Allt vad vi kan göra är att göra det bästa av var dag

År 2025 är inte ens en vecka gammalt, men nu har vardagen efter helgerna verkligen kommit igång på fullaste allvar. Jag har återgått till att jobba som vanligt efter helgerna, då jag haft äran att få vara ledig ganska mycket. Telefonen har återigen börjat ringa och pipa i den utsträckning jag är van vid, även om den till viss del hållit låda även under helgerna. Jag misstänker att den kommande veckan kommer bli sig mer lik än den kortvecka som precis passerat, med en nyårshelg förlag mitt i. För kontorsfolk har detta naturligtvis en vecka som inneburit mindre jobb, medan vi skiftarbetare jobbar på precis som vanligt. Dock har man gjort en effektiv planering för de gångna helgerna och vi är många som fått vår ledighet och kunnat fira jul och nyår utifrån bästa förmåga. För min del har helgerna förflutit i en känsla av lugn, vila och tillfredsställelse över att faktiskt får vara ledig både jul och nyår – det är inte alltid man har den turen som inbiten skiftarbetare. Hade jag valt att jobba kontorstider, hade jag naturligtvis fått vara ledig över samtliga storhelger – men nu väljer jag aktivt att jobba skift eftersom jag tycker om fördelarna med skiftarbete. Och då får jag betala priset i form av att jag jobbar somliga storhelger, så enkelt är det.
Det har hittills varit en tämligen händelserik vecka med nyår, jobb och ledighet i en salig blandning. Nyårshelgen var – som jag varit inne på tidigare – en lyxig upplevelse på hotell med spa, femrättersmiddag och en gedigen hotellfrukost på nyårsdagens morgon. Det blev ett par dygn utan särskilt mycket sömn, men den tog jag igen senare utan några som helst problem. Sedan har jag ägnat en del av min lediga tid åt att fixa med bokslutet för min firma, något som också behöver göras så här vid årsskiftet.

Sedan känns det märkligt att det redan gått 25 år sedan millennieskiftet, ett årsskifte som jag minns så fantastiskt väl och som inträffade bara några månader efter min flytt till Stockholm. Jag var 23 år och spenderade nyårsaftonen hos några bekantas bekanta som bodde mitt inne i stan. På tolvslaget begav vi oss till Slussen för att se fyrverkeriet innan det vankades nattamat i den väl tilltagna lägenheten intill Odenplan. Men det är alltså 25 år sedan, vilket känns oerhört surrealistiskt på något vis. Nu har vi gått in i året då jag ska fylla 48 år och kommer fira 26 år som stockholmare. Jag har numera bott längre tid utanför än i den stad där jag är uppvuxen, nämligen Hudiksvall. Totalt bodde jag ungefär 16 år i min uppväxtstad Hudiksvall, medan jag alltså bott 31 år på annat håll. Jag är faktiskt född i Uppsala, men när folk frågar var jag kommer ifrån då svarar jag Hudiksvall eftersom det är där jag ändå vuxit upp.
Att jag hamnade i Stockholm var mycket av en slump. Jag bestämde mig för att flytta från Hudiksvall efter ett kraschat förhållande – och det var i Stockholm där jag först fick bostad och jobb. Till en början trivdes jag lite sisådär i huvudstaden, men sedan jag med tiden fick lägenhet nära stan har jag känt att jag hamnat rätt och trivs fantastiskt bra i storstan. Numera har jag inga som helst planer på att flytta härifrån, utan trivs otroligt bra – inte minst sedan merparten av min familj också flyttat till Stockholm och numera bor vi utspridda över olika delar av stan.

Det är just vid dessa årsskiften som det slår en hur tiden går – och hur fort den faktiskt går. Inte minst sedan jag blev vuxen, har tiden gått fantastiskt fort, tidsuppfattningen har liksom blivit en helt annan sedan tonåren var över och man gick in i vuxenvärlden. När jag tänker tillbaka på hur det var när jag var i 18-20-årsåldern, känns det som att det var igår allt hände – men sedan börjar man räkna och inser att det i år faktiskt är 30 år sedan jag fyllde 18. Hur gick det till liksom?! Det var ju alldeles nyss det skedde! Jag minns min 18-årsdag som igår, hur jag på födelsedagen anmälde mig till körskolan och gick till banken för att plocka bort mina föräldrars tillgång till mitt bankkonto. I födelsedagspresent från mina föräldrar fick jag nämligen ett startpaket för att ta körkort – som inkluderade teori och ett antal körlektioner. Jag hade själv sparat lite till körkortet, så några månader efter min 18-årsdag fick jag körkortet efter mycket slit, pluggande och ett stort antal körlektioner. Jag betalade då – 1995/1996 – totalt ungefär 12.000 kronor för mitt körkort, vilket motsvarade en smärre förmögenhet på den tiden.
Men det tillhör väl årsskiftena att man summerar tiden, att man summerar det eller de år som gått och tittar framåt på det år som kommer. Och det är just dessa gånger man kommer på hur tiden har gått, inte minst nu som vuxen när man börjar bli lite till åren. Jag börjar närma mig 50-sträcket och det är inte helt smärtfritt att göra det – varken fysiskt eller psykiskt. Det börjar göra ont både här och där och det smärtar i psyket att märka att man konstant blir allt äldre. Jag kan garantera att det är fler nästan-50-åringar som tänkt ungefär samma saker som jag tänker – och känt ungefär samma saker som jag när man åldras.

Nu tar i alla fall den första vanliga veckan vid efter helgerna. Det är visserligen Trettondag jul imorgon, men en vanlig vardag för de allra flesta av oss. Jag jobbar på precis som vanligt, har fått ett ganska intensivt schema under den kommande veckan. På torsdag är det dags för ytterligare ett tandläkarbesök, jag ska äntligen få laga det hål jag gått omkring med ett bra tag nu. Jag hade en tid strax innan jul, men den var jag tvungen att boka om efter att ha suttit ett bra tag i väntrummet och väntat på min tur. Jag hade tid klockan 16:00, men strax efter utsatt tid ropades jag fram till receptionen och fick veta att en tidigare undersökning dragit ut på tiden och man skulle inte ha möjlighet att ta emot mig som planerat. Så jag fick en ny tid till nu på torsdag och som kompensation kommer jag få en grundlig rengöring av tänderna, som egentligen kostar runt 1.000 kronor att göra. Lite irriterande är det naturligtvis när man suttit där och väntat på sin tur, men det är liksom ingen idé att brusa upp – det gör liksom inte saker och ting bättre. Så jag accepterade den nya tiden och åkte hem istället. Det är tur att hålet inte varit något som besvärat mig, att jag inte haft ont eller liknande för då hade jag nog verkligen blivit irriterad och krävt en mycket tidigare tid än nu på torsdag – alternativt att man bokat in mig på en akuttid någonstans.
Sakta har julen börjat städas bort från lägenheten och i veckan åkte julgranen ut. Adventssakerna kommer få vara kvar till Tjugondag Knut den 13 januari, men granen började se för trött ut för att få stå kvar tills dess. Så nu börjar lägenheten se ut som vanligt igen efter helgerna – och det känns lite dubbelt på något vis. Det är mysigt med adventssakerna som lyser upp lite extra i vintermörkret, samtidigt som man faktiskt börjar bli lite trött på allt som har med julen att göra. Så det ska på faktiskt på sätt och vis bli skönt att allt snart är som vanligt igen, trots att det är lite vemodigt att helgerna är över.