Nu börjar jag sakta förstå att jag faktiskt snart ska sluta på mitt arbete och påbörja en ny anställning. Jag börjar inse att det kanske är sista gången jag är på ett visst objekt, att det kanske är sista gången jag jobbar med den eller den personen. I skrivande stund har jag inte alls koll på hur många arbetsplatser jag varit på genom åren, så många gånger har jag bytt jobb. Men jag lär mig liksom aldrig att handskas med känslan som nästan kan betecknas som separationsångest när jag ska sluta på en arbetsplats. Det finns alltid för- och nackdelar på en arbetsplats, det går liksom inte att neka till. Och det är väl nackdelarna som får en att sluta, medan fördelarna är sådant man saknar när det är dags att gå vidare. Och jag väljer att sluta på Securitas med fanan i topp och minnas det som har varit bra – vilket också det allra mesta har varit. Det finns flera anledningar till att jag slutar – som jag inte tänker gå in på här – men på det stora hela har jag trivts och det beror inte på vantrivsel, osämja eller annat elände att jag slutar.
