Arbete utförs av de anställda som ännu inte nått sin nivå av inkompetens

Ibland tänker jag att jag inte skulle ha några som helst problem att få tiden att gå även om jag inte hade ett jobb. Jag hade haft fullt upp med att vara statist, blogga, sköta hemmet och allt annat man har för sig i vardagen. Firman tar oerhört mycket tid, även när jag inte har uppdrag utan måste sköta saker som bokföring, redovisning och marknadsföring. Under det dryga halvår som jag inte jobbade under 2024 gick tiden fantastiskt fort – jag trodde att jag snabbt skulle bli uttråkad, men tiden liksom bara rann iväg. Då hade jag naturligtvis även sysslan att söka jobb, något som tog åtskilliga timmar varje månad – men jag hade även utan jobbsökandet inga problem att få tiden att gå. Problemet är förstås den där detaljen att man ska få ekonomin att gå ihop. För varken bloggen eller uppdragen som statist ger de inkomsterna att man kan leva på dem. Snarare tvärtom, går företaget med förlust och jag har som inte de inkomsterna att jag skulle kunna leva på dem. Långt ifrån. Men tittar man rent tidsmässigt på det hela, så skulle jag inte få långtråkigt – snarare tvärtom. Som det är idag, med ett heltidsjobb plus firma och blogg är det ett ständigt pusslande för att få tiden att räcka till för att hinna med allt.
Rent arbetsmässigt hade jag gärna haft en tillvaro utan en heltidstjänst, möjligen med en deltidstjänst för att dryga ut ekonomin lite. Men rent ekonomiskt funkar det som sagt inte att ha det så, utan jag måste faktiskt jobba mer eller mindre heltid för att ekonomin ska fungera – sedan får jag ägna mig åt firman och bloggen på fritiden. Och på så vis funkar nuvarande anställning väldigt bra, eftersom det är ett schema som tillåter mig att i stort utsträckning tillåter mig att ägna mig åt just filmandet och mitt skrivande. Jag har många långledigheter och har hittills ytterst sällan behövt tacka nej till filminspelningar på grund av att det krockat med jobbet.

Sen har det trots allt sina fördelar med att ha en fast anställning, det måste man ändå erkänna. Man har en fast inkomst, möjlighet till betald semester varje år liksom pension och en lång rad andra saker som man inte har som egenföretagare. Jag har ibland tänkt tanken att helt övergå till att vara egenföretagare, men någonstans alltid fallit tillbaka på att faktiskt vara heltidsanställd och ägna mig åt firman på fritiden. Och det är förmodligen så det kommer att förbli också, så länge jag inte hittar någon strålande affärsidé som man man med lätthet kan leva på. För någonstans känner jag ändå att ska jag ge upp tryggheten i en fast tjänst för en mer otrygg tillvaro som egenföretagare, då vill jag göra något som jag verkligen brinner för och tycker är riktigt kul. Jag skulle alltid kunna ha en städfirma eller liknande, men de vill jag inte ägna mig åt helt enkelt – så då blir det ett heltidsjobb som gäller. Sedan får firman vara en sidoinkomst som förhoppningsvis kan ge lite extra guldkant på tillvaron.
Jag erkänner att det hade varit skönt på många vis att vara sin egen, men jag föredrar att ha en trygg ekonomi framför den eventuella frihet som egenföretagande eventuellt kan erbjuda. De perioder jag har gått hemma av olika anledningar har jag trivts oerhört bra med tillvaron, just för att jag kunnat ägna mig åt det jag själv tycker om och själv – till viss del – kunnat lägga upp mina tider. Då ska jag hitta något som verkligen inbringar en bra inkomst, som faktiskt ger en sådan inkomst att jag kan leva ett gott liv – och kan pensionsspara, ta semester och så vidare.

Nu har jag förmånen att ha hittat ett jobb där jag trivs fantastiskt bra, där jag faktiskt kan tänka mig att bli kvar fram tills det är dags att gå i pension – dit det trots allt är ett par decennier innan det är dags. Att jag tidigare tänkt tanken på att bli egenföretagare, har nog haft mycket med att göra att jag inte hittat jag trivts särskilt bra med, utan varit ständigt sökande efter något annat. Nu har jag ett jobb ja trivs med och behöver inte söka något annat helt enkelt. Det som gäller just nu, är att hitta en balans mellan jobb och fritid istället – och kunna hitta en väg så att man hinner och orkar med både jobb och firma. För firman får förbli just en fritidssysselsättning och ingenting annat eftersom den inte inbringar de inkomsterna att de går att leva på.
Och det är trots allt inte så att jag klagar på min nuvarande tillvaro, snarare tvärtom. Jag har ett jobb jag stortrivs med och har hittat en hobby jag tycker är jätterolig och som dessutom inbringar några kronor extra i månaden. Ibland har jag faktiskt funderat på att lägga om hela strukturen kring mitt filmande, att kanske lägga ner firman och fakturera via exempelvis Frilans Finans eller någon liknande tjänst istället. Visserligen tar de en procent på varje faktura, men samtidigt skulle jag slippa många av de utgifter som hänger med att ha ett företag. Utgifter för försäkring, bokföring och en massa andra saker som i dagsläget ska betalas med jämna mellanrum. Men någonstans tycker jag om att ha min lilla firma, som naturligtvis har sina fördelar också. Trots allt ska jag vid lämpligt tillfälle räkna lite på vad som skulle vara billigast per år – egen firma eller Frilans Finans. För bara försäkringarna kostar mig runt 12.000 om året, plus utgifter för bokföring, som också blir några tusenlappar per år. Så krasst räknat, är nog Frilans Finans (eller liknande tjänst) det mest ekonomiska, med tanke på att jag inte drar in särskilt stora summor varje månad. Samtidigt kan jag ta många inköp på firman och på så vis slippa momsen – vilket jag i sin tur kan räkna som någon form av vinst. Räknar jag med avdragna momsen går jag nog plus/minus noll mellan de två alternativ jag har om jag ska fortsätta filma. Och sluta filma kommer jag förmodligen inte att göra på ett bra tag framöver.

Det jag möjligen skulle slippa om jag gick över till Frilans Finans, det vore att ständigt bråka med de produktionsbolag som inte betalar sina fakturor i tid. Istället skulle någon annan få sköta den biten – ett arbete jag trots allt gärna skulle avstå. De allra flesta betalar i tid och av dem som inte gör det, betalar de allra flesta när en påminnelse kommer. Men sedan finns det en liten minoritet som inte gör det – och som dessutom till vansinne kommer med olika undanflykter när de slutligen tröttnar på mina påminnelser eller då pappren från Kronofogden dimper ner i brevlådan. Oftast hävdar man att man inte fått fakturan, trots att jag skickar fakturorna som värdeförsändelse och kan styrka att fakturan faktiskt delats ut till adressaten. Sedan ska ju tilläggas att man egentligen inte kan hävda att man aldrig fått en faktura och därför inte betalat den. För kommer ingen faktura, då är du som kund skyldig att efterlysa den – alltså helt enkelt kontakta leverantören oh fråga vad som hänt med fakturan. Men det har inte alla företag förstått att reglerna säger.
Istället hävdar vissa till vansinne att fakturan inte kommit fram – och jag hamnar i en lite marig situation. Ska jag hävda min rätt och istället få en missnöjd kund? Eller avskriva påminnelseavgifter, dra tillbaka kraven från Kronofogden och istället ha en kund som förhoppningsvis återkommer? Ja, det är alltså inte en helt enkel situation – och dessutom en situation som jag egentligen helst skulle vilja slippa utan låta någon annan ta i.