Chefen gör saker rätt och ledaren gör rätt saker

På nästan varje anställningsintervju jag varit på genom åren, har frågan dykt upp om vad jag förväntar mig av min chef. Och jag har vid det här laget ett tämligen inövat svar på den frågan. Jag förväntar mig att min chef kan arbetet hen ska leda, kanske inte nödvändigtvis bättre än mig – men hen ska ändå kunna arbetet. Jag förväntar mig att min chef kan ge positiv och negativ feedback när så behövs, både ris och ros ska kunna ges i det dagliga arbetet – och det ska ske på ett konstruktivt och relevant sätt. Genom åren har jag haft chefer som stått och hysteriskt skrikit åt mig för småtabbar jag gjort, som hotat med uppsägning när jag sagt min mening i en sakfråga – och som påpekat de mest banala fel man gjort. Hela skalan finns alltså bland dem som är chefer och man ska som chef ha fingertoppskänslan av när och hur det är lämpligt att ge feedback och/eller kritik – oavsett om det är positiv eller negativ sådan. Och sist men inte minst förväntar jag mig att en chef fixar att ta de där jobbiga samtalen och konflikterna som kan uppstå på en arbetsplats. Som chef måste du kunna ta jobbiga samtal med en medarbetare när någon misskött sig, tabbat sig, gått över gränsen – eller vad det nu må vara. Likväl som du måste kunna ta tag i konflikter som uppstår mellan medarbetare på ett konstruktivt sätt.
Jag hart på det stora hela haft mer eller mindre bra chefer på de arbetsplatser jag varit på, men det finns givetvis undantag. Som sagt har jag haft chefer som skrikit och domderat över småtabbar man gjort – tabbar som man kanske inte skulle behöva påtala. Andra har hotat med uppsägning när jag opponerat mig mot olika beslut eller sagt min mening. Jag har inte svårt att ta kritik eller negativ feedback så länge den ges på adekvat sätt. Gör jag en mindre tabbe, ska det givetvis påpekas men jag har i det läget svårt att acceptera att någon skriker åt mig. En utskällning kan jag möjligen godta om jag verkligen, verkligen har gjort bort mig – vilket hittills inte skett någon gång på en arbetsplats. Gör jag sedan en riktigt försumbar tabbe, som att ett papper hamnat i fel pärm då behöver det kanske inte ens påpekas.

Men är det någon roll jag aldrig skulle kunna tänka mig på en arbetsplats, så är det just en chefsroll. Vid något enstaka tillfälle har jag faktiskt blivit tillfrågad om jag vill bli chef, men jag har alltid tackat nej till dessa erbjudanden. Som chef är du väldigt utsatt och alla på arbetsplatsen har en åsikt om hur du sköter ditt jobb. Dessutom ställer åtminstone jag själv höga krav på min chef, att hen ska vara kapabel att sköta sitt på jobb bättre än en annan som ”vanlig knegare” – och de kraven känner jag inte att jag skulle kunna leva upp till. De lättare detaljerna i arbetet skulle jag förmodligen klara av – som att ge positiv feedback och beröm, men jag skulle ha desto svårare för att ta tag i konflikter, ge kritik och vid behov även tillrättavisa folk. Så nej, det där med att vara chef är ingenting för mig. Hade jag åtagit mig den senaste chefspositionen jag erbjöds, hade jag haft ett 30-tal medarbetare under mig och jag vet hur min dåvarande chef slet för att få verksamheten att fungera tillfredsställande. Jag skulle personligen aldrig känna mig ledig som chef, utan alltid känna att jag kunnat göra mer i olika situationer – och dessutom skulle jag på ett eller annat sätt alltid ta med mig jobbet hem. Även om jag kanske inte konkret skulle sitta och jobba dygnet runt, skulle jag grubbla över olika saker på jobbet, söka lösningar och aldrig riktigt kunna släppa mitt arbete ens på semestern.
Må så vara att jag har en högskoleutbildning som potentiellt kunnat ge mig en chefsposition i form av styrman och i slutändan kapten på något fartyg, så är det ju trots allt. Men jag har självinsikt nog att inse vad som passar mig respektive inte passar mig när det kommer till jobb – och att vara chef är verkligen inte min grej. Så visst har det inverkat när jag valt att inte söka mig till sjöss efter utbildningen, även om det varit andra saker som vägt ännu tyngre – som att jag tyckt att det varit alltför påfrestande att vara borta så mycket som den typen av jobb kräver. Jag har trots allt prioriterat en annan typ av livsstil, där jag kommer hem efter varje arbetspass och kan ha ett fungerande liv utanför arbetet. Och jag skulle av flera anledningar inte kunna ha den tillvaro jag vill ha när jag är ledig om jag fortsatt att vara till sjöss, det är en sak som är säker.

I slutändan har jag väldigt svårt att förstå att det där med att vara chef är så eftertraktat, att det ses som en ”belöning” och ett lyft i karriären. Man är så utsatt, ensam och ständigt påpassad som chef att jag själv har svårt att se tjusningen i att inneha en sådan tjänst – jag skulle helt enkelt inte orka med det. Sedan finns det självklart personer som är som klippt och skurna för att vara chefer och som inte ska ägna sig åt något annat – men de är ganska få. Somliga ska istället hållas långt borta ifrån allt vad en chefsposition vill heta och helst hållas på på golvet bland de andra arbetarna, om ens det. För min del skulle det inte ses som ett lyft att bli chef, det skulle snarare ses som en bestraffning även om det är högre lön och lite fler förmåner än för andra tjänster. När jag sökte in till Sjöfartshögskolan för snart 20 år sedan hade jag inte kommit till den insikten, utan tänkte att jag skulle bli en bra chef och att jag nog passade som det trots allt. Men genom åren har jag insett att det inte förhåller sig på det viset och att jag med stor sannolikhet skulle ha svårt att tackla de utmaningar och krav som ställs på en som chef. Kanske skulle jag göra ett bra jobb som chef och kanske är det jag själv som ställer lite för höga krav på mig själv, men jag vill liksom inte ta risken och chansa.
Så jag är väldigt nöjd med att inte vara chef och håller mig ifrån att söka några chefstjänster när de blir utlysta – oavsett vilken nivå det är på. Man kan avancera på andra sätt om det nu är vad man önskar i arbetslivet, men chef behöver man trots allt inte bli. Så jag kommer inte göra karriär i bemärkelsen att bli chef, direktör eller liknande, jag kommer inte avsluta min karriär som högt uppsatt tjänsteman någonstans i någon organisation. Just nu är jag dessutom väldigt nöjd med var jag befinner mig rent yrkesmässigt och känner inte att jag har behov av att göra ytterligare karriär. Sedan får man se hur det känns om några år, om man vill byta tjänst och göra något annat inom exempelvis Sjöfartsverket där jag ju för tillfället är anställd. Jag håller ett litet öga öppet på nya tjänster och stänger inga som helst dörrar, det ska jag villigt erkänna. Men jag strävar inte efter att vara chef eller arbetsledare, där drar jag sonika en tydlig gräns.