Jag har varit aktiv i Vänsterpartiet ungefär sedan Alliansen vann valet 2006. Efter det valet ville jag göra vad jag kunde för att leda in politiken pĂĄ den väg jag tycker är rätt. Jag ville göra nĂĄgon – om än aldrig sĂĄ liten – skillnad för att stävja de högervindar som dragit över Sverige och världen de senaste ĂĄren. Det parti som alltid legat mig närmast är Vänsterpartiet, sĂĄ det fick bli ett medlemskap där. Till en början var jag rätt aktiv, jag deltog i demonstrationer, liksom valarbetet inför valet 2010. Jag ville helt enkelt göra vad jag kunde – förutom att rösta i valet – för undvika ytterligare en högerregering. Nu blev valutgĂĄngen inte den önskade i valet 2010, utan Alliansen fick ytterligare en mandatperiod vid makten. Först valet 2014 blev det en framgĂĄng för de rödgröna, även om Vänsterpartiet varit nĂĄgot av ett parti i periferin. Men en socialdemokratisk regering är mĂĄnga gĂĄnger bättre än en moderat sĂĄdan.
Men sedan regeringskrisen tidigare i våras, har opinion vänt för Vänsterpartiet. Medlemstal och opinionssiffrorna har gått upp med flera procentenheter, vilket ju är riktigt glädjande. Politik är mycket förhandling, jämkande och kompromissande liksom en hel del spel för gallerierna. Jag trodde nog inte att min partiledning skulle ha stake nog att driva igenom en misstroendeomröstning mot regeringen i juni. Men det gjorde man och Vänsterpartiet har uppenbarligen haft mycket att tjäna på det, inte minst när det kommer till opinionen. Nu får man hoppas på fortsatt uppgång i opinionen, att Vänsterpartiet blir så starkt att man får mer politiskt inflytande än man hittills faktiskt haft.









