Att vända andra kinden till har för de flesta bara en innebörd – att profilera sig

Jag försöker så gott det går att följa med i den dagliga nyhetsrapporteringen. Varje morgon kommer DN och SvD i brevlådan och kvällarna försöker jag se TV-nyheterna – åtminstone en sändning. Och så gott som dagligen matas vi med nyheter om nya sprängningar och våldsdåd från Sveriges alla hörn – även om de allra flesta dåden tycks äga rum i storstadsregionerna. Numera är man så luttrad när det kommer till dessa vedervärdiga våldsdåd, att man knappt reagerar längre när dessa omtalas i nyhetssändningarna. Man höjer knappt på ögonbrynen längre när det är en skjutning någonstans, utan dessa passerar bara revy i mediebruset och ingen av oss berörs liksom längre. Den enda gång jag själv förfasat mig rejält är vid de två skjutningar som på sistone varit här i Bagarmossen. Då kommer liksom våldet tätt inpå en, när skjutningarna plötsligt kommer inpå husknuten. Det är en sak med våld så länge det händer någon annanstans, men när det plötsligt sker på ens egen bakgård blir det något annat.
Och det är ju egentligen horribelt när man inte längre reagerar på att folk blir ihjälskjutna på öppen gata – många gånger mitt på blanka dagen. En av skjutningarna här i Bagarmossen skedde exempelvis mitt i rusningen på tunnelbaneperrongen – men som genom ett under var det ingen som kom till skada. Vad gäller skjutningarna här i Bagarmossen har man lyckats gripa de aktuella gärningsmännen och jag hoppas de får kännbara straff. Men alltför ofta förblir ju tyvärr skjutningarna ouppklarade och man hittar helt enkelt ingen potentiell gärningsman.

Sedan kommer vi liksom osökt in på nästa skrämmande aspekt i sammanhanget – nämligen hur långt ner i åldrarna våldet har krupit. Många gärningsmän är i tonåren och jag undrar vad som får en person i den åldern att begå dessa vedervärdiga handlingar. Nu kommer jag låta som en gammal gubbe, men detta är verkligen något som förändrats till sämre sedan jag själv var i tonåren för några decennier sedan. Visst fanns det ungdomar som misskötte sig även på den tiden och visst förekom det våld även då – men det var inte alls lika vanligt att tonåringar höll sig med skjutvapen och sköt på folk i samma utsträckning som idag. Sen är det givetvis långt ifrån alla ungdomar som begår dessa fasansfulla handlingar, men det är och förblir för många om gör det, det kan nog ingen neka till. Varje skjutning är en för mycket och varje ungdom som misstänks för mord är ett misslyckande.
Det blir i dessa sammanhang liksom två offer; både den som skjuts och gärningsmannen är att klassa som offer vid dessa händelser om ni frågar mig. Jag kan bara tycka att det är oerhört tragiskt med dessa människor som i tidig ålder väljer att förstöra sina liv genom att ha en annan människas liv på sitt samvete – och alla konsekvenser som följer med det. En prick i brottsregistret för mord i så unga år är rätt svårt att reparera – och det blir inte lätt att komma ut i samhället som en laglydig medborgare igen.

Sen är det många som gastar sig hesa om strängare straff, tuffare lagar och en åtstramad migration för att vi ska komma tillrätta med alla dessa våldsdåd. Partierna tävlar om att komma med olika förslag som ska få ned våldsstatisken och få en vändning av den pågående våldsspiralen. Själv står jag någonstans mittemellan och tänker att hela samhället måste sluta upp för att vi ska få en förändring. Det hjälper inte bara att ha hårdare straff, fler poliser, ordningsvakter och övervakningskameror – även om det naturligtvis är en del av lösningen. Men vi behöver även insatser från skola, socialtjänst och andra instanser. Liksom stöd till föräldrar vars barn börjar hamna snett. Att föräldrarnas roll är viktig i allt detta kan vi inte neka till, utan även de spelar en viktig roll för att få bukt på våldsutvecklingen. Men ibland räcker man som förälder inte till, utan behöver kanske hjälp och stöd från exempelvis sociala myndigheter när man märker att ens barn börjar glida snett i livet.
Andra gånger märker man kanske inte utvecklingen som förälder, utan en skjutning kan komma som en total kalldusch. Då är det hela lite försent att göra så mycket, skadan är redan skedd. men jag tänker fortfarande att det är insatser från hela samhället som behövs, inte bara från rättskipande instanser. Visst behöver hårdare straff och inte minst fler poliser och ordningsvakter. Sen ser jag inga problem i kameror på offentliga platser, jag har inget att dölja och ser inget problem i att råka hamna på film – om det samtidigt minskar brottsstatistiken i ett område. Men vi behöver även insatser från soc, skola och övriga instanser. Vi behöver meningsfull sysselsättning för ungdomarna i form av exempelvis ungdomsgårdar, idrott, musik – och allt man kan tänka sig. En kombination av massor med åtgärder helt enkelt, inte bara strängare straff och mer resurser till rättsväsendet.

Att allt sedan skulle vara enkom ett resultat av de senaste årens invandring köper jag inte riktigt. Det är absolut så att en del av de som kommit hit på olika sätt halkat snett i tillvaron – och självklart ska alla som begår brott lagföras enligt gällande lagar, oavsett ursprung. Men man gör det väldigt enkelt för sig att skylla allt elände på invandringen, för de allra flesta som kommer hit sköter sig trots allt. Det är inte så att ”alla” kommer hit och begår brott eller missköter sig på andra sätt, men självklart finns det vissa som gör det. Jag kan slå vad om att det finns etniska svenskar som också är inblandade i de senaste årens våldsvåg också, vilket man inte får glömma bort.
Men jag blir själv ganska trött på folk som skyller allt elände i Sverige på invandrarna, för det är inte fullt så enkelt. Självklart försvarar jag inte någon som begår brott, självklart ska alla som befinner sig i Sverige följa de lagar och regler vi har här. Men alla kriminella är inte per definition av utländsk härkomst – även om de personerna också finns naturligtvis. Så att bara strama åt migrationspolitiken och tro att alla Sveriges problem löser sig är ganska okunnigt.