Konsten att gilla hårdrock

Jag har gillat hårdrock sedan någon gång i tidiga tonåren. Det började under tiden då lite modernare hårdrock omgärdades av en lång rad myter. Det här var på 90-talet och det sades till exempel att om du spelade vissa låtar baklänges, skulle texten bestå av en massa dolda budskap. Budskap som alltså enbart kom fram om låtarna spelades baklänges. Så var det ju oftast inte, utan det var inget annat än en myt. Sen fanns det – och finns säkerligen fortfarande – hårdrocksband som hade en del obskyra saker för sig. Det var något band som under 90-talet sprutade grisblod med högtrycksslang på publiken till exempel. Andra som styckade fejkade kroppar och så vidare. Så det är klart att vissa saker provocerade den äldre generationen. Så till den milda grad, att det till och med var ämne ett debattprogram med Siewert Öholm. Nedan delar jag klippet, så får ni se hur man ondgjorde sig över hårdrocken för bara några decennier sedan.
Numera har hårdrocken blivit lite mer rumsren och accepterad. Jag undrar om inte till och med Siewert Öholm har mjuknat en aning i sitt ställningstagande? Och personligen lyssnar jag nästan mer på hårdrock idag än vad jag gjorde som tonåring. Det är dessutom en väldigt mäktig musik att se live. Ett av mina största musikminnen är just en konsert med Metallica för några år sedan. Nu har jag biljetter till en konsert med Rammstein till sommaren. Den skulle egentligen ägt rum i somras, men sköts upp på grund av pandemin. Så nu håller jag alla tummar att den inte skjuts upp igen, även om det finns en viss risk för det med tanke på smittoläget.

Kan heller inte motstå att dela en video med Rammstein, en liveinspelning av en av deras – enligt mig – bästa låtar. Jag sticker verkligen inter stol med att jag ser fram emot just Rammsteins konsert, även om den blivit uppskjuten. De är kända för att ha spektakulära shower – och måste ofta söka om olika specialtillstånd inför sina konserter, har jag hört. Kanske just därför biljetterna till deras konserter är ganska dyra?