Äta bör man annars dör man – äter gör man ändå dör man

När jag bestämt mig för att börja plugga gjorde jag ett gediget efterforskningsarbete innan jag bestämde mig för vad jag skulle plugga till. Jag beställde hem utbildningskataloger från olika högskolor och universitet och läste på om olika utbildningar. Slutligen stod det mellan två utbildningar, nämligen kock eller sjökapten. Det var helt enkelt de två utbildningar jag fann mest intressanta. Men så insåg jag att sjönäringen skulle passa mig bättre än restaurangbranschen och det slutade med att jag sökte till sjökaptensutbildningen. Jag ångrar inte att jag inte blev kock, eftersom jag tror det hade blivit slitigt med alla sena kvällar och att stå och serieproducera mat på löpande band – jag hade nog tröttnat ganska fort har jag en känsla av. Sen hade det varit roligt att kunna lite mer om matlagning än vad jag kan idag, även om jag inte vore utbildad kock. Jag har ibland funderat på någon matlagningskurs, men de är ofta på kvällstid – vilket inte skulle funka med mina arbetstider. Jag jobbar ofta antingen kväll eller natt, vilket inte skulle funka med en kvällskurs. Jag har till och med tittat på möjligheten att nu som snart 50-åring utbilda mig till kock, men det går inte att få till eftersom jag helt enkelt inte får mer lån från CSN.
Men matintresset finns kvar, även om jag inte jobbar med mat. Jag kommer från en familj där mat alltid tagit en stor plats och varit en given del i vardagen – och matbordet har varit något man liksom samlats kring på ett sätt som jag inte tror förekommer i alla familjer. Inte minst under helgerna har varit extra god mat, med söndagsstek och annat som hör helgen till. Jag är liksom uppvuxen med inställningen att maträtter som korv och makaroner eller pannkaka hör vardagen till, medan man äter något lite godare och festligare när helgen kommer.

Jag är helt enkelt uppvuxen med ett stort matintresse, ett intresse som har följt med mig upp i vuxen ålder. Numera kan jag helt enkelt inte förstå personer som inte är intresserade av mat och som inte tycker om att laga mat. I min värld är det totalt främmande att man inte bryr sig om vad man stoppar i sig. Jag vet att vi människor är olika även på den punkten, men jag har verkligen svårt att förstå mig på de personer som är totalt ointresserade av mat. Jag kanske inte är så noga när det kommer till att räkna kalorier, men jag är i övrigt noga med att det jag äter ska vara gott och jag är oerhört intresserad av mat på det viset. Det ska inte nödvändigtvis vara lättlagat, men inte särskilt komplicerat heller – det viktigaste är dock att det är gott. Halvfabrikat är bannlysta i mitt kök och jag är noga med att laga mat ifrån grunden. Kanske inte så att jag stopper egen korv, gör egen blodpudding och så vidare – men i övrigt ska det inte vara några halvfabrikat som kommer in i köket. Sen gör jag en enorm skillnad på vardagsmat och helgmat. Till vardags kan jag absolut ibland göra exempelvis korv och makaroner, men det skulle aldrig falla mig in att göra det en fredagskväll. Sen vet jag att vissa rätter som jag tycker är vardagsmat, det är en kulinarisk upplevelse för andra. Så jag ska väl inte ondgöra mig alltför mycket över personer som inte har samma matintresse som jag.
I övrigt brukar jag vara ganska förstående inför folks olikheter, men när det kommer till det där med mat har jag svårt att förstå dem som inte har något intresse överhuvudtaget. Blir inte livet väldigt tråkigt om du bara petar i dig något enkelt, bara för att bli mätt? När maten blir bukfylla och ingenting annat, då måste livet bli ganska tråkigt, eller?! Det skulle åtminstone jag själv tycka, jag tycker maten är en väldigt viktig del av tillvaron och något som är upphov till väldigt mycket njutning – både till vardags och helg. När man kommer in på ämnet mat i olika samtal, är det trots allt många som säger sig inte ens uppskatta ett restaurangbesök eller en god middag. Jag kanske inte alltid orkar göra en komplicerad middag, utan väljer att göra korv och makaroner eller pannkaka bara för att ha något som går fort. Men jag tycker inte att det är en kulinarisk upplevelse, utan snarare ganska tråkig mat. Och framförallt uppskattar jag god mat, oavsett om jag själv eller någon annan har lagat den. Så visst kan det vara roligt att laga en fin middag hemma – likväl som att testa nya restauranger.

Så kanske skulle jag egentligen ha jobbat med mat på ett eller annat sätt, eftersom det är ett sådant stort intresse från min sida? Jag vet inte om det skulle passat mig med de första åren av slitgöra som kock i något kök någonstans, men sedan hade man kanske ändå kunnat göra sig en karriär inom området mat. Och framförallt skulle det vara roligt att kunna mer om mat, kunna komponera rätter i större utsträckning än vad jag kan idag. Ibland känns det som att man har vissa paradnummer i köket, men att man är ganska begränsad. Det är liksom svårt att komma på nya rätter många gånger, även om jag försöker att läsa på om recept i olika tidningar och böcker. Och då ska tilläggas att jag verkligen inte är särskilt kräsen när det kommer till mat. Jag äter det allra mesta och har absolut inga allergier som begränsar vad jag kan äta eller ej. Vilket jag tycker är jätteskönt eftersom jag är så pass intresserad av just mat – det vore oerhört tråkigt att i min sits ha en massa allergier som begränsade vad jag fick äta eller ej.
Så det är ytterst få saker jag inte äter, men dit hör ändå saker som hel lever, fiskbullar och lutfisk. Så finns det saker jag helst inte äter – som broccoli, blomkål och surströmming. Detta är saker som jag kan äta, men inte har några cravings efter utan helst avstår om jag kan. Men när det kommer till just lever är det annars lite konstigt, för jag kan äta vissa saker med lever i – det är just hel lever jag har svårt för. Leverpastej gillar jag och jag minns fortfarande min farmors leverbiffar som var väldigt goda. Men då blandade hon ut levern med köttfärs och gjorde biffar, som sedan serverades med potatis, gräddsås och lingonsylt – vilket jag tyckte var väldigt, väldigt gott.

Att man sedan är lite mer kräsen i maten än vad jag är, kan jag isåfall ha mer förståelse för än att man inte är matintresserad alls. Jag tänker att smaken kanske man inte kan göra så hemskt mycket åt, medan det är lättare att påverka vad man är intresserad av eller ej. Ibland kanske man kan bli intresserad om man lär sig mer i ett ämne till exempel. Så om man lär sig mer om mat kanske man helt enkelt blir mer intresserad, vad vet jag? Åtminstone är det så för min egen del, jag skulle säkerligen bli mer matintresserad om jag lärde mig mer om mat – och kanske kunde komponera rätter på ett helt annat sätt än vad jag kan i nuläget. Så en matlagningskurs skulle nog trots allt vara på sin plats trots allt för att få en bredare repertoar när det kommer till mat och för att i större utsträckning kunna komponera rätter. Men – fortfarande – jag kan faktiskt inte förstå en person som är totalt ointresserad av mat.
Å andra sidan är det säkert många som inte förstår sig på mig, som är i princip totalt ointresserad av exempelvis sport. Jag tänker ibland att kanske skulle jag bli mer intresserad om jag lärde mig mer om sport – för i nuläget kan jag inte ens reglerna i exempelvis fotboll och då blir det också tråkigt att se på eftersom man inte hänger med överhuvudtaget i det som sker. Samma sak kanske gäller vissa som är totalt ointresserade av mat, lärde sig att laga mat kanske de också skulle bli intresserade. Eller?

Sen har jag en konstigt ”läggning” när det kommer till det där med mat – jag har nämligen en stor förkärlek för skräpmat. Jag är ypperligt förälskad i rätter som hamburgare och pizza och skulle med all enkelhet kunna leva enkom på just dessa två rätter. Kanske är det att de går att variera så mycket, kanske är det för att man i princip alltid blir garanterat mätt när man äter just detta. Jag vet inte. Men gott är det och jag kan inte tänka mig en tillvaro utan dessa maträtter. När jag testar nya restauranger, tittar jag nästan alltid på om de har hamburgare på menyn och om de har detta, blir det nästan uteslutande denna rätt. I alla fall om det låter gott och de verkar ha en god hamburgertallrik. Och hamburgare är dessutom ganska svårt att misslyckas med trots allt – det är få gånger jag blivit riktigt besviken när jag ätit just hamburgare. Men det finns – även här – givetvis undantag. Jag minns en vägkrog man ibland stannade på när man bilade mellan Stockholm och Kalmar på den tiden jag bodde nere i mörkaste Småland. Där hade man inte alls lärt sig det där med matlagning, utan hamburgaren var torr, trist och tråkig. Men vägkrogar är ju trots allt ett kapitel för sig, så är det ju bara – varje gång jag äter på en vägkrog undrar jag var kockens yrkesstolthet tagit vägen, om det är något hen spolat ner i toaletten innan arbetspasset början.
En annan gång beställde jag hamburgare på SAS Radisson i Malmö när jag bodde på hotellet – och blev sjukt besviken. Det är trots allt ett ganska fint hotell med bra frukost, så jag trodde att man faktiskt skulle fixa det där med att göra en hamburgertallrik. Men nej, den var torr och väldigt tråkig och inte alls särskilt upplyftande. Och då är jag som sagt inte alls särskilt kräsen när det kommer till mat, men tar man cirka 200 kronor för en varmrätt – inte minst en hamburgare – då förväntar jag mig att det ska vara hyfsat gott. Men det var det inte – och jag framförde faktiskt det till servitrisen när hon frågade hur det smakade. Det är sällan jag framför negativ kritik på en restaurang, men den här gången gjorde jag det. Och hon lovade att meddela kocken vad jag tyckte om maten.