Mobiltelefonen är en av tidernas värsta svepskäl

Ålder känns ibland som något väldigt relativt. Jag brukar inte tycka att jag är särskilt gammal, men tittar jag på hur tekniken utvecklats sedan jag var liten, då inser jag att jag nog inte är helt purung längre. När jag var liten till exempel, då satt telefonen fast med en sladd i väggen och man var enbart nåbar när man var hemma. Så fort du fick utanför dörren, gick det inte att få tag på dig – det räckte att du var ute i trädgården och inte hörde telefonen. Och det gick inte att se vem som ringde, såvida du inte hade nummerpresentatör naturligtvis – en uppfinning som kom på 90-talet och förstås kostade extra att ha inkopplad. På dessa små apparater såg man bara numret som uppringaren ringde ifrån, inte namnet på den som ringde. Telefonsvarare kom också när jag var liten – och ansågs ju förstås vara väldigt hightech. Då kunde den som ringde lämna ett meddelande ifall man av någon anledning inte kunde svara, vilket naturligtvis underlättade tillvaron otroligt mycket. Men det var först på 90-talet som det där med mobiltelefon började bli något som var och varannan person skaffade. Jag skaffade min första mobiltelefon 1996 och den var bokstavligen nästan lika stor som en tegelsten.
Otymplig som 17 var den – och dessutom väldigt dyr att använda. Minns jag inte fel kostade det – då – sex kronor minuten att ringa till eller från en mobiltelefon. SMS kostade fem spänn att skicka, ett MMS 15. Förutom kostnader för samtal och sms, hade du förstås även själva abonnemangsavgiften – som i sig var på flera hundra kronor. Så en mobilräkning kunde ligga på över tusenlappen om man använde telefonen väldigt mycket. Vilket förstås var väldigt mycket pengar vid mitten av 90-talet. Men på den här tiden var det fortfarande monopol på telefonin, det var inte som idag när du själv kan välja mobiloperatör – och har en uppsjö av operatörer att välja mellan. Så Telia – som hade monopolet – kunde givetvis ta de priser de ville, så var det ju.

Sen har utvecklingen gått i rasande fart och jag undrar hur många det är som idag överhuvudtaget har en fast telefon. Jag minns hur det var första åren med mobiltelefon, då hade de flesta både mobil och fast telefon – eftersom det var så dyrt att ringa till/från mobiler. Mobilen ringde man bara om det var viktigt, annars ringde man på den fasta telefonen. Men sedan det blivit allt billigare att använda mobilen, så har ju allt fler valt bort fast telefon – och för min egen del är det ganska många år sedan jag sade upp mitt sista fasta telefonabonnemang. Det var helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att längre betala för två telefonabonnemang, utan mobilen var så billig att använda att det blev enda alternativet. Numera betalar i alla fall jag själv en fast summa på några hundralappar varje månad, en kostnad som inte alls påverkas av hur mycket jag ringer, messar eller i övrigt använder telefonen. Och det där med app hade man ju ingen aning om vad det var när mobiltelefonen började bli vanlig för 30 år sedan – det är något som har kommit de senaste åren.
För 30 år sedan fick man ha med sig en uppsjö apparater om man ville kunna göra allt det som en mobiltelefon av idag kan göra. På min tid hade man med sig en freestyle och kassettband om man vill lyssna på musik när man satt på bussen eller tunnelbanan. De första mobilerna kunde ringa och sms:a, inte skicka bilder eller spela musik. Jag minns när jag var liten, då pratades det om att man i framtiden skulle kunna se den man pratade i telefon med – och det kändes så otroligt fjärran, nästan som science fiction. Men att du i telefonen skulle kunna få upp GPS, spela musik. ha kamera, uträtta bankärenden, titta på TV, betala parkering, boka taxi, legitimera dig, läsa tidningen – och så vidare – det trodde man inte. Jag tror att om någon från 90-talet plötsligt gjorden tidsresa till 2025 så skulle man nog bli ganska överraskad kring hur långt tekniken gått. Precis som vi förmodligen skulle bli om man kunde resa fram till år 2055. Om 30 år känns det förmodligen väldigt föråldrat med dagens datorer och mobiltelefoner, då har vi något annat som ersatt dagens teknik.

När jag gick i skolan, var det några få klasskompisar som hade dator hemma. Internet fanns inte och dataspelen ska vi inte tala om, de var inte alls lika realistiska som spelen av idag. Detta var på 80-talet, då datorerna var oerhört ålderdomliga, sega och inte alls klarade lika mycket som dagens datorer. Mina föräldrar köpte sin första dator i mitten av 90-talet. Och jag minns att den hade en hårddisk på hela en gigabyte – vilket var gigantiskt mycket då, för 30 år sedan. Med tiden kunde man hyrköpa datorer via de flesta arbetsgivare och ni som inte vet vad detta innebär kan fråga någon från den äldre generationen för att få förklarat vad hyrköp vara för något. Dataundervisning förekom knappt alls i skolan, istället envisades man ha ämnen som maskinskrivning, där vi elever lärde oss att hantera en skrivmaskin (återigen: fråga en äldre person om du inte vet vad jag pratar om). Detta var början på 90-talet. Först när jag gick i nian 1993, kom skolan på att det där med datorer kanske var framtiden trots allt. Datorer köptes in och vi fick lite tafatt undervisning i att hantera datorer istället. Och på gymnasiet fick vi undervisning i att hantera Windows – och då hade man även skrivare inkopplade till skolans datorer. Jag har fortfarande kvar mitt examensarbete från gymnasiet, lagrat på en lunta disketter. Men jag har ingen diskettstation, så jag kan inte öppna dokumentet. Diskett? Det var dåtidens portabla lagringsutrymmen – och såg ut som dagens spara-ikoner i bland annat Word.
Egentligen var det först runt millennieskiftet som de flesta hade dator hemma. Min första dator klarade inte av internet, utan lade bara av när man försökte koppla upp sig. Det var först när jag köpte en helt ny dator i början av 2000-talet som jag kunde koppla upp mig mot internet. Då var det uppringt internet som gällde, internet som gick via telefonjacket så det tutade upptaget för den som försökte ringa medan man var ute på internet. Och det var långt ifrån alla företag som hade en egen hemsida, det kom genom åren – men medan internet var i sin linda var det långt ifrån alla företag som hade det. Och det där med att göra bokningar, köp och så vidare via internet kom först senare.

Och en helt annan kultur har vuxit fram i och med mobiltelefonens intåg i vår tillvaro. För 30 år sedan fick man ringa igen och igen och igen tills man fick tag i den man sökte. Ibland svarade någon annan i familjen och då fick man prata en stund med den personen tills den man sökte kom till telefonen. Idag räcker det oftast att man ringer en gång, svarar inte den man söker så ser hen att man ringt – och ringer allt som oftast tillbaka. För 30 år sedan kunde man inte vänta sig att den man ringde såg att man ringt, utan ville man vara säker på att få kontakt fick man sonika ringa tillbaka tills man fick svar. Idag finns såväl nummerpresentation som telefonsvarare ”inbyggd” i telefonen och man behöver inte ha en massa kringutrustning för att underlätta att komma i kontakt med folk. Själv ringer jag nästan alltid tillbaka om jag ser att någon sökt mig när jag inte kunnat svara. Vet jag att det tar tid innan jag kan ringa, då skickar jag ett sms och bara talar om att jag sett att man ringt. Sådant kunde man inte göra för 35 år sedan.
Om allt var bättre förr? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Framförallt tekniken är bättre idag, det är lättare att hålla kontakt med folk, det är lättare att kolla upp saker, det är lättare att hitta information man söker och det är lättare att hitta varor man vill ha. Så otroligt mycket finns bara några knapptryckningar bort idag – alltifrån social kontakt till information, varor och tjänster.

Går du några decennier tillbaka, var det otroligt tabubelagt att träffa någon via kontaktannons till exempel. Minns ni kontaktannonserna i tidningarna? Jag svarade aldrig på någon, men de kunde vara ganska rolig läsning. Då ansågs det vara desperata personer som hade svårt med det sociala som träffade någon den vägen. Idag med dagens appar och dejtingsidor är det inte alls lika tabu, utan snarare tvärtom – idag träffas många via just kontaktannonser och internet har verkligen öppnat upp dörrarna för hur man lär känna nya människor. Man kommer på så vis i kontakt med folk man förmodligen aldrig lärt känna annars, människor som inte umgås i samma kretsar, jobbar på samma arbetsplats eller på annat vis inte rör sig i dina hoods. Jag är själv inne i mitt tredje förhållande med någon som jag träffat via internet och tycker det är ett fantastiskt sätt att komma i kontakt med personer som man inte lärt känna annars. Jag och min nuvarande sambo jobbar med vitt skilda saker, har olika intressen och umgås i helt olika kretsar – så vi hade förmodligen aldrig lärt känna varandra om det inte vore för internet.
Även på en punkten har internet gjort stor förändring i vår tillvaro och underlättat saker och ting. Många är väldigt emot det där med kontaktannonser, men jag skulle själv inte tveka att lägga ut en ny annons om jag skulle bli singel på nytt. Och det står ju förstås var och en fritt på vilket sätt man lära känna nya människor, det finns inga krav på att det ska ske via Tinder, Mötesplatsen eller vad nu alla dessa tjänster heter.