I takt med åldern växer mannens skägg och kvinnans tunga

Länge brukade jag gå till barberare och få mitt skägg snyggt och prydligt trimmat av ett proffs, som oftast vet vad hen gör med ett skägg. Det började med att jag fick presentkort på ett besök hos en barberare i födelsedagspresent, sedan var jag liksom fast. Men med tiden har jag inte tyckt att den moderna klippningen av skägg inte är särskilt snyggt – just det där med ”fades” som det kallas, när skägget är som kortast uppe vid tinningarna och sedan blir längre, ju längre ner på ansiktet man kommer. Istället har jag låtit skägget växa och själv klippt det jämnt allteftersom det har behövts. Det kändes lite ovant och osäkert till en början, men nu börjar jag bli säker på handen och tycker att jag får till skägget riktigt bra med hjälp av sax och kam. I helgen kortade jag ner skägget med några centimeter för att jämna till det ordentligt – och det blev riktigt bra. Jag tänker ibland på hur mycket pengar jag sparar på att både vårda skägget och och klippa det lilla hår jag har kvar på huvudet själv. Det är åratal sedan jag senast var till en frisör, utan har på senare år klippt huvudet själv med hjälp av trimmer. Detsamma gäller numera skägget, som jag lyckas hålla jämnt och snyggt med hjälp av kam och sax.
Självklart går det att gå till en barberare och säga hur man vill ha det, så fixar de det – men jag har tyckt att det känns som onödiga pengar när jag kan fixa klippningen på egen hand. Precis som huvudet, som jag snaggar med jämna mellanrum – givetvis kan en frisör göra det, men varför betala några hundralappar för det när det inte behövs? Jag skulle nog inte våga klippa mig själv om jag haft längre hår, men snagga sig själv går alldeles utomordentligt bra. Under många år hade jag långt hår och inte heller då gick jag till någon frisör, sedan klippte jag mig kort och under några gick till frisör för att underhålla frisyren. Men sedan jag bestämde mig för att börja raka skallen, har det inte varit aktuellt längre. Sen har man självklart en del andra utgifter när det kommer till exempelvis skägget. Mitt skägg är väldigt yvigt och jag behöver stora mängder skäggvax för att hålla koll på ansiktsbehåringen. En dosa skäggvax kostar 150-200 kronor beroende på var jag köper och räcker ungefär en vecka – så jag får räkna runt 800 kronor i månaden bara för skäggvax. Men det är det värt tycker jag, för det blir väldigt mycket snyggare på så vis.

Sen får jag ofta kommentarer för skägget, trots att det numera är tämligen ”inne” och modernt med skägg, så väcker det uppseende när man odlar ett rejälare skägg – som jag har gjort. Inte minst i gaykretsar tycks ett rejält skägg väcka uppmärksamhet, framförallt i positiv bemärkelse. Det är inte många gånger jag fått höra något negativ om mitt skägg, utan oftast är det positiva ordalag. Och jag trodde nog inte att det skulle dra till sig så mycket uppmärksamhet när jag började spara ut skägget, jag har haft skägg i någon utsträckning i många år och inte tänkt på det som något uppseendeväckande på något vis. Men det är uppenbarligen uppseendeväckande, tro mig! Jag får kommentarer av alltifrån nära och kära till vilt främmande människor på stan. Under årets Prideparad var det inte mindre än tre personer ur tåget som kommenterade mitt skägg – varav två personer lämnade tåget för att dessutom stöta på mig. Och båda två kommenterade bland annat mitt skägg i synnerligen positiva ordalag.
Det lustiga är att jag redan i tonåren började fantisera om det där med skägg – långt innan jag ens hade någon skäggväxt att tala om. Då såg jag framför mig hur jag som vuxen skulle ha ett jättestort skägg som sträckte sig långt ner på magen. Så långt är inte skägget än så länge, utan bara någon dryg decimeter långt – men det återstår att se hur långt skägg jag har tålamod att spara ut. Än så länge låter jag det växa och trimmar bara med jämna mellanrum för att få bort slitna toppar och liknande. Precis som med håret på huvudet, blir det gärna lite vildvuxet skägg om man inte underhåller det – och jag vill givetvis inte se ovårdad ut även om jag är skäggig. Så jag är glad över sax, kam och vax för att hålla koll på behåringen i ansiktet, precis som man får göra för att underhålla huvudhåret.

Sedan får jag ibland frågor hur jag löser vissa saker med det skägg jag har – som hur det är möjligt att äta utan att ha en halv måltid i skägget. Mitt svar är tämligen enkelt: man lär sig! 😊 Det svåra kan vara att äta saker som hamburgare och kebabrulle utan att få mat i skägget, det är faktiskt nästintill en omöjlighet. Lösningen heter oftast att äta med kniv och gaffel, vilket garderar mot att få matrester som hänger i skägget – även det inte är en totalgardering. Men man lär sig, precis som med allting annat, det är helt enkelt en vanesak. Bortsett från att det ibland blir matrester i skägget, så kan jag ändå leva på precis som vanligt med mitt nu tämligen långa skägg. Vissa tycker det kittlas lite när man kramas, men det är hittills ingen som vägrat att ge mig en kram på grund av skägget, utan hittills har de allra flesta jag varit i kontakt med enkom varit positiva till att jag låtit det växa.
Samtidigt finns det alltid vissa rättshaverister som har negativa åsikter om både det ena och det andra – inklusive folks val att låta sitt skägg växa. I forum som Twitter har jag fått frågor i stil med om jag konverterat till islam och liknande – vilket jag givetvis inte har. För mig är skägg ingen religiös symbol utan bara något prydsamt på vissa personer. För det är med skägg som vissa frisyrer eller klädesplagg, alla passar inte i det. Men det är inget tecken på att man har konverterat till en viss religion. Sedan bryr jag mig inte så mycket om att olika nättroll på yttersta högerkanten tror att jag är islamist för att jag låtit mitt skägg växa ut. Det är som att tro att jag är nazist för att jag rakar min skalle.