Din tankesmedja i etern
Jag har alltid bott längs tunnelbanans gröna linje sedan jag hade förmånen att få tag i en lägenhet inom tunnelbanenätet. Och det är sommartid en utmaning att vara beroende av spårbunden trafik, det går liksom inte riktigt att komma ifrån. Sommartid är nämligen tid för banarbeten, både för vanliga järnvägen och tunnelbanan. Tidigare somrar har …
Så har vi gått in i vecka 27 och det är dags att ta tag i den nya veckan. Förra veckan var jag i stugan halva veckan och kom hem på onsdagseftermiddagen. Sen följdes sedvanligt arbete några nätter och ett läkarbesök på torsdagsmorgonen – så en hyfsat normal sommarvecka med andra ord. Det känns alltid …
Varje gång jag är i stugan i Söderhamn, inser jag hur bortskämd man är som stockholmare med en väl fungerande kollektivtrafik. Själv bor jag inom tunnelbanenätet och har tåg som går mer eller mindre dygnet runt. Och de tider tågen inte går, finns det nattbussar minst en gång i timmen. Kommer man till Söderhamn, är …
Jag har sedan många år gjort valet att inte ha någon bil, utan att istället hyra en de gånger jag verkligen behöver en bil. Jag bor knappt 200 meter från tunnelbanan, som går minst var tionde minut från tidig morgon till sen kväll. Med tunnelbanan är jag inne i stan på en dryg kvart, vilket …
Jag får nog lov att erkänna att jag skattar mig lycklig som lyckats skaffa en lägenhet inom tunnelbanenätet och inte är hänvisad till att åka pendeltåg så fort jag ska någonstans. För säga vad man vill om tunnelbanan, men den får i princip alltid som den ska och det är ytterst sällan det är något …
Jag har bott över 20 år i Stockholm, men har fortfarande inte lyckats vänja mig vid den stockholmska rusningstrafiken. Inte minst när jag ska köra bil, jag har så otroligt svårt för det där med att sitta i bilköer – framförallt om man har en tid att passa. Vilket man ju oftast har om man är ute och kör just den tiden. Trängseln i tunnelbanan under rusningstrafiken kan jag stå ut med, men köra bil i rusningen är rena mardrömmen och något jag undviker in i det längsta.
I morse hamnade jag i en biljettkontroll på tunnelbanan – och det till och med ganska långt ut på linje 17, vilket hör till ovanligheterna. Oftast brukar kontrollerna vara i de centrala delarna av stan – men är minst lika behövliga i ytterområdena. Jag blir i alla fall alltid lika glad när jag ser att det är biljettkontroll, för jag tycker kontrollerna är alldeles för få. Det är i princip riskfritt att resa utan biljett i Stockholms lokaltrafik som det är just nu, så sällan är det biljettkontroller.
Jag reser med kollektivtrafiken i princip dagligen, men hamnar i biljettkontroller kanske någon gång per kvartal. Inte särskilt ofta med andra ord, framförallt inte med tanke på att jag reser i princip dagligen. Med min resestatistik skulle min önskan vara att hamna i biljettkontroller åtminstone en gång i veckan – men det kanske bara är önsketänkande?
I och med att vi inte har bil, åker vi allt som oftast kollektivt dit vi ska. Vi bor inom tunnelbanan och relativt nära stan (med stockholmska mått mätt), så det är sällan ett problem. Snarare skulle det nio gånger av tio vara krångligare att åka bil, med tanke på att man måste leta parkeringsplats och liknande. Sen är trafiken i Stockholm ett jäkla gissel med köer och tät trafik. Ska man någonstans i rusningstrafik är bil oftast inte ett alternativ överhuvudtaget.
Men jag har inget emot att åka kollektivt, snarare tvärtom. Jag kan däremot tycka att det är riktigt skönt och avkopplande, även om jag åker mitt i rusningen. Jag går knappt hemifrån utan headset och mobiltelefon så att jag kan lyssna på musik när jag åker någonstans. När jag åker kollektivt, sluter jag oftast in mig i en liten bubbla och stänger av omgivningen. Jag kan tycka att det är riktigt skönt att åka buss eller tunnelbana med lite musik i öronen och låta någon annan köra mig dit jag ska.
För en massa år sedan satt jag på en SL-buss mellan Solna och Danderyd. Vid en hållplats steg det ombord en relativt ung tjej som satte sig på sätet bakom mig. Det gick inte många minuter innan hon inledde ett samtal i sin mobil – och med ganska hög samtalston – med vad som verkade vara en kompis. Under samtalet undgick det inte någon av oss medpassagerare runtomkring att höra hela samtalet. Och tjejen ifråga var i allra högsta grad personlig med sin väninna. När jag steg av bussen, kände jag inte bara till vilka sexställningar tjejen ifråga föredrog och ofta anammade med sin pojkvän. Jag visste även att pojkvännen oftast somnade direkt efter sexakten. Jag är inte särskilt finkänslig och det ska mycket till för att jag ska bli generad, men den här gången var jag nära att vända mig om och be tjejen att dämpa sig lite. Jag kan vara tämligen tolerant gentemot människor som pratar telefon i det offentliga rummet, men någonstans går det en gräns. Och den gränser går för mig vid att diskutera sitt sexliv så att alla andra hör.
Det går inte en vecka utan att man ser plankare i Stockholms tunnelbana. Personer som ett eller annat sätt tar sig förbi spärrarna utan att lösa en biljett. Riskerna är helt enkelt för små att åka dit, liksom inte alltför kännbara böter för den som trots allt ändå fastnar i de få kontroller som utförs. Det är långt mer än en gång jag varit med om att folk tagit rygg på mig när jag ska igenom spärrarna och åkt snålskjuts på att jag blippat mitt snålt förvärvade SL-kort. Det vet vi alla att månadskorten är ganska dyra nuförtiden. 950 kronor får man numera punga ut med för att åka obegränsat under en månad i kollektivtrafiken. Det är en ganska kännbar utgift för många av oss. Just därför stör det mig något fruktansvärt att vissa tar sig friheten att smita in bakom mig och åka snålskjuts på mitt månadskort.