allkonstnarenSå är jag åter tillbaka till civilisationen igen. Det känns som att jag varit totalt avklippt från omvärlden under den gångna veckan och befunnit mig i den lilla bubbla som utgjorts av regementet på Berga med mina kurskamrater och de instruktörer vi haft. Jag har i princip bara hunnit hem, ätit lite och sovit några timmar innan det var dags att sticka iväg till nästa utbildningsdag igen. Klockan fem varje morgon har väckarklockan ringt och vid sjutiden har jag satt mig i hyrbilen för att åka till Berga och inställa mig till en ny dag i Hemvärnets tjänst.
Min comfortzone har minst sagt satts på prov under den gångna veckan. Fredagen spenderades till exempel i Bergas simhall för att utföra de simprov som krävs för att få vara ombord på fartygets fartyg. Man ska klara av att simma 400 meter oavbrutet, vilket väl var den del av simprovet jag var minst orolig för. Jag har tidigare nyttjat min arbetsgivares friskvårdsbidrag och gått och simmat några gånger i veckan. Då brukar jag simma 1000-2000 meter, så 400 klarade jag galant. Sen skulle man simma 25 meter, simma ner på tre meters djup och plocka upp den docka för att sedan simma ytterligare 25 meter med dockan i släptåg. På tid dessutom. Detta har jag inte gjort sedan simundervisningen i skolan så det momentet var jag lite mer orolig för, men jag fixade det utan några som helst svårigheter. Den största utmaningen blev att hoppa från tre meters höjd, inte bara en utan två gånger. Första gången flytväst, andra gången med vikter på kroppen, vikter som skulle lossas från kroppen medan man befann sig under vatten. Tilläggas här ska att jag har en rent sjuk höjdskräck, med betoning på sjuk. Jag klarar knappt av att stå på en stol utan att få känning av svindel – och det är inte på något sätt en överdrift. Men efter tålmodigt pepp och visst mått av övertalning från instruktörerna hoppade jag till sist. Båda gångerna.
Helgen spenderades på skjutbanan där vi skulle lära oss vapenhantering och att skjuta AK4 – iförda full stridsutrustning. Och den stridsutrustning man bär väger en hel del. Det är skyddsväst och sedan en stridsväst som med full utrustning är rätt tung. Och det gällde att kunna slänga sig på marken, hoppa upp i knästående och upp i stående för att samtidigt skjuta i de olika ställningarna. Under merparten av lördagen regnade det och var bara någon enstaka plusgrad, så man blev snabbt både blöt och kall. Samtidigt som svetten rann i strida strömmar under själva övningarna. Så det var minst sagt inte optimal väderlek för att vara utomhus i tolv timmar för öva skytte.
Just denna vecka har jag varit omåttligt glad över tvättmaskinen som även har torktumlarfunktion som vi har hemma. I princip varje dag har jag behövt tvätta valda delar av uniformen, både på grund av svett men också efter ålandet på skjutbanan under helgen. Det har känts som en skänk från ovan att kunna lägga in kläder i tvättmaskinen på kvällen för att sedan ha nytvättade och torra kläder att sätta på sig på morgonen igen. Veckan hade nästan inte varit genomförbar utan denna tvättmaskin.
Nu känns det trots allt skönt att vara tillbaka till vardagen igen. Kroppen värker fortfarande efter helgens övningar och jag har ont i varenda muskel i kroppen. Händerna är fyllda med sår, valkar och smuts som inte vill gå bort trots ihärdig tvätt. Jag har inte haft tid för särskilt mycket annat än just utbildningen samt att äta och sova lite däremellan under den gångna veckan. Det där med sociala medier eller att ens ringa eller sms:a till någon har liksom fått stå tillbaka ganska rejält. Jag insåg det med all tänkbar tydlighet när jag idag gick igenom min mejlkorg och insåg att jag hade ungefär 150 mejl som jag bara kunde radera rakt av. Det är just vid sådana här tillfällen som man inser hur aktiv man är på sociala medier och vad fort man “glider efter” när man av någon anledning är avklippt från internet under några dagar.
Och jag får inse hur snabbt kroppen ställer om till nya vanor. Det har varit ovanligt tidiga matvanor under den gångna veckan för min del. Frukost har det blivit vid sextiden på morgonen, lunch vid halv tolv och sedan middag halv fem för att också äta lite kvällsmat på kvällen innan sängdags. Normalt äter jag aldrig lunch för klockan 12 och middag runt sjutiden på kvällen. Nu märker jag att jag plötsligt är vrålhungrig vid elva, halv tolv och likadant blir blir det framåt fyra. Så nu har jag något av en utmaning att återgå till mer “normala” – åtminstone för mig – matvanor igen. Och dessutom själv få ordna med matlagning och inte få den serverad varje dag, något som ju varit fallet under den gångna veckan.
Jag ser i alla fall fram emot det kommande utbildningspaket som väntar för min del. Nu börjar den för mig nischade befattningsutbildningen för att så småningom bli fartygschef. Jag ska förnya mina nautiska behörigheter – som alla har gått ut – och få de militära motsvarigheterna till civila behörigheterna. Och jag ser fram emot att få vara lite till sjöss igen, även om det inte blir som att jobba som sjöman. Transportstyrelsen kräver att man ska vara till sjöss en viss tid per år för att man ska få behålla sina nautiska behörigheter och har jag inte förstått det hela fel, finns möjligheten att få vara till sjöss en del med marinen för att slippa gå om utbildningen med jämna mellanrum. Jag hoppas bara att jag kan få till det tidsmässigt så att allt ska funka.
