Din tankesmedja i etern
Filosofi är ett vitt begrepp. Men här samlas mina tankar kring olika filosofiska begrepp, teorier och dess innebörder. Ibland kanske jag flummar iväg, men det är sådant jag kostar på mig som bloggare.
Det finns egentligen bara en sak vi vet med full säkerhet när det gäller livet – och det är att vi en dag ska dö. Vi vet inte hur, vi vet inte när – bara att det en dag kommer att ske. Det är en ganska läskig tanke på något vis, eller hur?! Döden gör verkligen ingen skillnad på folk utifrån vare sig klass, hudfärg, religion eller någonting annat, utan uppsöker oss alla förr eller senare och på ett eller annat sätt.
Jag har genom åren byggt upp två stora rädslor i livet. Bortsett från min rent extrema höjdskräck vill säga, men det är snarare en fobi. Däremot har jag insett att finns andra saker i livet som jag skyr som pesten och absolut inte vill råka ut för, kosta vad det kosta vill.
Jag tycker inte att jag är särskilt gammal egentligen. I höst fyller jag 46 år och det känns inte som en särskilt hög ålder egentligen. Ibland ser jag personer på tunnelbanan och tänker att vi nog är tämligen jämnåriga – men så börjar jag räkna och inser att jag förmodligen är runt 20 år äldre än personen ifråga.
Minns ni när man var barn och tonåring och inte vill något hellre än bara bli äldre? I alla fall jag längtade oerhört mycket efter att bli vuxen och få bestämma själv. Och vad smickrad man blev om någon sa att man såg äldre ut än vad man var, eller hur?! Allt var liksom totalt bakvänt mot hur det är i vuxen ålder. Nu vill man absolut inte bli äldre – och skulle bli rent förolämpad om någon sa att man såg äldre ut än man är.
Häromdagen ramlade jag över ett par intressanta artiklar om självvald barnlöshet (länkar i slutet av inlägget) – eller barnfrihet som man valde att kalla det i artiklarna. Och jag kände igen mig så mycket i vad som beskrevs i artiklarna, allt kring omgivningens reaktioner, fördomar och (i princip) fördömanden av att själv välja att avstå barn.
Jag har absolut ingenting emot barn, utan är egentligen väldigt barnkär. Men jag vill helt enkelt inte ha några egna, så är det bara. Jag har aldrig haft någon längtan efter barn, jag har aldrig sett mig om en förälder överhuvudtaget. Inte för att tror att jag inte skulle klara av det, men jag har aldrig haft någon längtan efter egna barn.
Igår hamnade jag på en artikel om aktiv dödshjälp. I Spanien har tydligen lagen ändrats nyligen och man tillåter numera just aktiv dödshjälp för alla som är skrivna i landet. Först ut var en gammal kvinna som bland annat förlorat flera kognitiva funktioner.
Jag själv vet ärligt talat inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det kommer till frågan om aktiv dödshjälp. Jag tänker i vilka lägen det ska vara tillåtet, vem ska utföra själva dödshjälpen (för någon måste ju göra det) och när det är etiskt försvarbart. Någonstans skulle jag säga att det trots allt borde vara upp till var och en att bestämma hur ens liv ska avslutas och i vilka lägen det ska ske. Vem ska ha ”rätt” att ta ett sådant beslut? Hur ställer man sig till personer med olika psykiska sjukdomar och som kanske är självmordsbenägna? Vem inom vården ska sedan ge just den aktiva hjälpen att dö? Är det något som all vårdpersonal plötsligt ska vara villiga att göra, eller ska man vända sig till särskilda kliniker som enbart sysslar med aktiv dödshjälp?
För ganska många år sedan arbetade jag under en period som civilanställd inom Polisen här i Stockholm. Vi hade så kallat önskeschema, vilket innebar att vi till stor del kunde lägga vårat egna schema, vilket var guld värt. Jag föredrog att jobba mycket kväll, vilket jag också gjorde till största delen av tiden.
En kväll var jag ut och rökte tillsammans med en kollega. Kollegan var avsevärt äldre än mig och var i 55-årsåldern. Just den här kvällen berättade han att han bestämt sig för att gå i pension vid 60 års ålder. Jag såg hur han myste när han berättade om allt han skulle göra när han plötsligt hade all tid i världen. Han var frånskild och barnen utflugna sedan många år. Efter pensionen skulle han sälja lägenheten i Stockholm och istället flytta till fritidshuset i Jämtland permanent. Han skulle passa på att fiska, jaga och resa och göra allt sådant där som är svårt att hinna med när han hade ett jobb att gå till.
Jag hör säkerligen till den skara människor som klagar lite för ofta. Det är lätt att glida in i fotspåren att klaga på småsaker, trots att man egentligen har det väldigt bra. För trots allt har vi det väldigt bra i trygga Sverige, även om det ibland känns som det rakt motsatta. Man ser ökat gängvåld, neddragningar i de sociala skyddsnäten och skenande arbetslöshet. Visst fasen finns det problem som måste lösas, det tänker jag inte neka till.
Men för den sakens skulle ska man faktiskt inte glömma hur bra vi har det på det stora hela. Sverige är fortfarande ett relativt tryggt land med bra social välfärd och förhållandevis låg arbetslöshet – om man väljer att jämföra oss med många andra länder. Så ja, jag vill vidhålla att vi faktiskt har det väldigt bra. Och när det känns som mörkast, försöker jag vara tacksam för det jag faktiskt har.
Det är rätt få saker som jag generellt stör mig på hos andra människor. Oftast försöker jag vara öppensinnad och tolerant och tänka att varje person gör sina egna val och att det får vara bra så. Men det finns som sagt sidor hos folk som jag har svårt att känna mig tolerant inför, sidor som jag helt enkelt har svårt att förstå.
Bland annat har jag svårt förstå dem som inte har ambitioner livet. Ambitioner att komma någon vart, att göra saker med sitt liv och komma någonvart. Då tänker jag i första hand på personer som har alla möjligheter i livet att göra saker, men som väljer att inte göra det. Personer med läshuvud som väljer att inte utbilda sig, personer som har stora kunskaper inom ett område men som väljer att inte göra något med sina kunskaper. Jag har helt enkelt svårt att förstå att man inte har ambitioner att göra något vettigt med de möjligheter man trots allt har i livet.
Jag försöker tänka att det är bra att vi alla är olika, att somliga är nöjda med det enkla tillvaron trots att man kanske har alla möjligheter att göra något mer, något större. Men jag kan inte komma ifrån att jag har svårt att förstå det. Man skulle kunna få en så mycket meningsfullare tillvaro, bättre ekonomi och allt annat som medföljer att klättra lite. Sen behöver man inte bli chef eller klättra på andra sätt i hierarkin, men man kan får större ansvar och andra arbetsuppgifter som kanske är meningsfullare.
Vad stör du dig på hos din partner? Finns det något du verkligen går igång på som hen gör? Gör du sedan en grej av det hela, eller låter du det passera? Vi stör nog oss alla på saker hos en vi lever tillsammans med i någon utsträckning. Somliga saker blir det en grej av, andra inte.
För egen del är det få saker hos andra människor som stör mig så mycket att jag behöver göra en grej av det. jag kan påpeka det, men gör oftast ingen större grej av det – framförallt när det kommer till personer jag väljer att leva med. Stör man sig alltför mycket på saker hos den andra personen, är min bestämda uppfattning att man inte är skapta för varandra.
Jag har varit med flickvänner som rivit himmel och jord för lite skräp i diskhon i köket, för en vald duk, gardinval, klädesval och en lång rad liknande saker. Och då syftar jag inte på att man påpekar något i normal/schyst samtalston, utan att man startar ett smärre gräl och mer eller mindre hotar med att göra slut. Och det är just det jag menar när det gäller att göra en grej av något. Tar det sådana proportioner kanske man helt enkelt inte är menade för varandra.