Bilen är otroligt bra – men människan är inte tillräckligt bra för bilen

Vi har övervägt väldigt mycket fram och tillbaka när det kommer till det där med att skaffa bil. Som det varit de senaste månaderna, har vi fått låna en bil av en släkting, en bil som jag använt flitigt till och från jobbet i Södertälje. Snart är det dags att lämna tillbaka bilen och då måste jag hitta en annan lösning för att ta mig till och från jobbet. Länge har jag varit inne på att skaffa en egen bil, att det helt enkelt är den bästa lösningen – men med tiden har jag alltmer landat i att det bara är onödiga pengar, att det blir en för dyr historia med egen bil. Må så vara att det skulle underlätta pendlingen till och från Södertälje oerhört mycket, men jag vet i nuläget inte hur länge till jag kommer behöva pendla dit. Vi kommer förmodligen snart byta lokaler och flytta mer centralt till Stockholm – och då kommer jag inte behöva bil till och från jobbet. Det kommer snarare ta mig längre tid att ta bilen och krångla med parkering, skrapning av rutor och allt annat som hänger med en bilresa.
Så det känns i nuläget onödigt att skaffa en bil för att ha det i några månader och sedan plötsligt inte behöva någon bil. Bortsett från mina resor till och från Södertälje, är det nämligen ytterst lite vi använder bilen – det rör sig om någon resa per månad kanske, om ens det. Så i min värld är det totalt onödigt att skaffa en bil som bara kommer att bli stående. Det kostar alldeles för mycket med bil för att jag ska köpa en bil som används i bästa fall någon gång i månaden – jag ser inte anledningen till det. Jag och min exsambo hade bil, men vi fick bara böter för att vi hade bilen långtidsuppställd – så sällan använde vi bilen. Det är likadant nu, vi får visserligen inga böter för långtidsparkering men använder som sagt i princip aldrig bilen förutom när jag ska till jobbet. Någon enstaka gång åker vi och handlar med bilen, eller köper något lite större – som när det var dags att köpa julgran i december. Men oftast handlar vi i Bagarmossens centrum, dit det är gångavstånd.

Så jag kommer använda bilen vi fått låna så länge det är möjligt, men när det väl är dags att lämna tillbaka den då blir det ingen ny bil utan jag återgår till att åka kollektivt igen. Förmodligen kommer jag bara behöva fortsätta pendla till Södertälje över sommaren och sedan har jag min arbetsplats inne i stan istället – och har kollektiva restider på cirka 40 minuter, vilket är tämligen normalt i en stad som Stockholm. Är det köfritt, då tar samma resa cirka 30 minuter med bil – så jag tjänar egentligen ingenting på att åka bil till de nya lokalerna. Snarare skulle jag tvärtom förlora tid på att ta bil, om man hamnar i rusningstrafik eller liknande – för att inte tala om all tid man måste lägga på att skrapa rutor, leta parkeringsplats och så vidare. Så det känns helt enkelt inte som att det finns någon anledning att lägga en massa pengar på att skaffa nånting som vi möjligen kommer att behöva under några månader för att sedan sälja med förlust.
För hur man än vänder och vrider på det hela, så är det alltid en förlustaffär att köpa bil – du får aldrig igen de pengar du lagt ut på en bil. Vare sig det gäller inköpspris eller de pengar man får lägga på reparationer, service och allt annat som kostar när man har bil. Detta är pengar det går att ha så mycket roligare för, det går liksom inte att komma ifrån. Må så vara att det under en tid blir lite krångligare med resorna till och från Södertälje, men det är trots allt bara en övergångsperiod. Sedan kommer jag ha mycket behändigare resor, slippa både bil och pendeltåg – vilket ju inte gör något alls. Till arbetet i Södertälje tar det mig en timme och 15 minuter från dörr till dörr, lite beroende på när jag åker, medan bil tar cirka 45 minuter om jag räknar in tiden för att parkera. Så ungefär en timme per dag sparar jag på att åka bil, vilket ändå är ganska mycket. Men under en övergångsperiod tar jag ”smällen” att förlora en timme om dagen i resor.

Sen är jag själv ganska petig när det kommer till det där med att skaffa bil, det är något jag har insett. För jag vill inte köpa en billig skrotbil som det kanske bara kommer att vara en massa strul med, utan ska jag köpa bil ska det vara en hyfsat ny bil. Och då blir det plötsligt väldigt mycket pengar i inköp det handlar om – och ytterligare amorteringar att betala varje månad eftersom vi inte skulle ha råd att köpa en tämligen ny bil kontant. Det gör att vi skulle ha ytterligare några tusenlappar i utgifter varje månad om man slår ihop amortering, skatt, försäkring och allt annat som hänger med en bil. Lite på skoj har jag tittat leasingbil, men det är inte aktuellt överhuvudtaget eftersom det skulle bli alldeles på tok för dyrt. Jag kom faktiskt fram till att jag skulle spara flera tusen i månaden på att åka taxi till och från jobbet jämfört med en leasingbil. Så det är köpa som gäller, det skulle förmodligen bli billigare än att leasa. Och framförallt är man friare om man köper. Jag försökte kolla vad som gällde om man ville häva ett leasingavtal – och det var inte helt lätt visade det sig. Om man exempelvis skulle bli av med jobbet, långtidssjukskriven eller liknande, då kanske man inte längre har råd med leasingbilen och gärna vill säga upp avtalet. Men vad jag förstått, är det inte alltid det går. Medan äger du bilen, då går det att sälja den om man av någon anledning inte skulle ha råd att ha den kvar på grund av ändrade förutsättningar.
Och jag tillåter mig att vara petig i just den här frågan. För även om en gammal, billig bil blir billig i inköp, så är frågan om den blir billigare att äga i långa loppet. Den drar förmodligen mer bensin och kommer med största sannolikhet att krångla mer än en nyare bil – med fler reparationer som följd. Så det blir knappast ett billigare bilägande än att äga en nyare bil. Och framförallt blir det med större sannolikhet ett mer bekymmersamt bilägande med en gammal bil. Det behöver inte vara så, men risken är större att det blir så.

Jag vet att alla inte förstår min skepsis till att skaffa bil, för många är det en självklarhet att man ska ha en bil. Men bor man som jag i en närförort till Stockholm, med 200 meter till tunnelbanan som går var tionde minut – då finns det oftast inte en anledning till att skaffa bil. Då klarar man sig generellt sett ganska bra utan bil, framförallt om man även jobbar hyfsat centralt och har någorlunda normala arbetstider. Nu vet jag inte om just mina arbetstider särskilt normala, men det funkar att ta sig till och från jobbet kollektivt på de tider jag jobbar och då behöver jag faktiskt ingen bil. För somliga är bil en självklarhet, för andra en nödvändighet – men för mig kommer det inte vara en nödvändighet i framtiden eftersom jag kommer bo och jobba relativt nära stan. Om jag visste att jag skulle fortsätta jobba i Södertälje, då skulle situationen vara en helt annan, då skulle jag förmodligen kosta på mig en bil trots allt. Men nu kommer jag inte fortsätta att jobba i Södertälje som det verkar och då är situationen en helt annan.
Samma sak hade det förmodligen varit om jag blivit kvar i Hudiksvall, där jag är uppvuxen. Där funkar inte kollektivtrafiken lika bra som här i Stockholm och man klarar sig därmed inte utan bil på samma vis. Framförallt om man jobbar på udda tider, då går det helt enkelt inte att klara sig i lilla Hudik utan bil – det vet jag efter alla år jag växte upp där. Börjar du jobba innan klockan åtta på morgonen, eller slutar efter 17:00, då går det oftast inga bussar så att du tar dig till eller från jobbet och en bil är därmed ett måste. Medan man i Stockholm faktiskt har kollektivtrafik dygnet runt, även om det är lite krångligare på nätterna.