Ett sting av separationsångest

Nu börjar jag sakta förstå att jag faktiskt snart ska sluta på mitt arbete och påbörja en ny anställning. Jag börjar inse att det kanske är sista gången jag är på ett visst objekt, att det kanske är sista gången jag jobbar med den eller den personen. I skrivande stund har jag inte alls koll på hur många arbetsplatser jag varit på genom åren, så många gånger har jag bytt jobb. Men jag lär mig liksom aldrig att handskas med känslan som nästan kan betecknas som separationsångest när jag ska sluta på en arbetsplats. Det finns alltid för- och nackdelar på en arbetsplats, det går liksom inte att neka till. Och det är väl nackdelarna som får en att sluta, medan fördelarna är sådant man saknar när det är dags att gå vidare. Och jag väljer att sluta på Securitas med fanan i topp och minnas det som har varit bra – vilket också det allra mesta har varit. Det finns flera anledningar till att jag slutar – som jag inte tänker gå in på här – men på det stora hela har jag trivts och det beror inte på vantrivsel, osämja eller annat elände att jag slutar.
Men det känns ändå konstigt och overkligt att lämna det som varit min arbetsplats de senaste dryga två åren. Det är inte jättelång tid jag varit här, men tillräckligt lång tid för att jag ska ha börjat känna mig hemma, kunna de flesta rutiner och lära känna mina kolleger. Nu ska jag avsluta min anställning och påbörja en ny vilket på sätt och vis känns lite vemodigt – även om den överhängande känslan givetvis är positiv. Men det har varit detsamma varje gång jag bytt jobb, det är alltid lite kluvna känslor till att avsluta en anställning, det har nog i princip aldrig skett att jag enbart tyckt att det varit positivt. Även om det givetvis förekommit, men det är länge sen.

Men jag har lite svårt för det där med separationer, för avslut på olika vis. Det finns alltid någon form av vemod över det och alltid något man saknar med det som varit. Jag minns när jag flyttade från min lägenhet i Upplands Väsby för drygt 18 år sedan. Jag valde att flytta för att jag inte trivdes, för att jag ville komma närmar stan. Men när jag väl stod där i den tomma lägenheten, när jag tömt och städat ur den och skulle lämna ifrån mig nycklarna, kunde jag inte låta bli att känna ett sting av vemod. Jag hade bott i lägenheten under drygt fem år – och lägenheten var förknippad med många minnen, upplevelser och viktiga skeenden i livet. Så trots att jag egentligen vantrivts i lägenheten och området, kändes det konstigt och lite vemodigt när det väl var dags att flytta därifrån.
Detsamma kände jag när vi flyttade från förra lägenheten här i Bagarmossen. Jag tyckte oerhört mycket om förra lägenheten, en rejält tilltagen tvåa på 69 m² och ett vardagsrum på cirka 25 m². Jag trivdes oerhört bra i lägenheten, men vi var överens om att vi behövde ytterligare ett rum. Totalt 17 år bodde jag i lägenheten, jag hade tapetserat om och fått de golv jag ville ha, valt färger på skåpsluckor och så vidare. Så det var med ett stort mått av vemod som jag lämnade ifrån mig nycklarna till lägenheten, även om jag trivs oerhört bra i den nuvarande lägenheten. Men fortfarande kommer jag på mig själv att jag tänker på den förra lägenheten när jag tänker på vad om är ”hemma” – ofta är det den förra lägenheten jag ser för mitt inre när jag tänker på mitt hem. Det är först på senare tid, 1,5 år efter flytten som jag börjat känna mig som hemma i den nya lägenheten på riktigt. Det som gjorde flytten lite mer ”smärtfri”, är att vi flyttade inom samma trappuppgång – så vi är kvar i samma fina område, där vi trivs så fantastiskt bra.

Jag vet också det vemod som brukar infinna sig när det är dags att åka hem från sommarstugan för sista gången för säsongen Det brukar vara en dag fylld av vemod, nästintill sorg på ett märkligt vis – och då vet man att man ändå kommer tillbaka nästkommande säsong, det är trots allt bara några månader bort. Men lik förbaskat känner jag någon form av separationsångest när det är dags att packa väskan och åka hem för säsongen. Man saknar allt det roliga som hör sommaren till och den trevliga och avkopplande tillvaro man haft i stugan under sommarens få månader.
Sen gillar jag hösten och det brukar alltid kännas som en nystart när den årstiden kommer. Men lik förbaskat känns det alltid lite vemodigt att lägga tillvaron på skäret bakom sig och ta sig an en annan typ av tillvaro på fastlandet och i storstan. Sen behöver jag inte mer än komma hem och packa upp väskan, så känns det bra igen. Då är jag liksom redo för höstens övningar med allt vad det innebär.

Men jag är tämligen övertygad om att det kommer bli bra på Trafikverket och jag ser verkligen fram emot mitt nya jobb. Vemod och separationsångest eller ej, jag ser verkligen fram emot mitt nya arbete. Jag kommer ha liknande arbetstider som jag har idag, vilket säkerligen kommer bli bra. Jag kommer ha möjlighet att fortsätta driva min firma vid sidan av mitt arbete. Jag tror även att jag kommer ha möjlighet att plugga vid sidan av arbetet, så tiden kommer att finnas för att läsa ryska exempelvis.
Och just arbetstiderna är viktiga för mig, att de ger mig möjlighet till den fritid jag vill ha. Som ni som följt mig ett tag vet, föredrar jag skiftgång i någon form och har inga som helst planer på att återgå till kontorstider igen. Och även på Trafikverket kommer jag ha tolvtimmarspass, vilket gör att jag har färre arbetspass än normalt och en hel del fritid. Så det kommer garanterat bli bra, det tvekar jag inte på.
Förra gången jag jobbade på Trafikverket, hade jag en hel del sidouppdrag – som tjänsteman i beredskap och ambassadör – vilket gjorde att jag reste en hel del i jobbet, vilket var jättekul. Jag hoppas på ett liknande upplägg även denna gång men det ligger förstås en bit fram i tiden.