och att jag skulle vara jättepetig vid kommande flytt till lägenheten. Det var jag också i slutändan och det kom mycket riktigt en städfirma som städade ur lägenheten – och den tidigare hyresgästen fick en räkning på det. Om han sedan betalade den eller inte har jag ingen aning om.

Jag blev kvar nästan sex år i den lilla tvåan i utkanten av Upplands Väsby – det var dock inga roliga år. Dels bodde jag långt ifrån allt, med en bussresa på nästan en kvart för att ta mig in till centrala Väsby. Skulle jag sedan vidare in till stan tog det ytterligare en halvtimme med tåg – så med bytestid hade jag nästan en timmes resa för att komma till stan. Till jobbet i Danderyd tog det mig en timme och en kvart från dörr till dörr. Men resorna var inte det enda bekymret, utan jag minns hur illa bemött man blev av hyresvärden Väsbyhem. Det började när jag flyttade in och flyttfirman skulle komma fram med mitt möblemang. Först då upptäckte jag de bommar som förhindrade biltrafik in på området. Jag ringde till kvartersvärden som hade hand om mitt område och frågade dels varför ingen upplyst mig om dessa bommar och om det dels fanns en nyckel att låna. Svaret var ett kort och koncist nej, hyresgästerna hade inte rätt att öppna dessa bommar. Hur jag skulle få in mitt möblemang var min huvudtvärk, det var inget hyrersvärden la sig i. Flyttkubbarna var förstås inte helt nöjda över att de fick bära möblerna 20 meter extra från parkeringen och upp till porten.
Och ungefär så här fortsatte det under de dryga fem år jag bodde i lägenheten. Väsbyhem hade inställningen att hyregästerna mest var till besvär och att om det de erbjöd inte dög, då var det minsann bara att flytta. Det vill säga ungefär den inställning man hyrevärd bara kan ha i Stockholmsområdet, där lägenheterna alltid blir uthyrda – det finns alltid desperata människor som tar lägenheterna oavsett hur hyresvärden är. Jag minns hur kallt det var i lägenheten, men när jag klagade på innetemperaturen fick jag bara höra att jag var frusen – man kom inte ens och kollade temperatur eller att element fungerade som de skulle.

En annan gång hittade jag vad jag trodde var mögel i badrummet och felnmälde det till Väsbyhem. Men kom man och kollade det? Nej, det brydde man sig inte om, utan tyckte bara att jag var petig. Jag felanmälde även spisen i lägenheten, som började bli så till åren att plåtarna rostade. Först efter mycket tjat, gick man med på att åtminstone byta ut ugnsplåtarna, men spisen fick stå kvar trots att den knappt fungerade. Jag brukar inte tycka att jag är särskilt petig som hyresgäst, men vissa saker ska liksom bara fungera. Jag vill vill ha en dräglig innetemperatur, inget mögel och en fungerande spis. Bland annat. Men det tyckte Väsbyhem inte var fullt lika viktigt. Till det var det ett väldigt otrevligt bemötande man fick när man var i kontakt med Väsbyhem, de ville verkligen ha så lite som möjligt med sina hyresgäster att göra.
Så när jag sedan flyttade till min nuvarande hyresvärd – Stockholmshem – var det som natt och dag i bemötande. De vill verkligen behålla mig som hyresgäst och gör vad de kan för att jag ska vara nöjd och vilja bo kvar. Den enda gång jag varit lite missnöjd, var när vi hade lite olika åsikter kring om ett hål i väggen skulle vara normalt slitage eller ej. När jag flyttade in i förra lägenheten, var det nämligen ett litet hål i hallväggen och jag felanmälde det hela och menade att det inte var normalt slitage. Vilket Stockholmshem ansåg att det var. Jag åtgärdade slutligen hålet på egen hand, med ett skapligt resultat.