Din tankesmedja i etern
På nästan varje anställningsintervju jag varit på genom åren, har frågan dykt upp om vad jag förväntar mig av min chef. Och jag har vid det här laget ett tämligen inövat svar på den frågan. Jag förväntar mig att min chef kan arbetet hen ska leda, kanske inte nödvändigtvis bättre än mig – men hen …
Det finns mycket i tillvaron som jag stör mig på i någon utsträckning. Vissa saker lite mer, andra lite mindre. Men är det något jag verkligen stör på mig i ganska stor utsträckning, så är det den svenska konflikträdslan, att inte vilja stöta sig med någon. Den genomsyrar liksom allt socialt umgänge i Sverige, oavsett …
För väldigt många år sedan jobbade jag som gränskontrollant på Arlanda. En dag gjorde jag en extra kontroll av en resenär, vilket bland annat inkluderade en kontroll av personerna som stod och väntade på resenären i ankomsthallen. På plats i ankomsthallen får jag en kraftig utskällning av de anhöriga som väntade på en aktuella resenären …
Några gånger under min yrkeskarriär har jag fått frågan att bli chef på någon nivå. Jag har en fyraårig chefsutbildning bakom mig och anar att det ses som attraktivt när man ska utse en ny chef i en organisation. Men jag har med årens lopp börjat inse somliga saker i min yrkesroll – och det är bland annat att jag inte passar som chef. Det finns liksom inte på världskartan att jag skulle gå in i en chefsroll och känna mig bekväm med det. Jag har vid ett par tillfällen fått frågan om jag skulle vilja vara chef inom en snar framtid – och vid samtliga tillfällen avböjt vänligt men ytterst bestämt. Jag kan liksom inte se mig själv sitta på en roll med personal- och ekonomiansvar och känna att jag gör ett bra jobb. Aldrig i livet. Det har inget med självförtroende att göra, utan enkom att jag vet att jag inte skulle fixa en sådan yrkesroll på det mentala planet.
Bland det svåraste man kan vara på arbetsplatsen måste nog ändå vara att vara chef. Alla har en åsikt om chefen och chefen är nog ett av största samtalsämnena kring fikabordet. Som chef får man vänja sig vid att det pratas om en och att alla har en åsikt om hur man sköter sitt jobb. Något man oftast slipper i samma utsträckning som ”vanlig” anställd. Åsikter om ens arbetsinsats finns säkerligen i vanliga fall också, men oftast inte i samma utsträckning som när du är chef. Man är oftast inte det stora samtalsämnet kring fikabordet i alla fall.
Jag har bytt jobb ganska många gånger genom åren och hunnit med en rad både bra och dåliga chefer. Somliga har jag undrat de överhuvudtaget hamnat på en chefsposition, andra har gjort ett helt klanderfritt arbete. Jag minns den alkoholiserade rektor som var min chef under min ytterst korta lärarkarriär på en högstadieskola i Hudiksvall. Han tafsade på kvinnliga kolleger på personalfesterna, hotade med uppsägning om man opponerade sig mot ett beslut och kunde vara riktigt otrevlig. De flesta chefer jag haft därefter har varit avsevärt bättre och – framförallt – lämpligare på en chefsposition.
Några saker har jag dock lärt mig att jag gärna vill se hos en chef. Hen ska kunna jobbet som hen ska leda och ha en förståelse för hur arbetet funkar och är till sin natur. Som chef ska du ha en bra förmåga att ta de jobbiga samtalen – som när en medarbetare inte mår bra av någon anledning, när det uppstår mobbing eller trakasserier, komma med tillsägelser när någon missköter sig, du ska på ett smidigt sätt kunna förmedla jobbiga besked eller obekväma beslut. Inom psykologin pratar man om diktatoriska, demokratiska och några andra typer av ledare som jag inte riktigt minns. Själv tror jag på en kombination av olika ledarstilar. Det gäller att faktiskt kunna vara lite diktatorisk när det behövs – men även demokratisk i andra situationer.
Jag har hunnit med en lång rad arbetsplatser genom åren. I skrivande stund tror jag att jag varit på ett 20-tal arbetsplatser i olika roller. Alltifrån som praktikant, timvikare eller sommarvikarie till att vara fast anställd. Och en sak är genomgående på i princip varje arbetsplats. Nämligen att det finns en person som alla har …