Din tankesmedja i etern
Det har känts som att vänta en evighet, men slutligen är faktiskt semestern här. De senaste veckorna känns som de krupit fram i snigelfart, men så kom slutligen årets första semestervecka. Nu väntar fyra veckors ledighet innan min tjänstledighet drar igång den 24 augusti, med ett års studier på Folkuniversitetets skrivarlinje.
När jag var liten, växte jag upp med föräldrar som i sin tur växte upp när TV:n var ett nytt påfund. Jag kunde som barn inte förstå att de klarade sig med en enda kanal – som dessutom enbart sände program i svartvit (om man inte trädde en nylonstrumpa över skärmen vill säga 😊).
Stiftelsen The Global Village har undersökt vad människor i Sveriges 60 mest utsatta områden tycker och tänker om samhällsutvecklingen – både i områdena där de bor och i Sverige i stort.
Det är lätt att klaga på tristessen som följer i Coronapandemins spår. Det blir lite trist att jobba hemma varje dag och knappt träffa en kotte alls. Det är trist att inte kunna resa som man är van, även om man som de flesta andra inte gör mer än en eller ett par utlandsresor per år.
Är det bara jag som börjar tycka att det är lite tröttsamt med Corona och karantän?! Börjar det liksom inte bli lite uttjatat att sitta hemma och inte kunna åka någonstans?! Visst börjar det bli lite trist att i princip inte kunna ha några sociala kontakter?
Sista tiden har jag haft lite roligt åt mig själv och får erkänna att jag gjort något av en liten pudel. När corona-pandemin drog igång för några månader sedan, gjorde min arbetsgivare som många andra; man rekommenderade alla som hade möjlighet att jobba hemma i det mån det var möjligt. Många valde att göra det, men jag och några till har envetet valt att åka till kontoret varje dag. Jag själv med motiveringen att jag tycker det är lättare att jobba disciplinerat på jobbet och att jag inte får lika mycket gjort hemifrån.
Minns ni de killar i skolan som för jämnan skulle springa runt och ”boxas” skrämmande nära ens ansikte med orden ”Luften är fri, luften är fri!”?! Somliga har aldrig vuxit ifrån det beteendet.
Så kom slutligen det besked och jag hoppats på – och som jag lite kaxigt också trott ska komma med tanke på min placering i kön av reserver. Jag har blivit antagen till skrivarlinjen på Folkuniversitetet! Vid första preliminära antagningsbeskedet hade jag reservplats åtta, vilket kanske inte är en superbra placering. Men jag har i rask takt fått en allt bättre placering, allteftersom folk har tackat nej – och sista dagarna har jag legat på plats ett av reserverna. Och det är väl också under de dagarna som min kaxighet vuxit, att jag mer eller mindre räknat med att komma in och bara väntat på det formella beskedet. Ett besked som nu slutligen kommit.
Jag minns väldigt väl vad jag gjorde den 28 februari 1986. Jag var nio år och i köket hade vi en svart radio, som ofta stod påslagen under helgerna. Så även denna söndag – och det första vi möttes av när radion slogs på, var en nyhetssändning där man berättade att Olof Palme mördats under den gångna natten.