Jag minns väldigt väl vad jag gjorde den 28 februari 1986. Jag var nio år och i köket hade vi en svart radio, som ofta stod påslagen under helgerna. Så även denna söndag – och det första vi möttes av när radion slogs på, var en nyhetssändning där man berättade att Olof Palme mördats under den gångna natten.
Trots min ringa ålder, förstod jag att det var en stor och allvarlig händelse att Sveriges statsminister blivit mördad. Det går bara att fantisera om det totala kaos måste ha rått på regeringskansliet den där helgen för drygt 34 år sedan. Och givetvis på många andra platser; polisen hade garanterat en hel del att göra under lång tid efter mordet. Att det skulle växa till en av världens största polisutredningar trodde man väl knappast då. Idag utgör utredningen 250 hyllmeter och för den som vill begära ut förundersökningen enligt offentlighetsprincipen skulle få punga ut med ungefär en miljon kronor för en kopia.

Precis som Corona-pandemin har lockat fram en rad amatörepidemiologer, har Palmeutredningen lockat fram en minst lika lång rad amatörspanare. Amatörspanare som tror sig veta mer om lösningen på mordet än de som sitter på all tillgänglig information och utredningsmaterial.
Jag vet inte riktigt vad man ska tycka om att man nu pekat ut “Skandiamannen” Stig Engström som möjlig gärningsman. Det är minst sagt märkligt att man först nu pekar ut en person som funnits med i utredningen i princip från den stund den startade. Men vi får nog acceptera att det är så nära sanningen som vi kommer att komma när så här lång tid gått. Jag väljer att lita på att de som är mest insatta – det vill säga utredarna – inte pekar ut någon utan att ha ganska mycket på fötterna.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1
Dagen 1 2 3 4 5 6 7
Dagens Nyheter 1 2 3 4 5
Expressen 1 2 3
Svenska Dagbladet 1 2 3
Sveriges Radio 1 2 3 4
Sveriges Television 1 2