Åldersdiskriminering inom arbetslivet

Debatten om åldersdiskriminering på arbetsmarknaden fick häromveckan en nytändning när SJ:s ordförande Kenneth Bengtsson fällde nedan kommentar som förklaring till att bolagets vd Monica Lingegård, som fyller 63 år i december, fick sparken:
– Vi behöver en vd som kan ha ett perspektiv på fem till sju år och det räcker att titta på födelsebeviset för Monica så inser man att då kommer ett vd-skifte under den här perioden.

Jag själv fyller snart 50 år och har faktiskt börjat märka att det blir allt svårare att få jobb när jag söker nytt jobb. För tio år sedan var det tämligen lätt att byta jobb, jag kallades i större utsträckning på intervju och det kändes som att jag hade hyfsade chanser på arbetsmarknaden. Men när jag förra året blev av med jobbet, gick jag arbetslös i ganska exakt ett halvår innan jag återigen var tillbaka på arbetsmarknaden och hade ett nytt jobb att gå till. Jag kan givetvis inte bevisa att det haft med min ålder att göra, men det känns som att åldern ändå har spelat in. För jag har en gedigen bakgrund med flera olika anställningar, bra referenser och högskoleutbildning – men lik förbaskat tog det som sagt ett halvår innan jag hade ett jobb att gå till i slutändan. Och så länge har jag inte gått arbetslös vid något tidigare tillfälle, då har vi snackat några veckor innan jag varit tillbaka på arbetsmarknaden igen. Jag vet inte hur många jobbansökningar jag skickade iväg under de månader jag gick arbetslös, men det var ganska många och vi snackar säkerligen ett 50-tal. Jag hade krav på mig att söka minst sex jobb i månaden vilket jag också gjorde med bred marginal. Och jag var noga med att söka jobb som jag var meriterad till – jag sållade helt och hållet bort jobb där jag inte hade en chans att ens komma till intervju. Och jag var inte kräsen när det kom till vilka jobb jag sökte, utan sökte jobb där jag var såväl övermeriterad som med långa pendlingsavstånd.
Jag har aldrig blivit uppsagd på grund av min ålder, men jag är tämligen övertygad om att jag vissa gånger inte kallats till intervju med tanke på min ålder. Och det kommer knappast bli enklare med åren att byta jobb om jag skulle vilja, utan det kommer bli allt svårare. Nu har jag visserligen inga större planer på att byta jobb eftersom jag stortrivs där jag är, men man vet ju aldrig vart livet för en och vad man får för sig när det kommer till jobb. Jag har en fast, statlig anställning vilket väl får anses vara ganska tryggt – så jag tror inte jag behöver vara särskilt orolig för att bli av med jobbet innan det är dags för pension. Såvida jag inte blir generaldirektör eller liknande och riskerar bli uppsagd i förtid – åtminstone om Sjöfartsverket resonerar likadant som SJ i exemplet ovan.

Sen tror jag att många arbetsgivare gör en felbedömning när man väljer att anställa personer i 25-årsåldern i hopp om att just dessa personer ska stanna riktigt länge och göra karriär. Idag vill ungdomar resa, plugga, förverkliga sig själva och göra väldigt mycket annat än att göra karriär i unga år. Vill man istället ha större sannolikhet att behålla någon de närmsta 20-25 åren, då tror jag att man ska anställa någon i 40-årsåldern istället. Vid den åldern har man lekt av sig och är redo att rota sig arbetsmässigt. De som vill ha barn har oftast skaffat det i den åldern, så man kommer heller inte begära någon föräldraledighet. Men arbetsgivare är ett trångsynt släkte som gärna stirrar sig blinda på ålder och inte vill anställa någon som passerat 40 – än mindre någon som är runt 50. Så det gäller verkligen att byta jobb medan tillfälle ges. Nu var jag förra året så illa tvungen att söka jobb eftersom jag blivit uppsagd, men jag vet inte om jag kommit på att byta jobb just då om min provanställning övergått till en fast anställning. Men med en uppsagd provanställning i bagaget var jag så illa tvungen att börja söka jobb – och insåg ganska snart att det inte var helt lätt att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Och då har jag alla fördelar man kan tänka sig – jag bor i en storstad, ha högskoleutbildning och har jobbat mer eller mindre non stop sedan jag tog studenten 1996.
Jag känner själv att jag numera kommit upp i den ålder att jag inte vill hoppa runt mellan olika anställningar längre, utan helt enkelt vara kvar på samma ställe tills det är dags för pension. Och det tjänar givetvis även min arbetsgivare på. Vi har passerat den tid då man hoppar på en anställning i 20-årsåldern och sedan blir kvar livet ut. Idag flänger vi runt mellan olika anställningar ett tag innan vi rotar oss – kanske någonstans runt 40. Det är långt ifrån alla som tar ett jobb och sedan blir kvar livet ut – och det måste arbetsgivarna lära sig att leva med.

Relaterade artiklar och källor

Dagens Nyheter 1 2