Din tankesmedja i etern
Jag är inne på mitt tredje samboförhållande och har däremellan haft en lång rad relationer, de flesta mer eller mindre destruktiva känns det som så här i efterhand. När jag tänker tillbaka på de relationer jag tidigare haft, finner jag en röd tråd som går igenom allihop. Nämligen att jag haft en tendens att träffa tjejer som på olika sätt velat ändra på mig och inte kunnat ta mig för den jag är.
Det är några år sedan jag senast hade anledning att vara medlem på någon internetdejtingssajt. Under ganska många år fram till 2016 var jag med på olika dejtingsajter och jag hann gå på en hel del dejter innan jag träffade rätt person. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte gav upp för länge sedan under mina år som internetdejtare – liksom att jag ångrar att jag inte skrev ner historierna kring de knäppgökar jag råkade ut för. Jag vet att jag för några år sedan skrev ett långt blogginlägg om de värsta psykfallen jag dejtat, men inlägget har försvunnit i någon flytt mellan olika bloggportaler. Vilket är synd eftersom det så här i efterhand är något man kan skratta lite åt, faktiskt tycka är lite roliga minnen på något makabert sätt. Det är inte något av dessa psykfall som utsatt mig för misshandel eller liknande, utan de har mest varit knäppa i största allmänhet bara.
Några sticker dock ute lite extra och har en extra plats i mitt minne. Några personer som trots sitt beteende lärt mig saker om livet, om att vara lite uppmärksam på saker och att vara duktigare på att sätta gränser för vad jag själv tolererar. Jag skulle idag inte tolerera bråkdelen av vad jag gick med på då, för drygt åtta år sedan.
Idag publicerade Aftonbladet en artikel om våld i nära relationer, en artikel om en rad kvinnor och – i vissa fall – deras barn som tvingas leva gömda efter att ha utsatts för våld i en nära relation. Jag reagerar som alltid när jag läser sådana artiklar; jag börjar läsa med stort intresse, men orkar oftast inte läsa dem det slutet. Det är alldeles för jobbig läsning helt enkelt, jag känner en sådan fruktansvärd empati med de kvinnor som utsatts och en sådan ilska och hat emot de män som är förövare (det är ju trots allt oftast män som är förövarna i de här fallen). Jag orkar helt enkelt inte ta in det som står i artiklarna, det gör mig bara arg, ledsen och upprörd. I vissa fall har pappan umgängesrätt med barnen, som då tvingas träffa den person som utsatt dem och mamman för en massa hemskheter, något som för mig är totalt verklighetsfrånvänt. Jag kan inte för mitt liv förstå att ett barn ska tvingas umgås med den förövare som direkt eller indirekt orsakat dem så mycket skada. Det frångår liksom mitt förstånd att man i ena stunden ger barnet skyddat boende men i nästa tvingar det att umgås med pappan. Då är det något allvarligt systemfel någonstans.
– Vem FAN är Sara?!
Hennes ögon skjuter blixtar när jag kommer in genom lägenhetsdörren. Jag är precis hemkommen från min morfars begravning i Stockholm och står i hallen med ytterkläderna på. Hon står med min mobiltelefon – som jag råkat glömma hemma – i handen och har gått igenom mina telefonkontakter.