strejk

Äntligen, äntligen har min envisa förkylning med tillhörande hosta gått över. Förkylningen har varit osedvanligt envis och det har känts lite tröstlöst på något vis. Det är ytterst sällan jag drabbas av någon mancold, för att inte säga aldrig. Jag klagar inte i onödan när jag blir förkyld utan gillar helt enkelt läget de gånger det händer att förkylningarna kommer. Och det är inte särskilt ofta jag blir förkyld heller, det ska jag villigt erkänna. Så de gånger förkylningarna ploppar upp kan jag trots allt leva med att vara krasslig. Det skulle aldrig falla mig in att komma med kommentarer i stil med ”Ni kvinnor klagar på att föda barn, men…”.

Den här veckan har jag varit extra glad att jag inte varit beroende av att ta mig fram med pendeltåg. Är det någon del av den stockholmska kollektivtrafiken som testar ens tålamod, så är det just pendeltågen. Jag har åkt mycket pendeltåg genom åren och tycker att det är något i princip varje vecka. Är det inte personalbrist, är det hala spår, lövhalka, signalfel, obehöriga i spårområdet eller något helt annat – listan kan göra oerhört lång över alla fel som drabbar pendeltågstrafiken. Det är ytterst sällan det går en hel vecka utan att det är någon form av strul, det slår liksom aldrig fel. Tunnelbanan är långt ifrån lika otursförföljd, utan där flyter trafiken allt som oftast på mer eller mindre felfritt. Visst är det strul ibland även i tunnelbanan, men långt ifrån lika ofta som i pendeltågstrafiken.