På måndag är det så dags för uppföljande magnetröntgen efter min strålbehandling tidigare i våras. Då återstår det se om man fått bort cellförändringarna eller om det kommer behövas fler behandlingar. Magnetröntgen har jag genomgått flertalet gånger tidigare efter min operation för några år sedan – och det är alltid samma anspänning. Länge vaggades jag in i ett bedrägligt lugn eftersom man inte hittade något på mina återkommande röntgenundersökningar. Men så hittade man några cellförändringar vid undersökningen i december och tog beslut om strålbehandling. Så nu känns det inte alls lika självklart att man inte hittar något, utan att risken faktiskt finns att den förbannade tumören kommer tillbaka.
Så den här gången känner jag mig inte alls lika trygg inför den kommande röntgenundersökningen. Förhoppningsvis har strålbehandlingen haft effekt, men jag har nu lärt mig att inte vara alltför säker på denna mariga sjukdom. Den har uppenbarligen en tendens att komma tillbaka när man som minst anar det.
Jag misstror inte sjukvården på något sätt, utan jag utgår ifrån att man gjort en korrekt bedömning när det gäller strålbehandlingen jag fått. Men cancer är en marig sjukdom, det är något jag lärt mig som drabbad och egen erfarenhet. Jag hoppas givetvis innerligt att cellförändringarna försvunnit, allt annat skulle vara lögn att säga. Men jag litar inte på herr Cancer, som är otroligt nyckfull och gör precis som han vill.

Det känns nästan surrealistiskt att jag eventuellt börjar jobba igen om bara några veckor. Jag kan faktiskt inte förstå det efter så här lång sjukskrivning. Jag har varit borta från jobbet sedan mitten januari, vilket känns som en mindre evighet. Det har hunnit rinna mycket vatten under broarna under de gångna månaderna och jag har liksom kopplat bort jobbet.
Eftersom jag ändå varit förhållandevis pigg, har jag kunnat hålla igång hyfsat bra under sjukskrivningen, jag har tränat och uträttat vardagsärenden och i den mån det gått försökt leva som vanligt. Så jag har haft en ganska behaglig tillvaro trots allt och inte känt mig så uttråkad som jag trodde att jag skulle göra till en början. Så jag har byggt upp en tillvaro kring att vara hemma och kunnat göra lite det jag vill. Med de sagt, kommer det kännas konstigt att återgå i tjänst och plötsligt ha tider att passa och inte vara ”ledig” varje dag.
Men är det något jag inte kommer att sakna, så är det det ekonomiska som följer med att vara sjukskriven. Man blir inte rik på sjukpenning, det är en sak som är säker och som alla som varit sjukskrivna en längre tid kan skriva under på. Det ska bli skönt att återigen ha normal inkomst, att faktiskt inte behöva bekymra sig på samma vis om ifall pengarna ska räcka eller ej varje månad.

Men först återstår att se om jag faktiskt kommer att börja jobba igen i juni. Det avgörs på måndag morgon, efter röntgenundersökningen. Det kommer sedan ta någon vecka innan jag får resultatet av röntgen och jag har ett läkarbesök inplanerat om ytterligare en vecka efter undersökningen. Så det kommer bli lite oviss väntan efter undersökningen innan jag faktiskt vet vad som framkommit. Det känns aningen frustrerande att det är så tätt inpå, att jag får veta med någon veckas varsel om jag ska börja jobba igen eller vara fortsatt sjukskriven. Och jag misstänker att man från min arbetsgivares sida skulle vilja ha lite bättre framförhållning också, med tanke på att man måste ta in vikarier för mig. Nu är det dessutom snart sommar då det ska funka med semestrar, och det knappast är lättare att få tag i vikarier som kan täcka upp för långa sjukskrivningar.
På ett sätt kanske det inte skulle ”göra så mycket” att vara sjukskriven över sommaren och få en ”förlängd semester”. Men i ärlighetens namn känns det faktiskt rätt skönt att gå tillbaka till en normal vardag igen. Jag kan faktiskt sakna att jobba litegrann, att ha något som styr upp vardagen. Nu börjar jag känna mig så pass pigg också, att det inte känns orealistiskt att klara av att jobba igen. Såvida cellförändringarna inte är kvar, är jag helt inställd på att börja jobba som vanligt igen om några veckor. Frågar ni mig i augusti igen, kommer de förmodligen vara ett helt annat ljud i skällan. Då har jag hunnit jobba några veckor och saknar säkerligen att vara hemma på heltid.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: